Jeremia 46:1-52:19
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Profetior över andra folk
(46:1—52:34)
46 Detta är Herrens ord som kom till profeten Jeremia om andra folk:
2 Om Egypten, mot den egyptiske kungen farao Nekos armé, som stod vid floden Eufrat vid Karkemish, och som Nebukadnessar, kungen av Babylonien, hade besegrat under Jojakims, Josias sons, Juda kungs, fjärde regeringsår:
3 ”Gör i ordning sköldarna, både stora och små,
och dra ut i striden!
4 Spänn för hästarna,
sitt upp för att rida,
ställ upp er, ta på hjälmarna,
gör spjuten blanka
och dra på pansaret.
5 Men vad är det jag ser?
De drabbas av förskräckelse,
de drar sig tillbaka.
Deras krigare är slagna.
De flyr utan att kasta en blick tillbaka.
Det är skräck på alla sidor, Herren.
6 Den snabbaste kan inte fly
och hjälten inte komma undan.
I norr vid floden Eufrat
stapplar de och faller.
7 Vem är det som reser sig som Nilen,
likt strömmar av vatten som väller fram?
8 Egypten stiger som Nilfloden,
som strömmar av vatten som väller fram.
Han säger: ’Jag vill stiga och täcka hela jorden,
förgöra städer och dem som bor där.’
9 Dra ut, ni hästar,
storma fram, ni vagnar!
Tåga fram, ni hjältar,
ni från Kush och Put, rustade med sköldar,
och ni ludéer, som kan spänna en båge!
10 För denna dag tillhör Herren, härskarornas Herre,
en hämndens dag då han hämnas sina fiender.
Svärdet ska frossa tills det fått nog
och släckt sin törst med deras blod.
För detta är härskarornas Herres slaktoffer
i landet i norr, vid floden Eufrat.
11 Gå till Gilead efter balsam,
du arma jungfru Egypten!
Förgäves prövar du många botemedel –
det finns ingen läkedom för ditt sår.
12 Folken hör talas om din skam.
Jorden fylls av ditt förtvivlans rop.
Den ena hjälten snubblar över den andra,
och de faller tillsammans.”
13 Detta är vad Herren talade till profeten Jeremia om den babyloniske kungen Nebukadnessars kommande slag mot Egypten:
14 ”Ropa ut det i Egypten,
låt det höras i Migdol,
låt det höras i Memfis och Tachpanches!
Säg: ’Ställ upp dig, gör dig redo,
för svärdet frossar omkring dig.’
15 Varför har dina kämpar slagits ner?
De kunde inte stå,
därför har Herren slagit ner dem.[a]
16 Gång på gång snubblar de,
och den ena faller över den andra.
De säger: ’Kom, låt oss återvända
till vårt folk och landet där vi föddes,
undan förtryckarens svärd.’
17 Där ska de utropa:
’Farao, Egyptens kung, är bara ett tomt buller.
Han har gått miste om sitt tillfälle.’
18 Så sant jag lever,
säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn,
som Tabor bland bergen,
som Karmel vid havet
är han som kommer.
19 Packa ihop, gör er redo för landsflykt,
ni dotter Egyptens invånare,
för Memfis ska läggas öde och i ruiner,
utan invånare.
20 Egypten är en grann kviga,
men en broms kommer farande från norr.
21 Också dess legosoldater i dess mitt
är som gödkalvar.
De vänder om och flyr allesammans,
för de kan inte hålla stånd.
Det är en olyckans dag för dem,
en straffets tid.
22 Hon väser som en flyende orm
när deras armé drar fram.
De kommer med yxor mot henne,
som vedhuggare.
23 De fäller hennes skog säger Herren.
De är oräkneliga,[b]
fler än gräshoppor,
de kan inte räknas.
24 Dotter Egypten kommer på skam
och överlämnas till folket i norr.”
25 Härskarornas Herre, Israels Gud, säger: ”Jag ska straffa Amon från No, farao, Egypten och dess gudar och kungar, både farao och alla som litar på honom. 26 Jag ska överlämna dem åt dem som är ute efter deras liv, åt den babyloniske kungen Nebukadnessar och hans män. Men därefter ska landet åter bli bebott som i gångna tider, säger Herren.
27 Var inte rädd, min tjänare Jakob,
var inte förskräckt, Israel!
Jag ska rädda dig ur landet långt borta
och dina barn från det land där de är fångna.
Jakob ska återvända och få ro
och inte skrämmas av någon.
28 Frukta inte, min tjänare Jakob,
säger Herren,
för jag är med dig.
Jag ska förgöra alla de folk
som jag har drivit bort dig till.
Men jag ska inte utplåna dig.
Jag ska straffa dig, men rättvist,
för helt ostraffad ska jag inte släppa dig.”
Dom över filistéerna
47 Detta är Herrens ord som kom till profeten Jeremia om filistéerna, innan farao intog Gaza.
2 Så säger Herren:
”Se, vattnet stiger i norr
och blir till en översvämmande flod.
Det översvämmar landet
och allt som finns där,
städerna och dem som bor i dem.
Människorna ropar
och alla invånarna i landet klagar,
3 när hingstarnas hovar klapprar,
hans vagnar dånar
och hjulen mullrar.
Föräldrarna ser sig inte om efter barnen,
de är handlingsförlamade.
4 För dagen är inne då alla filistéer utplånas
och alla som är kvar
för att hjälpa Tyros och Sidon förgörs.
Herren ska förgöra filistéerna,
kvarlevan från Kaftors[c] ö.
5 Gazas huvud ska rakas
och Ashkelon jämnas med marken.
Du kvarlevan i deras dal,[d]
hur länge ska du rista dig själv?
6 ’Du Herrens svärd,
när ska du äntligen få ro?
Dra dig tillbaka i din skida,
vila och var stilla!’
7 Men hur ska det kunna vara stilla,
när Herren har gett sin befallning?
Mot Ashkelon och kustlandet har han beordrat det.”
Dom över Moab
48 Om Moab:
Så säger härskarornas Herre, Israels Gud:
”Ve över Nebo,
för det har lagts i ruiner.
Kirjatajim har kommit på skam och erövrats,
fästningen har kommit på skam och krossats.
2 Moab prisas inte mer,
i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall:
’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’
Också du, Madmen, ska tystas,
svärdet förföljer dig.
3 Klagorop hörs från Horonajim,
våld och stor förödelse.
4 Moab är krossat.
Dess små klagar högt.[e]
5 Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande.
På vägen ner till Horonajim
hörs ångestfyllda rop över förödelsen.
6 Fly för era liv!
Bli som buskar i öknen!
7 Eftersom du har satt din lit
till dina gärningar och rikedomar,
ska också du erövras.
Kemosh ska föras bort i fångenskap
med sina präster och furstar.
8 Förgöraren ska komma till varje stad,
ingen stad ska komma undan.
Dalen ska läggas i ruiner
och slätten förstöras,
som Herren har sagt.
9 Res en gravsten över Moab,[f]
för det ska jämnas med marken.
Dess städer ska läggas öde
och ingen ska kunna bo där.
10 Förbannad är den
som inte utför Herrens verk helhjärtat!
Förbannad är den som
är rädd för att bloda ner sitt svärd!
11 Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom,
ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen
utan att hällas från kärl till kärl.
Han har aldrig drivits i landsflykt
och har därför bibehållit både arom och smak.
12 Men det kommer en tid, säger Herren,
då jag ska sända vintappare till honom.
De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem.
13 Moab ska skämmas för Kemosh,
precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på.
14 Hur kan ni säga:
’Vi är hjältar och tappra krigsmän’?
15 Men nu ska Moab fördärvas,
och dess städer invaderas.
De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas,
säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn.
16 Moabs undergång är nära,
dess olycka kommer med hast.
17 Klaga över honom,
alla ni som finns runt omkring honom,
alla ni som känner hans rykte.
Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran,
den praktfulla härskarstaven!’
18 Stig ner från härligheten
och sätt dig på den torra marken,
du dotter Divons invånare,
för Moabs fördärvare kommer mot dig
och förgör dina fästen.
19 Ställ dig vid vägen och spana,
du Aroers invånare,
fråga honom som flyr
och henne som försöker komma undan:
’Vad är det som har hänt?’
20 Moab har kommit på skam
och är krossat.
Klaga och gråt!
Berätta vid Arnon
att Moab är förstört.
21 Domen har kommit över slättlandet,
över Holon, Jahas, Mefaat,
22 Divon, Nebo, Bet Divlatajim,
23 Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon,
24 Keriot och Bosra
och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran.
25 Moabs horn har huggits av,
hans arm är bruten, säger Herren.
26 Gör honom drucken,
för han har förhävt sig mot Herren.
Moab ska vältra sig i sina egna spyor
och bli till ett åtlöje för alla, också han.
27 Var inte Israel till åtlöje för dig?
Fann man honom bland tjuvar,
eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?
28 Lämna städerna och bosätt er
i klippan, ni Moabs invånare!
Var som duvan som bygger sitt bo
inne i gapande klippklyftor!
29 Vi har alla hört om Moabs högfärd,
hans måttlösa övermod,
hans stolthet, arrogans, överlägsenhet
och självupphöjelse.
30 Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger Herren.
Tomma är deras gärningar.
31 Därför jämrar jag mig över Moab,
klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män.
