Njutning och rikedom är förgängligt

(A) Jag sade i mitt hjärta: Kom, jag låter dig pröva glädjen. Njut av det goda! Men också det var förgängligt.

(B) Jag sade om skrattet:
        ”Det är dårskap”,
    och om glädjen:
        ”Vad tjänar den till?”

(C) Jag tänkte i mitt hjärta att jag skulle liva upp[a] min kropp med vin, medan hjärtat fick leda mig med vishet, och få grepp om dårskapen tills jag såg vad som är bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever.

(D) Jag tog mig an stora projekt: Jag byggde hus[b] åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. Jag gjorde vattendammar åt mig för att vattna en växande skog av träd. (E) Jag köpte slavar och slavinnor och fick tjänare som fötts i mitt hus. Dessutom hade jag mer boskap[c] av oxar och får än någon före mig i Jerusalem. (F) Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder[d]. Jag skaffade mig sångare och sångerskor[e] och det som är mannens lust[f]: en kvinna, ja, kvinnor[g]. (G) Jag blev stor och överträffade alla som varit i Jerusalem före mig. Samtidigt behöll jag min vishet. 10 Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda.

11 (H) Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen.

Vishet och dårskap är förgängligt

12 (I) Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort! 13 (J) Då insåg jag att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. 14 (K) Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda.

15 (L) Då sade jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Vad har jag då för nytta av all min vishet? Och jag sade i mitt hjärta: Också det är förgängligt. 16 (M) För varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar är båda snart glömda. Och hur dör den vise? Som dåren!

Vad får människan för all sin möda?

17 (N) Då hatade jag livet, för det som görs under solen var en plåga för mig. Allt är förgängligt och ett jagande efter vind. 18 (O) Jag hatade all min möda som jag haft under solen, för jag måste ju lämna det till den som kommer efter mig. 19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Ändå ska han få råda över allt som jag med möda och vishet har samlat under solen. Också det är förgängligt.

20 Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. 21 (P) För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. 22 (Q) Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? 23 (R) Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt.

24 (S) Det finns inget bättre för människan än att få äta och dricka och se det goda i sin möda[h]. Jag förstod att också det kommer från Guds hand. 25 (T) För vem kan äta och vem kan njuta utom genom honom[i]? 26 (U) Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla och lägga på hög för att det ska ges åt den som är god i Guds ögon. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind.

Footnotes

  1. 2:3 liva upp   Annan översättning: ”stärka”, ”locka”.
  2. 2:4 byggde hus   Salomo byggde på sitt palats, ”Libanonskogshuset”, i tretton år (1 Kung 7). Han byggde också templet (1 Kung 5-8) samt många andra projekt (1 Kung 9:15, 19).
  3. 2:7 boskap   De kungliga hjordarna var mycket stora (se 1 Krön 27:29f, 28:1, 1 Kung 4:23).
  4. 2:8 silver och guld och skatter från kungar och länder   Från handelsflottan och grannfolkens regenter (se 1 Kung 9:26f, Ps 72:10f).
  5. 2:8 sångare och sångerskor   Vanliga vid kungens hov (2 Sam 19:35, 1 Kung 10:12). Salomo skrev själv sånger (Ps 72, 127, 1 Kung 4:32) och organiserade templets musiker (2 Krön 8:14).
  6. 2:8 mannens lust   Salomo anges som författare till Höga Visans kärlekspoesi. Han fick med tiden allt fler hustrur (Höga V 6:7), delvis på grund av politiska allianser (1 Kung 11).
  7. 2:8 en kvinna, ja, kvinnor   Den troligaste översättningen av hebr. shiddá. Annan översättning (Septuaginta): ”en munskänk och (vackra) servitriser”.
  8. 2:24 se det goda i sin möda   Annan översättning: ”ha det gott under sin möda” (även i 3:13, 5:17).
  9. 2:25 utom genom honom   Andra handskrifter: ”utom jag”.

Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet.

Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?»

I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin -- allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet -- och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva.

Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig.

Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd.

Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp.

Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem.

Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet.

10 Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda.

11 Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

12 När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap -- ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort? --

13 då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

14 Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker. Dock märkte jag att det går den ene som den andre.

15 Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.

16 Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

17 Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

18 Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort.

19 Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.

20 Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen.

21 Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände.

22 Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen?

23 Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet.

24 Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:

25 »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?»

26 Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.