32 Mer än över Jaser gråter[g] jag över dig,
du Sivmas vinstock.
Dina rankor sträckte sig ut över havet
och nådde ända till Jasers hav.
Förgöraren har slagit ner
bland din frukt och din vinskörd.
33 Glädjen och jublet är borta
från trädgårdarna, från Moabs land.
Jag har stoppat vinflödet från pressarna,
ingen trampar druvorna längre.
Det hörs rop, men inga glädjerop.[h]
34 Från Heshbon och Elale höjs klagan,
deras rop hörs ända till Jahas,
från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia.
Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark.
35 I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna
och tänder rökelse till sina gudar, säger Herren.
36 Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt,
ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män.
Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta.
37 Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.
Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg.
38 På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan,
för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger Herren.
39 ’Ack, Moab är förstört!’ klagar de.
’Moab vänder sig bort i skam.’
Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.”
40 För så säger Herren:
”En örn svävar fram
och breder ut sina vingar över Moab.
41 Städerna[i] intas,
fästningarna erövras.
Den dagen är Moabs hjältar ängsliga
som kvinnor i barnsnöd.
42 Moab ska utplånas som folk
på grund av sitt övermod inför Herren.
43 Skräck, fallgrop och snara
ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger Herren.
44 Den som flyr undan skräcken
ska falla i gropen,
och den som tar sig upp ur gropen
ska fastna i snaran.
Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger Herren.
45 I skuggan av Heshbon
står flyktingarna kraftlösa.
En eld har gått ut från Heshbon,
en låga från Sichons mitt,
och förtär Moabs tinning
och hjässan på de larmande stridsmännen.
46 Ve dig, Moab!
Kemoshs folk är slaget,
och dina söner har förts bort i exil,
dina döttrar till fångenskap.
47 Men den dagen kommer, säger Herren,
då jag ska återupprätta Moab.”
Så långt domen över Moab.
Dom över Ammon
49 Om ammoniterna.
Så säger Herren:
”Har Israel inga söner,
finns det ingen arvinge?
Varför har Milkom[j] tagit Gad i besittning
och hans folk bosatt sig i dess städer?
2 Men det ska komma en tid,
säger Herren,
då jag ska låta ett stridsrop höras
mot Rabba i ammoniternas land.
Det ska bli till en ruinhög,
och dess grannstäder ska brännas ner.
Sedan ska Israel ta tillbaka sitt arv
av dem som tagit det ifrån dem, säger Herren.
3 Klaga, Heshbon,
för Aj är förstört!
Ropa, ni Rabbas döttrar!
Klä er i säcktyg,
klaga och gå omkring innanför murarna[k].
För Milkom ska bli bortförd i fångenskap
tillsammans med sina präster och furstar.
4 Varför skryter du över dina dalar[l],
din dals överflöd, du trolösa dotter?
Du litar på din rikedom:
’Vem skulle anfalla mig?’
5 Men jag ska låta skräcken drabba dig, från alla sidor,
säger Herren, härskarornas Herre.
Ni ska skingras åt alla håll,
och ingen ska samla de flyende.
6 Men sedan ska jag upprätta ammoniterna, säger Herren.”
Dom över Edom
7 Om Edom.
Så säger härskarornas Herre:
”Finns det inte längre någon vishet kvar i Teman?
Har de kloka inga råd att ge?
Har deras vishet blivit fördärvad?
8 Fly, vänd om!
Göm er djupt nere,
ni Dedans invånare,
för jag ska låta olycka komma över Edom,
jag ska straffa honom när tiden är inne.
9 Om druvplockarna kommer till dig
lämnar de ingen efterskörd.
Om det kommer tjuvar om natten
ska de fördärva de så mycket de kan.[m]
10 Men jag ska klä av Edom,
avslöja hans gömställen,
och han ska inte kunna dölja sig.
Fördärv ska drabba hans barn,
bröder och grannar,
han finns inte mer.
11 ’Men lämna kvar dina faderlösa,
jag ska hålla dem vid liv,
och dina änkor får förtrösta på mig.’ ”
12 Så säger Herren: ”De som inte dömts till att dricka ur bägaren måste dricka. Skulle du då komma undan ostraffad? Nej, du ska inte komma undan. Du måste dricka! 13 För jag har svurit vid mig själv, säger Herren, att Bosra ska bli en ruinhög, till förskräckelse, vanära och förbannelse, och dess lydstäder ska för alltid bli ödelagda.”
14 Jag har hört ett budskap från Herren:
En budbärare har sänts till folken:
”Kom samman och gå mot det!
Stå upp för strid!”
15 ”Jag ska göra dig litet bland folken
och föraktat av människorna.
16 Du har lurats av den förfäran du väckt
och av ditt övermod,
du som bor bland bergsklyftorna
och håller till där högt uppe.
Även om du bygger ditt näste högt som örnen,
ska jag dra ner dig därifrån, säger Herren.
17 Edom ska läggas öde.
Alla som går förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser förödelsen där.
18 Det ska bli som när Sodom och Gomorra
och deras grannstäder ödelades, säger Herren,
ingen ska bo där, ingen ska kunna vistas där mer.
19 Se, likt ett lejon, som kommer från Jordandalens
täta snår till grönskande betesmarker
ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
Vem är den utvalde som jag ska ge detta uppdrag?
Vem är min like, vem kan ställa mig till svars?
Vilken herde kan utmana mig?”[n]
20 Hör därför vad Herren har planerat för Edom
och tänkt ut mot dem som bor i Teman:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
ja, betesmarkerna ska rysa över deras öde.
21 Jorden ska bäva vid dånet från deras fall.
Ett rop hörs ända bort till Sävhavet.
22 Som en örn lyfter han,
svävar och breder ut sina vingar över Bosra.
Den dagen är Edoms hjältar ängsliga
som en kvinna i barnsnöd.
Dom över Damaskus
23 Om Damaskus.
”Hamat och Arpad har kommit på skam,
för de har hört ett ont budskap.
De är ängsliga,
rastlösa som ett oroligt hav
som inte kan vara stilla.
24 Damaskus har tappat modet
och vänt om för att fly.
Det har gripits av panik,
ångest och vånda,
som en kvinna i barnsnöd.
25 Varför är den berömda staden övergiven,
min glädjes stad?
26 Dess unga män faller på gatorna,
hela dess armé tystas ner den dagen, säger härskarornas Herre.
27 Jag ska tända en eld vid Damaskus stadsmurar,
och den ska bränna upp Ben-Hadads palats.”
Dom över Kedar och Hasor
28 Om Kedars och om Hasors kungariken, som anfölls av Nebukadnessar, kungen av Babylonien:
Så säger Herren:
”Stå upp, anfall Kedar,
förgör folket i öster.
29 Deras tält och deras hjordar
kommer man att ta,
deras tältdukar och allt deras bohag.
Deras kameler förs bort från dem,
och man ropar till dem:
’Skräck från alla håll!’
30 Fly, ge er av långt bort!
Göm er djupt nere, ni Hasors invånare, säger Herren.
För Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
har fattat ett beslut om er,
han har gjort upp en plan mot er.
31 Gå till angrepp mot detta trygga folk
som lever i ostörd ro, säger Herren.
De har varken portar eller bommar
utan bor i avskildhet.
32 Deras kameler ska bli ett byte
och deras stora boskapshjordar ett rov.
Jag ska skingra dem för alla vindar,
dessa med håret klippt vid tinningarna.
Jag ska låta olyckor komma över dem
från alla håll, säger Herren.
33 Hasor ska bli ett tillhåll för schakaler
en ödemark för evigt.
Ingen ska någonsin bo där,
ingen människa ska vistas där.”
Dom över Elam
34 Detta är Herrens ord till profeten Jeremia om Elam, när Sidkia hade blivit kung över Juda:
35 Så säger härskarornas Herre:
”Jag bryter sönder Elams båge,
dess främsta styrka.
36 Jag låter fyra vindar komma mot Elam
från himlens fyra hörn.
Jag ska sprida dem åt alla väderstreck,
och det ska inte finnas något folk dit de elamitiska flyktingarna inte kommer.
37 Jag ska göra Elam förskräckt
för sina fiender
och för dem som är ute efter deras liv.
Jag ska låta det onda komma över dem,
min brinnande vrede, säger Herren.
Jag ska låta svärdet förfölja dem
tills jag har gjort slut på dem.
38 Jag ska sätta upp min tron i Elam.
Jag ska förgöra både kung och furstar, säger Herren.
39 Men det ska komma en tid då jag ska upprätta Elam, säger Herren.”
Dom över Babylonien
50 Detta är vad Herren talade angående Babylonien, kaldéernas land, genom profeten Jeremia:
2 ”Förkunna bland folken,
låt det höras,
höj banéret och ropa ut,
tig inte, säg:
’Babylon ska intas,
Bel står med skam
och Marduk krossas.
Avgudarna står med skam
och belätena krossas.’
3 För ett folk från norr anfaller
och ödelägger landet
så att ingen kan bo där längre.
Både människor och djur flyr bort.
4 Då, på den tiden,
säger Herren,
ska Israels folk komma vandrande
tillsammans med Judas folk
och gråtande söka Herren, sin Gud.
5 De ska fråga efter Sion
och vända blicken ditåt.
De ska komma och förena sig med Herren
i ett evigt förbund som aldrig ska glömmas.
6 Mitt folk har varit förlorade får.
Deras herdar har fört dem vilse
och fått dem att irra omkring bland bergen.
De strövade från berg till höjd
och glömde sin egen viloplats.
7 Alla som råkade på dem
slukade dem,
och deras fiender sa:
’Vi är oskyldiga,
för de har syndat mot Herren,
rättfärdighetens betesmark,
Herren, sina förfäders hopp.’
8 Fly från Babylonien,
lämna kaldéernas land.
Gå som bockar som leder hjorden.
9 Nu ska jag resa upp en här av väldiga folk
från landet i norr och leda den mot Babylon.
De gör sig redo för strid,
norrifrån ska det erövras.
Deras pilar är som en skicklig hjältes,
som inte vänder tillbaka med oförrättat ärende.
10 Kaldéen ska bli plundrat
tills alla har fått tillräckligt med byte, säger Herren.
11 Ni är glada och jublar,
ni som plundrar min arvedel.
Ni hoppar som kvigor på tröskplatsen
och frustar som hingstar.
12 Er mor ska få stå med stor skam,
hon som födde er ska bli vanärad.
Hon ska bli det minsta bland folken,
en vildmark och ett torrt ökenland.
13 På grund av Herrens vrede
ska det vara obebott
och bli till ett ensligt ödeland.
Alla som far förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser dess förödelse.
14 Förbered er för strid mot Babylon,
från alla sidor, ni bågskyttar!
Skjut mot det, spara inte på pilarna,
för det har syndat mot Herren.
15 Höj segerrop mot det från alla sidor!
Man ger upp!
Tornen faller, murarna rasar.
Detta är Herrens hämnd.
Hämnas på Babylonien,
gör mot henne som hon själv har gjort!
16 Förinta ur Babylonien den som sår
och den som brukar skära i skördetiden.
Undan förtryckarens svärd
ska var och en återvända till sitt eget folk
och fly till sitt eget land.
17 Israel är som ett vilsegånget får,
jagat av lejon.
Den förste att sluka det var kungen av Assyrien,
och sedan krossade Nebukadnessar,
kungen av Babylonien, dess ben.”
18 Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud:
”Jag ska straffa den babyloniske kungen och hans land,
precis som jag straffade den assyriske kungen.
19 Men jag ska leda Israel tillbaka till dess betesmarker.
Det ska gå i bet på Karmel och Bashan
och äta sig mätt på Efraims berg och i Gilead.
20 Då, på den tiden, säger Herren,
ska man söka efter Israels skuld,
men den ska inte finnas mer, och Judas synder
ska inte heller gå att finna,
för jag ska förlåta dem som jag har skonat.
21 Anfall Meratajims land
och invånarna i Pekod.[o]
Döda dem! Vig dem åt förintelse! säger Herren.
Gör så som jag har befallt dig!
22 Det är stridslarm i landet,
en stor förödelse.
23 Ack, bräckt och krossad
är den slägga som slog hela världen!
Babylons öde väcker stor fasa bland folken.
24 Jag gillrade en fälla för dig, Babylon,
och du greps innan du hann märka något.
Man fann dig och tillfångatog dig,
därför att du satt dig upp mot Herren.
25 Herren har öppnat sitt vapenförråd
och tagit fram sin vredes vapen,
för Herren, härskarornas Herre,
har ett verk att utföra i kaldéernas land.
26 Ja, gå emot det från fjärran!
Bryt upp dess förråd!
Samla allting i en hög och vig det åt förintelse!
Lämna ingenting kvar av det.
27 Döda alla dess tjurar,
för dem till slakt!
Ve dem! Deras tid är inne,
tiden för deras straff.
28 Lyssna till dem som flyr,
de som tar sig ut ur Babyloniens land
för att i Sion berätta
om Herrens, vår Guds, hämnd,
hämnden för hans tempel.
29 Dra samman bågskyttar mot Babylon,
av alla som kan spänna en båge.
Omringa det från alla håll,
så att ingen kan fly!
Ge igen för alla hennes ogärningar,
gör så mot henne som hon själv har gjort,
för hon har satt sig upp mot Herren, Israels Helige.
30 Därför faller de unga männen på gatorna,
och alla hennes soldater stupar den dagen, säger Herren.
31 Jag står dig emot, du högmodiga,
säger Herren, härskarornas Herre,
för nu är tiden för mitt straff inne för dig!
32 Den högmodige stapplar och faller,
och ingen reser honom upp.
Jag ska tända en eld i hans städer,
som ska bränna upp allt som finns där omkring.”
33 Så säger härskarornas Herre:
”Folket i Israel är förtryckt,
och folket i Juda likaså.
Alla de som tagit dem till fånga håller dem fast
och vägrar att låta dem gå.
34 Men deras befriare[p] är mäktig.
Hans namn är härskarornas Herre.
Han ska försvara dem
och låta landet få ro,
men han ger oro åt Babylons invånare.
35 Svärd mot kaldéerna,
säger Herren,
mot Babylons invånare
och dess furstar och visa män!
36 Svärd mot spåmännen,
de ska stå där som dårar!
Svärd mot dess hjältar,
de ska bli förskräckta!
37 Svärd mot dess hästar och vagnar
och mot alla främlingar där inne,
de ska bli som kvinnor!
Svärd mot dess skatter,
de ska rövas bort.
38 Torka[q] över dess vatten,
de ska torka ut!
För detta är avgudarnas land,
de dyrkar skräckens beläten som besatta.
39 Därför ska ökendjur och hyenor bo där,
och berguvar ha sitt tillhåll där.
Aldrig mer ska någon bo där.
Det ska ligga övergivet från generation till generation.
40 Så som Gud ödelade
Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger Herren,
så ska ingen bo där,
ingen vistas där mer.
41 Se, ett folk kommer från norr,
en stor nation och många kungar reser sig
från jordens yttersta ändar.
42 De är beväpnade med båge och lans.
De är grymma och obarmhärtiga.
De låter som havets dån,
på sina hästar drar de fram,
rustade för strid,
mot dig, dotter Babylon!
43 När kungen av Babylonien hör ryktet om dem
står han där handfallen.
Han grips av ångest,
som en kvinna som ska föda barn.
44 Se, likt ett lejon som kommer från Jordandalens
täta snår till grönskande betesmarker
ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
Vem är den utvalde som jag ska utse för detta?
För vem är lik mig, och vem kan ställa mig till svars?
Vilken herde kan utmana mig?”[r]
45 Hör därför vad Herren har planerat för Babylon
och tänkt ut mot kaldéernas land:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
betesmarkerna ska förfäras över dem.
46 Jorden bävar vid ropet om Babylons fall.
Ett rop hörs bland folken.
51 Så säger Herren:
”Jag ska väcka upp
en våldsam storm mot Babylon
och mot Lev Kamajs invånare.[s]
2 Jag ska sända främlingar till Babylonien,
för att tröska det och rensa landet.
De ska komma från alla håll
på olyckans dag.
3 Bågskytten ska spänna sin båge
och brösta sig i sitt pansar.[t]
Skona inte dess unga män,
vig hela dess här åt förintelse.
4 Slagna ska de falla i kaldéernas land,
genomborrade på dess gator.
5 Israel och Juda har inte övergetts
av sin Gud, härskarornas Herre,
men deras land är fyllt med skuld
mot Israels Helige.
6 Fly från Babylonien!
Spring för livet,
så att straffet för deras synd inte drabbar er också!
För nu är tiden inne för Herrens hämnd,
han ska ge igen för vad de gjort.
7 Babylon var en guldbägare i Herrens hand,
den gjorde hela jorden drucken.
Folken drack dess vin
och därför blev de som galna.
8 Men plötsligt har Babylon fallit och krossats.
Gråt över det!
Hämta balsam för dess sår,
kanske kan det läkas.
9 ’Vi har försökt bota Babylon,
men hon kunde inte botas.
Lämna henne! Låt oss ge oss av
var och en till sitt land,
för domen över Babylon når upp till himlen,
den räcker ända upp till skyarna.’
10 ’Herren har skaffat rättvisa för oss.
Kom, låt oss berätta i Sion
vad Herren, vår Gud, har gjort.’
11 Vässa pilarna,
ta upp sköldarna![u]
Herren har uppviglat de mediska kungarna,
eftersom hans plan är att förgöra Babylon.
Detta är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.
12 Höj banéret mot Babylons murar!
Skärp bevakningen!
Sätt ut vakter,
arrangera bakhåll!
För Herren ska genomföra
vad han beslutat
och talat mot Babylons invånare.
13 Du som bor vid många vatten
och är rik på många skatter:
nu har slutet kommit för dig,
tiden är inne för dig att bli avklippt.
14 Härskarornas Herre har svurit vid sig själv:
Jag ska fylla dig med människor,
som med en svärm av gräshoppor,
och de ska höja ett segerrop mot dig.
15 Han gjorde jorden i sin makt
grundade världen i sin vishet,
och med sin kunskap spände han ut himlarna.
16 När han låter sin röst höras
dånar himlens vatten,
han får molnen att stiga upp
från jordens ände.
Han sänder blixtar med regnet
och för ut vinden ur dess förråd.
17 Varje människa står där som en dåre,
utan förstånd.
Guldsmeden har svikits av sin gudabild,
för hans gjutna avgudar är falska
och inget liv finns i dem.
18 De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje.
När de granskas förintas de.
19 Men sådan är inte han, Jakobs andel.
Han har format allt,
också sin arvedels stam.
Härskarornas Herre är hans namn.
20 Du är min hammare och mitt stridsvapen.
Med dig krossar jag folk,
med dig förintar jag riken,
21 med dig krossar jag häst och ryttare,
med dig krossar jag vagn och kusk,
22 med dig krossar jag man och kvinna,
med dig krossar jag gammal och ung,
med dig krossar jag yngling och jungfru,
23 med dig krossar jag herde och hjord,
med dig krossar jag bonde och oxar,
med dig krossar jag ståthållare och styresmän.
24 Men nu ska jag inför era ögon vedergälla Babylon och alla Kaldéens invånare allt ont som de gjort mot Sion, säger Herren.
25 För se, jag har vänt mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren,
du hela jordens fördärvare.
Jag ska lyfta min hand mot dig,
dra ner dig från klipporna och göra dig till ett förbränt berg.
26 Från dig ska ingen ta
vare sig hörnsten eller grundsten,
för du ska läggas öde för all framtid, säger Herren.
27 Höj ett banér på jorden,
stöt i horn bland folken!
Avskilj folken till strid mot Babylon,
sammankalla rikena mot det,
Ararat, Minni och Ashkenas,
och utse en befälhavare mot det!
Skaffa fram hästar
som svärmar av gräshoppor!
28 Avskilj folken till strid mot det, Mediens kungar,
deras ståthållare och alla landets styresmän
och alla de områden som de härskar över.
29 Jorden darrar och bävar,
för allt som Herren har planerat
mot Babylonien låter han nu ske:
Att ödelägga landet Babylonien
så att ingen kan bo där.
30 Dess krigare strider inte längre.
De sitter i sina fästningar,
de har förlorat sin kraft
och blivit som kvinnor.
Man har satt eld på bostäderna
och krossat bommarna.
31 Löpare följer efter löpare
budbärare efter budbärare,
från alla håll,
med rapporter till kungen av Babylonien
att hela hans stad är intagen,
32 flodövergångarna är erövrade,
sumpmarkerna[v] brinner
och armén har gripits av panik.”
33 För så säger härskarornas Herre, Israels Gud:
”Dotter Babylon är som en stampad tröskplats,
och snart ska tröskningen börja.”
34 ”Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
har uppslukat mig
och tömt ut mig,
han har ställt undan mig som ett tomt kärl.
Han har svalt mig som ett havsodjur,
fyllt sin buk med mina läckerheter
och sedan kastat ut mig.
35 Må det våld som drabbat mig
komma över Babylon,”
säger Sions invånare,
”må mitt blod komma över Kaldéens invånare,”
säger Jerusalem.
36 Därför säger Herren så:
”Jag ska vara din försvarare
och åta mig att utkräva hämnd för din räkning.
Jag ska låta Babylons hav torka ut,
dess källa sina.
37 Babylon ska bli en ruinhög,
ett tillhåll för schakaler,
en kuslig ödemark där ingen kan bo.
38 De ryter tillsammans som lejon,
morrar som lejonungar.
39 Men jag ska ordna en fest för dem
och få dem att dricka sig så fulla
att de blir medvetslösa
och aldrig mer vaknar ur sin sömn, säger Herren.
40 Jag ska leda dem till slakt,
som lamm, baggar och bockar.
41 Ack! Sheshak[w] har fallit,
det som var hela världens stolthet har erövrats.
Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken!
42 Babylon har dränkts av havet,
översvämmats av brusande vågor.
43 Dess städer har lagts öde,
och blivit ett torrt ökenland
där ingen kan bo
och som ingen ens passerar.
44 Jag straffar Bel i Babylon
och drar upp allt ur hans gap
som han har slukat.
Folken ska inte längre strömma till honom.
Också Babylons murar faller.
45 Ge er av därifrån, mitt folk!
Fly för livet,
undan Herrens flammande vrede.
46 Men grips inte av panik,
låt er inte skrämmas av rykten som hörs i landet.
För ett rykte kommer det ena året,
ett annat året därpå, rykten om våld i landet
och om härskare som står mot härskare.
47 Det ska komma en tid
när jag ska straffa Babylons avgudar.
Hela landet ska få stå med skam
och alla ligga där döda.
48 Himmel och jord och allt som finns där
ska jubla över Babylons fall,
när förgörarna anfaller norrifrån, säger Herren.
49 Babylon måste falla
för alla deras skull som dödats i Israel,
så som dödade har fallit
över hela jorden för Babylons skull.
50 Ni som lyckats undkomma svärdet,
ge er av! Stanna inte kvar!
Kom ihåg Herren i fjärran land,
tänk på Jerusalem!”
51 ”Vi är vanärade, vi blir hånade,
skam täcker våra ansikten,
för främlingar har trängt in
i de heliga platserna i Herrens hus.”
52 ”Den tiden ska komma, säger Herren,
då jag ska straffa Babylons avgudar,
och över hela landet ska de sårade klaga.
53 Även om Babylon nådde upp till himlen
och gjorde sig en hög och ointaglig befästning,
så skulle förgörarna från mig ändå nå dit, säger Herren.
54 Klagorop hörs från Babylon,
förödelsen i kaldéernas land är stor.
55 Herren förstör Babylon,
han tystar ner dess väldiga larm.
Vågorna brusar som stora vatten,
de låter sitt dån höras.
56 Förgöraren kommer mot Babylon.
Hjältarna tas till fånga,
och deras bågar krossas.
För Herren är en hämndens Gud,
han vedergäller fullt ut.
57 Jag ska låta dess furstar, visa män,
ståthållare, styresmän och soldater dricka sig så druckna
att de faller i en evig sömn för att aldrig vakna upp igen,
säger Konungen, vars namn är härskarornas Herre.”
58 Så säger härskarornas Herre:
”Babylons breda mur
ska jämnas med marken
och dess höga portar ska brännas upp.
Folken har slitit ut sig för ingenting,
deras mödor har bara blivit bränsle åt lågorna.”
59 Detta bud gav profeten Jeremia till Seraja, son till Neria och sonson till Machseja, när Seraja gick med Sidkia, kungen i Juda, till Babylonien i dennes fjärde regeringsår. Seraja var kvartersmästare. 60 Jeremia skrev ner i en bokrulle allt det onda som skulle komma över Babylon, allt det som står skrivet om Babylon. 61 Jeremia sa till Seraja: ”När du kommer till Babylon, ska du läsa upp allt detta. 62 Du ska säga: ’Herre, du har själv sagt att du ska förgöra denna plats, så att ingen ska bo där mer, varken människa eller djur, utan den ska läggas öde för alltid.’ 63 När du har läst färdigt ur bokrullen, ska du binda fast en sten vid den, kasta den i floden Eufrat 64 och säga: ’Så här ska Babylon sjunka och aldrig mer komma upp igen, på grund av det onda jag ska låta komma över det.’ ”
Här slutar Jeremias budskap.
Sidkia regerar i Jerusalem
(2 Kung 24:18-20; 2 Krön 36:11-14)
52 Sidkia var tjugoett år gammal när han blev kung, och han regerade i elva år i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och var dotter till Jeremia från Livna. 2 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som Jojakim hade gjort. 3 Herren förkastade till sist i sin vrede både Jerusalem och Juda.
Jerusalems fall, förstörelse och folkets bortförande
(2 Kung 24:20—25:21; 2 Krön 36:15-20; Jer 39:1-10)
Men Sidkia gjorde uppror mot kungen i Babylonien. 4 I Sidkias nionde regeringsår, på den tionde dagen i tionde månaden, kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, tågande med hela sin armé mot Jerusalem och belägrade det. De byggde en belägringsvall omkring staden. 5 Belägringen varade ända till kung Sidkias elfte regeringsår. 6 På nionde dagen i fjärde månaden var hungersnöden i staden så svår att folket inte längre hade någon mat i landet. 7 Då stormades staden, och alla trupper flydde på natten genom en port som fanns mellan de båda murarna i närheten av den kungliga trädgården, medan de kaldeiska trupperna omringade staden. De flydde mot Jordandalen.
8 Men den kaldeiska armén förföljde kungen och tog honom till fånga på Jerikoslätten. Alla hans män lämnade honom och skingrades. 9 Kaldéerna grep honom och förde honom till den babyloniske kungen i Rivla i Hamat, där denne dömde honom. 10 Den babyloniske kungen lät avrätta Sidkias söner inför hans ögon, och likaså lät han i Rivla avrätta alla de förnämsta männen i Juda. 11 Sedan lät han sticka ut ögonen på Sidkia. Den babyloniske kungen band honom med kopparkedjor och förde honom till Babylon och satte honom i fängelse, och där fick han sitta ända tills han dog.
12 På tionde dagen i femte månaden av den babyloniske kungen Nebukadnessars nittonde regeringsår kom Nebusaradan, befälhavaren för livgardet och en av den babyloniske kungens närmaste män, till Jerusalem. 13 Han brände ner Herrens hus, kungapalatset, och även alla andra byggnader av värde i Jerusalem. 14 De kaldeiska trupperna som han var befälhavare för rev ner alla Jerusalems murar. 15 Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, förde bort till exilen några av de fattigaste som var kvar i staden, tillsammans med de desertörer som hade gått över till den babyloniske kungen och de hantverkare som var kvar, 16 men några av de fattigaste i landet lämnade befälhavaren Nebusaradan kvar för att sköta om vingårdar och åkrar.
17 Kaldéerna högg ner kopparpelarna i Herrens hus, ställningen och kopparhavet som fanns där och tog med sig all koppar till Babylonien. 18 De tog också kärlen, skovlarna, knivarna, skålarna, fyrfaten och alla kopparföremål som användes i gudstjänsten. 19 Befälhavaren för livgardet tog också faten, fyrfaten, offerskålarna, grytorna, lampställen, skålarna och bägarna, allt som var av rent guld och rent silver.
Footnotes
- 46:15 Enligt Septuaginta handlar versen om den egyptiska tjurguden Apis: Varför har Apis flytt? Din utsökta tjurgud kunde inte stå…
- 46:23 Grundtextens exakta innebörd är osäker. De är oräkneliga står i singularis och kan därför också tänkas syfta på skogen, att skogen är på något sätt oräknelig, ogenomtränglig.
- 47:4 Troligen Kreta, men kan möjligen också syfta på Cypern.
- 47:5 Enligt Septuaginta Anaks ätt.
- 48:4 Enligt Septuaginta Klagoropet hörs ända till Soar.
- 48:9 Grundtextens innebörd i versens första hälft är oviss. Texten här är från Septuaginta. Där kan ordet tolkas som blomma, men i en del senare handskrifter står istället vingar. Moab skulle beströs med salt vilket ofta gjordes i samband med erövringar på den tiden.
- 48:32 Eller: Mer än Jaser gråter…
- 48:33 Grundtextens innebörd i sista satsen är osäker.
- 48:41 Kan också tolkas som ett namn, Keriot, jfr v. 24.
- 49:1 Kan också översättas kungen.
- 49:3 Grundtextens innebörd av gå omkring innanför murarna (eller på gårdarna) är osäker, men av allt att döma är det ett uttryck för sorg.
- 49:4 Grundtextens innebörd är osäker; ett tolkningsalternativ för dalar är styrka.
- 49:9 Eller …lämnar de ju en efterskörd…fördärvar de tills de fått nog.
- 49:19 Grundtextens innebörd är oviss.
- 50:21 Namnen här är en hebreisk ordlek. Meratajim syftar troligen på en region i södra Babylonien nära Eufrats och Tigris utlopp till Persiska viken och där vattnet hade hög salthalt. På hebreiska betyder namnet dubbelt uppror och kan tolkas som en epitet för Babylonien i sin helhet. Pekod syftar på ett arameiskt folk längre ner på östra sidan om Tigris. De nämns ofta i assyriska texter och även i Hes 3:23 som Babyloniens allierade. På hebreiska betyder namnet straff/hemsökelse och tillämpat på Babylonien att landet skulle straffas för sitt dubbla uppror.
- 50:34 Se not till 4 Mos 35:12.
- 50:38 Eller svärd.
- 50:44-46 Innehållet i dessa verser är nästan identiskt med 49:19-21, se även not där.
- 51:1 storm kan också översättas ande. Lev Kamaj är ett kryptogram för Kaldéen (Babylonien).
- 51:3 Första hälften av versen är svårtolkad p.g.a. ett litet ord i grundtexten som kan vara en negation: …inte spänna…inte brösta….
- 51:11 Grundtextens innebörd av ta upp sköldarna är osäker. Möjligen fyll kogerna.
- 51:32 Det hebreiska ordets betydelse är osäker, ev. bålverk.
- 51:41 Se not till 25:26.
Jeremia 46-52
Svenska 1917
46 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om hednafolken.
2 Om Egypten, angående den egyptiske konungen Farao Nekos här, som stod invid floden Frat, vid Karkemis, och som blev slagen av Nebukadressar, konungen i Babel, i Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår.
3 Reden till sköld och skärm, och rycken fram till strid.
4 Spännen för hästarna och bestigen springarna, och ställen upp eder, med hjälmarna på. Gören spjuten blanka, ikläden eder pansaren.
5 Men varav kommer detta som jag nu ser? De äro förfärade. De vika tillbaka; deras hjältar bliva slagna. De taga till flykten utan att vända sig om. Skräck från alla sidor! säger HERREN.
6 Ej ens den snabbaste kan fly undan, ej ens hjälten kan rädda sig. Norrut, invid floden Frat, där stappla de och falla.
7 Vem är denne som stiger upp såsom Nilfloden, denne vilkens vatten svalla såsom strömmar?
8 Det är Egypten som stiger upp såsom Nilfloden, och såsom strömmar svalla hans vatten. Han säger: »Jag vill stiga upp och övertäcka landet; jag vill fördärva städerna och dem som bo därinne.»
9 Ja, dragen ditupp, I hästar; stormen fram, I vagnar. Må hjältarna tåga fram, etiopier och putéer, rustade med sköldar, och ludéer, rustade med bågar, bågar som de spänna.
10 Ty detta är Herrens; HERREN Sebaots, dag, en hämndedag, då han skall hämnas på sina motståndare; nu skall svärdet frossa sig mätt och dricka sig rusigt av deras blod. Ty ett slaktoffer vill Herren, HERREN Sebaot, anställa i nordlandet vid floden Frat.
11 Drag upp till Gilead och hämta balsam, du jungfru dotter Egypten. Men förgäves skaffar du dig läkemedel i mängd; du kan icke bliva helad.
12 Folken få höra om din skam, och av dina klagorop bliver jorden full; ty den ene hjälten stapplar på den andre, och de falla båda tillsammans.
13 Detta är det ord som HERREN talade till profeten Jeremia om att Nebukadressar, konungen i Babel, skulle komma och slå Egyptens land:
14 Förkunnen i Egypten och kungören i Migdol, ja, kungören i Nof, så ock i Tapanhes, och sägen: »Träd fram och gör dig redo, ty svärdet frossar runt omkring dig.»
15 Varför äro dina väldige slagna till marken? De kunde ej hålla stånd, ty HERREN stötte dem bort.
16 Han kom många att stappla, och så föllo de, den ene över den andre; de ropade: »Upp, låt oss vända tillbaka till vårt folk och till vårt fädernesland, undan det härjande svärdet.»
17 Ja, man ropar där: »Farao är förlorad, Egyptens konung! Han har förfelat sin tid.»
18 Så sant jag lever, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot, en skall komma, väldig såsom Tabor ibland bergen, såsom Karmel vid havet.
19 Så reden nu till åt eder, I dottern Egyptens inbyggare, vad man behöver, när man skall gå i landsflykt. Ty Nof skall bliva en ödemark och varda uppbränt, så att ingen kan bo där.
20 En skön kviga är Egypten; men en broms kommer farande norrifrån.
21 Också de legoknektar hon har i sitt land, lika gödda kalvar, ja, också de vända då om och fly allasammans, de kunna icke hålla stånd. Ty deras ofärds dag har kommit över dem, deras hemsökelses tid.
22 Tyst smyger hon undan såsom en krälande orm, ty med härsmakt draga de fram, och med yxor komma de över henne, såsom gällde det att hugga ved.
23 De fälla hennes skog, säger HERREN, ty ogenomtränglig är den; talrikare äro de än gräshoppor, ja, de kunna ej räknas.
24 På skam kommer dottern Egypten; hon bliver given i nordlandsfolkets hand.
25 Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall hemsöka Amon från No, så ock Farao och Egypten med dess gudar och dess konungar, ja, både Farao och dem som förlita sig på honom.
26 Och jag skall giva dem i de mans hand, som stå efter deras liv, i Nebukadressars, den babyloniske konungens, och i hans tjänares hand. Men därefter skall landet bliva bebott såsom i forna dagar, säger HERREN.
27 Så frukta då icke, du min tjänare Jakob, och var ej förfärad, du Israel; ty se, jag skall frälsa dig ur det avlägsna landet, och dina barn ur deras fångenskaps land. Och Jakob skall få komma tillbaka och leva i ro och säkerhet, och ingen skall förskräcka honom.
28 Ja, frukta icke, du min tjänare Jakob, säger HERREN, ty jag är med dig. Och jag skall göra ände på alla de folk till vilka jag har drivit dig bort; men på dig vill jag ej alldeles göra ände, jag vill blott tukta dig med måtta; ty alldeles ostraffad kan jag ju ej låta dig bliva.
47 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om filistéerna, förrän Farao hade intagit Gasa.
2 Så säger HERREN: Se, vatten stiga upp norrifrån och växa till en översvämmande ström; de översvämma landet och allt vad däri är, städerna med dem som bo därinne. Och människorna ropa, alla landets inbyggare jämra sig
3 När bullret höres av hans hingstars hovslag, när hans vagnar dåna, när hans hjuldon rassla, då se ej fäderna sig om efter barnen, så maktlösa stå de
4 inför den dag som kommer med fördärv över alla filistéer, med undergång för alla dem som äro kvar till att försvara Tyrus och Sidon. Ty HERREN skall fördärva filistéerna, kvarlevan från Kaftors ö.
5 Skallighet stundar för Gasa, det är förbi med Askelon, med kvarlevan i deras dalbygd. Huru länge skall du rista märken på dig?
6 Ack ve! Du HERRENS svärd, när skall du äntligen få ro, Drag dig tillbaka i din skida, vila dig och var stilla.
7 Dock, huru skulle det kunna få ro, då det är HERRENS bud det utför? Mot Askelon, mot Kustlandet vid havet, mot dem har han bestämt det.
48 Om Moab. Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ve över Nebo, ty det är förstört! Kirjataim har kommit på skam och är intaget, fästet har kommit på skam och ligger krossat.
2 Moabs berömmelse är icke mer. I Hesbon förehar man onda anslag mot det: »Upp, låt oss utrota det, så att det icke mer är ett folk.» Också du, Madmen, skall förgöras, svärdet skall följa dig i spåren.
3 Klagorop höras från Horonaim, förödelse och stort brak.
4 Ja, Moab ligger förstört; högljutt klaga dess barn.
5 Uppför Halluhots höjd stiger man under gråt, och på vägen ned till Horonaim höras ångestfulla klagorop över förstörelsen.
6 Flyn, rädden edra liv, och bliven som torra buskar i öknen.
7 Ty därför att du förlitar dig på dina verk och dina skatter, skall ock du bliva intagen; och Kemos skall gå bort i fångenskap och hans präster och furstar med honom.
8 Och en förhärjare skall komma över var stad, så att ingen stad skall kunna rädda sig; dalen skall bliva förstörd och slätten ödelagd, såsom HERREN har sagt.
9 Given vingar åt Moab, ty flygande måste han fly bort. Hans städer skola bliva mark, och ingen skall bo i dem.
10 Förbannad vare den som försumligt utför HERRENS verk, förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd.
11 I säkerhet har Moab levat från sin ungdom och har legat i ro på sin drägg; han har icke varit tömd ur ett kärl i ett annat, icke vandrat bort i fångenskap; därför har hans smak behållit sig, och hans lukt har ej förvandlats.
12 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall sända till honom vintappare, som skola tappa honom och tömma hans kärl och krossa hans krukor.
13 Då skall Moab komma på skam med Kemos, likasom Israels hus kom på skam med Betel, som det förlitade sig på.
14 Huru kunnen I säga: »Vi äro hjältar och tappra män i striden»?
15 Moab skall ändå bliva förstört, dess städer skola gå upp i rök, och dess utvalda unga manskap måste ned till att slaktas; så säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.
16 Snart kommer Moabs ofärd, och hans olycka hastar fram med fart.
17 Ömken honom, I alla som bon omkring honom, I alla som kännen hans namn. Sägen: »Huru sönderbruten är icke den starka spiran, den präktiga staven!»
18 Stig ned från din härlighet och sätt dig på torra marken, du dottern Dibons folk; ty Moabs förhärjare drager upp mot dig och förstör dina fästen.
19 Ställ dig vid vägen och spela omkring dig, du Aroers folk; fråga männen som fly och kvinnorna som söka rädda sig, säg: »Vad har hänt?»
20 Moab har kommit på skam, ja, det är krossat; jämren eder och ropen Förkunnen vid Arnon att Moab är förstört.
21 Domen har kommit över slättlandet, över Holon, Jahas och Mofaat,
22 över Dibon, Nebo och Bet-Diblataim,
23 över Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon,
24 över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, vare sig de ligga fjärran eller nära.
25 Avhugget är Moabs horn, och hans arm är sönderbruten, säger HERREN.
26 Gören honom drucken, ty han har förhävt sig mot HERREN; ja, må Moab ragla omkull i sina egna spyor och bliva till åtlöje, också han.
27 Eller var icke Israel till ett åtlöje för dig? Blev han då ertappad bland tjuvar, eftersom du skakar huvudet, så ofta du talar om honom?
28 Övergiven edra städer och byggen bo i klipporna, I Moabs inbyggare, och bliven lika duvor som bygga sina nästen bortom klyftans gap.
29 Vi hava hört om Moabs högmod, det övermåttan höga, om hans stolthet, högmod och högfärd och hans hjärtas förhävelse.
30 Jag känner, säger HERREN, hans övermod och opålitlighet, hans lösa tal och opålitliga handlingssätt.
31 Därför måste jag jämra mig för Moabs skull; över hela Moab måste jag klaga. Över Kir-Heres' män må man sucka.
32 Mer än Jaeser gråter, måste jag gråta över dig, du Sibmas vinträd, du vars rankor gingo över havet och nådde till Jaesers hav; mitt i din sommar och din vinbärgning har ju en förhärjare slagit ned.
33 Glädje och fröjd är nu avbärgad från de bördiga fälten och från Moabs land. På vinet i pressarna har jag gjort slut; man trampar ej mer vin under skördeskri, skördeskriet är intet skördeskri mer.
34 Från Hesbon, jämmerstaden, ända till Eleale, ända till Jahas upphäver man rop, och från Soar ända till Horonaim, till Eglat-Selisia; ty också Nimrims vatten bliva torr ökenmark.
35 Och jag skall i Moab så göra, säger HERREN, att ingen mer frambär offer på offerhöjden och ingen mer tänder offereld åt sin gud.
36 Därför klagar mitt hjärta såsom en flöjt över Moab, ja, mitt hjärta klagar såsom en flöjt över Kir-Heres' män: vad de hava kvar av sitt förvärv går ju förlorat.
37 Ty alla huvuden äro skalliga och alla skägg avskurna; på alla händer äro sårmärken och omkring länderna säcktyg.
38 På alla Moabs tak och på dess torg höres allenast dödsklagan, ty jag har krossat Moab såsom ett värdelöst kärl, säger HERREN.
39 Huru förfärad är han icke! I mån jämra eder. Huru vänder icke Moab ryggen till med blygd! Ja, Moab bliver ett åtlöje och en skräck för alla dem som bo däromkring.
40 Ty så säger HERREN: Se, en som liknar en örn svävar fram och breder ut sina vingar över Moab.
41 Keriot bliver intaget, bergfästena bliva erövrade. Och Moabs hjältars hjärtan bliva på den dagen såsom en kvinnas hjärta, när hon är barnsnöd.
42 Ja, Moab skall förgöras så att det icke mer är ett folk, ty det har förhävt sig mot HERREN.
43 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I Moabs inbyggare, säger HERREN.
44 Om någon flyr undan faran, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty jag skall låta ett hemsökelsens år komma över dem, över Moab, säger HERREN.
45 I Hesbons skugga stanna de, det är ute med flyktingarnas kraft. Ty eld gick ut från Hesbon, en låga från Sihons land; och den förtärde Moabs tinning, hjässan på stridslarmets söner.
46 Ve dig, Moab! Förlorat är Kemos' folk. Ty dina söner äro tagna till fånga, och dina döttrar förda bort i fångenskap.
47 Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Moab, säger HERREN. Så långt om domen över Moab.
49 Om Ammons barn. Så säger HERREN: Har Israel nu inga barn, eller har han ingen arvinge mer? Eller varför har Malkam tagit arv, efter Gad, och varför bor hans folk i dess städer?
2 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN då jag skall låta höra ett härskri mot Rabba i Ammons barns land; och då skall det bliva en öde grushög, och dess lydstäder skola brännas upp i eld; och Israel skall då taga arv efter dem som hava tagit hans arv, säger HERREN.
3 Jämra dig, du Hesbon, ty Ai är förstört; ropen, I Rabbas döttrar. Höljen eder i sorgdräkt, klagen, och gån omkring i gårdarna; ty Malkam måste vandra bort i fångenskap, och hans präster och furstar med honom.
4 Varför berömmer du dig av dina dalar, av att din dal flödar över, du avfälliga dotter? Du som förlitar dig på dina skatter och säger: »Vem skall väl komma åt mig?»,
5 se, jag skall låta förskräckelse komma över dig från alla dem som bo omkring dig, säger Herren, HERREN Sebaot. Och I skolen varda bortdrivna, var och en åt sitt håll och ingen skall församla de flyktande.
6 Men därefter skall jag åter upprätta Ammons barn, säger HERREN.
7 Om Edom. Så säger HERREN Sebaot: Finnes då ingen vishet mer i Teman? Har all rådighet försvunnit ifrån de förståndiga? Är deras vishet uttömd?
8 Flyn, vänden om, gömmen eder djupt nere, I Dedans inbyggare. Ty över Esau skall jag låta ofärd komma på hans hemsökelses tid.
9 När vinbärgare komma över dig, skola de icke lämna kvar någon efterskörd. När tjuvar komma om natten, skola de fördärva så mycket dem lyster.
10 Ty jag skall blotta Esau, jag skall uppenbara hans gömslen, och han skall icke lyckas hålla sig dold; fördärv skall drabba hans barn, hans bröder och grannar, och han skall icke mer vara till.
11 Bekymra dig ej om dina faderlösa, jag vill behålla dem vid liv; och må dina änkor förtrösta på mig.
12 Ty så säger HERREN: Se, de som icke hade förskyllt att dricka kalken, de nödgas att dricka den; skulle då du bliva ostraffad? Nej, du skall icke bliva ostraffad, utan skall nödgas att dricka den.
13 Ty vid mig själv har jag svurit, säger HERREN, att Bosra skall bliva ett föremål för häpnad och smälek; det skall förödas och bliva ett exempel som man nämner, när man förbannar; och alla dess lydstäder skola bliva ödemarker för evärdlig tid.
14 Ett budskap har jag hört från HERREN, och en budbärare är utsänd bland folken: »Församlen eder och kommen emot det, och stån upp till strid.
15 Ty se, jag skall göra dig ringa bland folken, föraktad bland människorna.
16 Den förfäran du väckte har bedragit dig, ja, ditt hjärtas övermod, där du sitter ibland bergsklyftorna och håller dig fast högst uppe på höjden. Om du än byggde ditt näste så högt uppe som örnen, så skulle jag dock störta dig ned därifrån, säger HERREN.
17 Och Edom skall bliva ett föremål för häpnad; alla som gå där fram skola häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.
18 Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades, säger HERREN, så skall ingen mer bo där och intet människobarn där vistas.
19 Se, lik ett lejon som drager upp från Jordanbygdens snår och bryter in på frodiga betesmarker skall jag i ett ögonblick jaga dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till herde över dem. Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till ansvar? Och vilken är den herde som kan bestå inför mig?
20 Hören därför det råd som HERREN har lagt mot Edom, och de tankar som han har mot Temans inbyggare: Ja, herdegossarna skola sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall häpna över dem.
21 Vid dånet av deras fall bävar jorden; man skriar så, att ljudet höres ända borta vid Röda havet.
22 Se, en som liknar en örn lyfter sig och svävar fram och breder ut sina vingar över Bosra. Och Edoms hjältars hjärtan bliva på den dagen såsom en kvinnas hjärta, när hon är i barnsnöd.
23 Om Damaskus. Hamat och Arpad komma på skam; ty ett ont budskap få de höra, och de betagas av ångest. I havet råder oro; det kan ej vara stilla.
24 Damaskus förlorar modet, det vänder sig om till flykt, ty skräck har fattat det; ångest och vånda har gripit det, lik en barnaföderskas.
25 Varför lät man den icke vara, den berömda staden, min glädjes stad?
26 Så måste nu dess unga män falla på dess gator, och alla dess stridsmän förgöras på den dagen, säger HERREN Sebaot.
27 Och jag skall tända eld på Damaskus' murar, och elden skall förtära Ben-Hadads palatser.
28 Om Kedar och Hasors riken, som blevo slagna av Nebukadressar, konungen i Babel. Så säger HERREN: Upp, ja, dragen åstad upp mot Kedar, och fördärven Österlandets söner.
29 Deras hyddor och deras hjordar må man taga, deras tält och allt deras bohag och deras kameler må föras bort ifrån dem och man må ropa över dem; »Skräck från alla sidor!»
30 Flyn, ja, flykten med hast, gömmen eder djupt nere, I Hasors inbyggare, säger HERREN, ty Nebukadressar, konungen i Babel, har lagt råd mot eder och tänkt ut mot eder ett anslag.
31 Upp, säger HERREN, ja, dragen ditupp mot ett fredligt folk, som bor där i trygghet, utan både portar och bommar, i sin avskilda boning.
32 Deras kameler skola bliva edert byte, och deras myckna boskap skall bliva edert rov; och jag skall förströ dem åt alla väderstreck, männen med det kantklippta håret och från alla sidor skall jag låta ofärd komma över dem, säger HERREN.
33 Och Hasor skall bliva en boning för schakaler en ödemark till evärdlig tid; ingen skall mer bo där och intet människobarn där vistas.
34 Detta är vad som kom till profeten Jeremia såsom HERRENS ord om Elam, i begynnelsen av Sidkias, Juda konungs, regering; han sade:
35 Så säger HERREN Sebaot: Se, jag skall bryta sönder Elams båge, deras yppersta makt.
36 Och från himmelens fyra ändar skall jag låta fyra vindar komma mot Elam, och skall förströ dess folk åt alla dessa väderstreck; och intet folk skall finnas, dit icke de fördrivna ifrån Elam skola komma.
37 Och jag skall göra elamiterna förfärade för sina fiender och för dem som stå efter deras liv, och jag skall låta olycka komma över dem, min vredes glöd, säger HERREN. Jag skall sända svärdet efter dem, till dess att jag har gjort ände på dem.
38 Och jag skall sätta upp min tron i Elam och förgöra där både konung och furstar, säger HERREN.
39 Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Elam, säger HERREN.
50 Detta är det ord som HERREN talade om Babel, om kaldéernas land, genom profeten Jeremia.
2 Förkunnen detta bland folken och kungören det, och resen upp ett baner; kungören det, döljen det icke. Sägen: Babel är intaget, Bel har kommit på skam, Merodak är krossad, ja, dess avgudar hava kommit på skam, dess eländiga avgudar äro krossade.
3 Ty ett folk drager upp mot det norrifrån, som skall göra dess land till en ödemark, så att ingen kan bo däri; både människor och djur skola fly bort.
4 I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skola Israels barn komma vandrande tillsammans med Juda barn; under gråt skola de gå åstad och söka HERREN, sin Gud.
5 De skola fråga efter Sion; hitåt skola deras ansikten vara vända: »Kommen! Må man nu hålla fast vid HERREN i ett evigt förbund, som aldrig varder förgätet.»
6 En vilsekommen hjord var mitt folk. Deras herdar hade fört dem vilse och läto dem irra omkring på bergen. Så strövade de från berg till höjd och glömde sin rätta lägerplats.
7 Alla som träffade på dem åto upp dem, och deras ovänner sade: »Vi ådraga oss ingen skuld därmed.» Så skedde, därför att de hade syndat mot HERREN, rättfärdighetens boning, mot HERREN, deras fäders hopp.
8 Flyn ut ur Babel, dragen bort ifrån kaldéernas land, och bliven lika bockar som hasta framför hjorden.
9 Ty se, jag skall uppväcka från nordlandet en hop av stora folk och föra dem upp mot Babel, och de skola rusta sig till strid mot det; från det hållet skall det bliva intaget. Deras pilar skola vara såsom en lyckosam hjältes, som icke vänder tillbaka utan seger.
10 Och Kaldeen skall lämnas till plundring; dess plundrare skola alla få nog, säger HERREN.
11 Ja, om I än glädjens och fröjden eder, I som skövlen min arvedel, om I än hoppen såsom kvigor på tröskplatsen och frusten såsom hingstar,
12 eder moder skall dock komma storligen på skam; hon som har fött eder skall få blygas. Se, bland folken skall hon bliva den yttersta -- en öken, ett torrt land och en hedmark!
13 För HERRENS förtörnelses skull måste det ligga obebott och alltigenom vara en ödemark. Alla som gå fram vid Babel skola häpna och vissla vid tanken på alla dess plågor.
14 Rusten eder till strid mot Babel från alla sidor, I som spännen båge; skjuten på henne, sparen icke på pilarna; ty mot HERREN har hon syndat.
15 Höjen segerrop över henne på alla sidor: »Hon har måst giva sig; fallna äro hennes stödjepelare, nedrivna hennes murar!» Detta är ju HERRENS hämnd, så hämnens då på henne. Såsom hon har gjort, så mån I göra mot henne.
16 Utroten ur Babel både dem som så och dem som i skördens tid föra lien. Undan det härjande svärdet må envar nu vända om till sitt folk och envar fly hem till sitt land.
17 Israel var ett vilsekommet får som jagades av lejon. Först åts det upp av konungen i Assyrien, och sist har Nebukadressar, konungen i Babel, gnagt dess ben.
18 Därför säger HERREN Sebaot, Israels Gud, så: Se, jag skall hemsöka konungen i Babel och hans land, likasom jag har hemsökt konungen i Assyrien.
19 Och jag skall föra Israel tillbaka till hans betesmarker, och han skall få gå bet på Karmel och i Basan; och på Efraims berg och i Gilead skall han få äta sig mätt.
20 I de dagarna och på den tider säger HERREN, skall man söka efter Israels missgärning, och den skall icke mer vara till, och efter Juda synder, och de skola icke mer bliva funna; ty jag skall förlåta dem som jag låter leva kvar.
21 Drag ut mot Merataims land och mot inbyggarna i Pekod. Förfölj dem och döda dem och giv dem till spillo, säger HERREN, och gör i alla stycken såsom jag har befallt dig.
22 Krigsrop höras i landet, och stort brak.
23 Huru sönderbruten och krossad är den icke, den hammare som slog hela jorden! Huru har icke Babel blivit till häpnad bland folken!
24 Jag lade ut en snara för dig, och så blev du fångad, Babel, förrän du visste därav; du blev ertappad och gripen, ty det var med HERREN som du hade givit dig i strid.
25 HERREN öppnade sin rustkammare och tog fram sin vredes vapen. Ty ett verk hade Herren, HERREN Sebaot, att utföra i kaldéernas land.
26 Ja, kommen över det från alla sidor, öppnen dess förrådskammare, kasten i en hög vad där finnes, såsom man gör med säd, och given det till spillo; låten intet därav bliva kvar.
27 Nedgören alla dess tjurar, fören dem ned till att slaktas. Ve dem, ty deras dag har kommit, deras hemsökelses tid!
28 Hör huru de fly och söka rädda sig ur Babels land, för att i Sion förkunna HERRENS, vår Guds, hämnd, hämnden för hans tempel.
29 Båden upp mot Babel folk i mängd, allt vad bågskyttar heter; lägren eder runt omkring det, låten ingen undkomma. Vedergällen det efter dess gärningar; gören mot det alldeles såsom det självt har gjort. Ty mot HERREN har det handlat övermodigt, mot Israels Helige.
30 Därför skola dess unga man falla på dess gator, och alla dess stridsmän skola förgöras på den dagen, säger HERREN.
31 Se, jag skall vända mig mot dig, du övermodige, säger Herren, HERREN Sebaot, ty din dag har kommit, den tid då jag vill hemsöka dig.
32 Då skall den övermodige stappla och falla, och ingen skall kunna upprätta honom. Och jag skall tända eld på hans städer, och elden skall förtära allt omkring honom.
33 Så säger HERREN Sebaot: Förtryckta äro Israels barn, och Juda barn jämte dem. Alla de som hava fart dem i fångenskap hålla dem fast och vilja icke släppa dem.
34 Men deras förlossare är stark; HERREN Sebaot är hans namn. Han skall förvisso utföras deras sak, så att han skaffar ro åt jorden -- men oro åt Babels invånare.
35 Svärd komme över kaldéerna, säger HERREN, över Babels invånare, över dess furstar och dess visa män!
36 Svärd komme över lögnprofeterna, så att de stå där såsom dårar! Svärd komme över dess hjältar, så att de bliva förfärade!
37 Svärd komme över dess hästar och vagnar och över allt främmande folk därinne, så att de bliva såsom kvinnor! Svärd komme över dess skatter, så att de bliva tagna såsom byte!
38 Torka komme över dess vatten, så att de bliva uttorkade! Ty det är ett belätenas land, och skräckgudar dyrka de såsom vanvettiga människor.
39 Därför skola nu schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och strutsar skola där få sin boning. Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det vara obebott.
40 Likasom när Sodom och Gomorra med sina grannstäder omstörtades av Gud, säger HERREN, så skall ingen mer bo där och intet människobarn där vistas.
41 Se, ett folk kommer norrifrån; ett stort folk och många konungar resa sig och komma från jordens yttersta ända.
42 De föra båge och lans, de äro grymma och utan förbarmande. Dånet av dem är såsom havets brus, och på sina hästar rida de fram, rustade såsom kämpar till strid, mot dig, du dotter Babel.
43 När konungen i Babel hör ryktet om dem, sjunka hans händer ned; ängslan griper honom, ångest lik en barnaföderskas.
44 Se, lik ett lejon som drager upp från Jordanbygdens snår och bryter in på frodiga betesmarker skall jag i ett ögonblick jaga dem bort därifrån; och den som jag utväljer skall jag sätta till herde över dem. Ty vem är min like, och vem kan ställa mig till ansvar? Och vilken är den herde som kan bestå inför mig?
45 Hören därför det råd som HERREN har lagt mot Babel, och de tankar som han har mot kaldéernas land: Ja, herdegossarna skola sannerligen släpas bort; sannerligen, deras betesmark skall häpna över dem.
46 När man ropar: »Babel är intaget», då bävar jorden, och ett skriande höres bland folken. här namn på Kaldeen.
51 Så säger HERREN: Se, jag skall uppväcka mot Babel och mot Leb-Kamais inbyggare en fördärvares ande.
2 Och jag skall sända främlingar mot Babel, och de skola kasta det med kastskovlar och ödelägga dess land. Ja, från alla sidor skola de komma emot det på olyckans dag.
3 Skyttar skola spänna sina bågar mot dem som där spänna båge, och mot dem som där yvas i pansar. Skonen icke dess unga män, given hela dess här till spillo.
4 Dödsslagna män skola då falla i kaldéernas land och genomborrade man på dess gator.
5 Ty Israel och Juda äro icke änkor som hava blivit övergivna av sin Gud, av HERREN Sebaot, därför att deras land var fullt av skuld mot Israels Helige.
6 Flyn ut ur Babel; må var och en söka rädda sitt liv, så att I icke förgås genom dess missgärning. Ty detta är för HERREN en hämndens tid, då han vill vedergälla det vad det har gjort.
7 Babel var i HERRENS hand en gyllene kalk som gjorde hela jorden drucken. Av dess vin drucko folken, och så blevo folken såsom vanvettiga.
8 Men plötsligt är nu Babel fallet och krossat. Jämren eder över henne, hämten balsam för hennes plåga, om hon till äventyrs kan helas.
9 »Ja, vi hava sökt hela Babel, men hon har icke kunnat helas; låt oss lämna henne och gå var och en till sitt land. Ty hennes straffdom räcker upp till himmelen och når allt upp till skyarna.
10 HERREN har låtit vår rätt gå fram; kom, låt oss förtälja i Sion HERRENS, vår Guds, verk.»
11 Vässen pilarna, fatten sköldarna. HERREN har uppväckt de mediska konungarnas ande; ty hans tankar äro vända mot Babel till att fördärva det. Ja, HERRENS hämnd är här, hämnden för hans tempel.
12 Resen upp ett baner mot Babels murar, hållen sträng vakt, ställen ut väktare, läggen bakhåll; ty HERREN har fattat sitt beslut, och han gör vad han har talat mot Babels invånare.
13 Du som bor vid stora vatten och är så rik på skatter, din ände har nu kommit, din vinningslystnads mått är fyllt.
14 HERREN Sebaot har svurit vid sig själv: sannerligen, om jag än har uppfyllt dig med människor så talrika som gräshoppor, så skall man dock få upphäva skördeskri över dig.
15 Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.
16 När han vill låta höra sin röst, då brusa himmelens vatten, då låter han regnskyar stiga upp från jordens ända; han låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
17 Såsom dårar stå då alla människor där och begripa intet; guldsmederna komma då alla på skam med sina beläten, ty deras gjutna beläten äro lögn, och ingen ande är i dem.
18 De äro fåfänglighet, en tillverkning att le åt; när hemsökelsen kommer över dem, måste de förgås.
19 Men sådan är icke han som är Jakobs del; nej, det är han som har skapat allt, och särskilt sin arvedels stam. HERREN Sebaot är hans namn.
20 Du var min hammare, mitt stridsvapen; med dig krossade jag folk, med dig fördärvade jag riken.
21 Med dig krossade jag häst och ryttare; med dig krossade jag vagn och körsven.
22 Med dig krossade jag man och kvinna; med dig krossade jag gammal och ung; med dig krossade jag yngling och jungfru.
23 Med dig krossade jag herden och hans hjord; med dig krossade jag åkermannen och hans oxpar; med dig krossade jag ståthållare och landshövding.
24 Men nu skall jag vedergälla Babel och alla Kaldeens inbyggare allt det onda som de hava förövat mot Sion, inför edra ögon, säger HERREN.
25 Se, jag skall vända mig mot dig, du fördärvets berg, säger HERREN, du som fördärvade hela jorden; och jag skall uträcka min hand mot dig och vältra dig ned från klipporna och göra dig till ett förbränt berg,
26 så att man icke av dig skall kunna taga vare sig hörnsten eller grundsten, utan du skall bliva en ödemark för evärdlig tid, säger HERREN.
27 Resen upp ett baner på jorden, stöten i basun ibland folken, invigen folk till strid mot det, båden upp mot det riken, både Ararats, Minnis och Askenas', tillsätten hövdingar mot det, dragen ditupp med hästar som likna borstiga gräshoppor.
28 Invigen folk till strid mot det: Mediens konungar, dess ståthållare och alla dess landshövdingar, och hela det land som lyder under deras välde.
29 Då darrar jorden och bävar, ty nu fullbordas vad HERREN tänkte mot Babel: att han ville göra Babels land till en ödemark, där ingen skulle bo.
30 Babels hjältar upphöra att strida, de sitta stilla i sina fästen; deras styrka har försvunnit, de hava blivit såsom kvinnor. Man har tänt eld på dess boningar; dess bommar äro sönderbrutna.
31 Löparna löpa mot varandra, den ene budbäraren korsar den andres väg, med bud till konungen i Babel om att hela hans stad år intagen,
32 att vadställena äro besatta och dammarna förbrända i eld och krigsmännen gripna av skräck.
33 Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Dottern Babel är såsom en tröskplats, när man just har trampat till den; ännu en liten tid, och skördetiden kommer för henne.
34 Uppätit mig och förgjort mig har han, Nebukadressar, konungen i Babel. Han har gjort mig till ett tomt kärl; lik en drake har han uppslukat mig, han har fyllt sin buk med mina läckerheter och drivit mig bort.
35 »Den orätt mig har skett och det som har vederfarits mitt kött, det komme över Babel», så må Sions invånare säga; och »Mitt blod komme över Kaldeens inbyggare», så må Jerusalem säga.
36 Därför säger HERREN så: Se, jag skall utföra din sak och utkräva din hämnd. Jag skall låta dess hav sina bort och dess brunn uttorka,
37 och Babel skall bliva en stenhop, en boning för schakaler, ett föremål för häpnad och begabberi, så att ingen kan bo där.
38 Alla ryta de nu såsom lejon; de skria såsom lejonungar.
39 Men när de äro som mest upptända, skall jag tillreda åt dem ett gästabud; jag skall göra dem druckna, så att de jubla. Så skola de somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skola uppvakna, säger HERREN.
40 Jag skall föra dem ned till att slaktas såsom lamm, likasom vädurar och bockar.
41 Huru har icke Sesak blivit intaget och hon som var hela jordens berömmelse erövrad! Huru har icke Babel blivit ett föremål för häpnad bland folken!
42 Havet steg upp över Babel; av dess brusande böljor blev det övertäckt.
43 Så blev av dess städer en ödemark, ett torrt land och en hedmark, ett land där ingen bor, och där intet människobarn går fram.
44 Ja, jag skall hemsöka Bel i Babel och taga ut ur hans gap vad han har slukat; och folken skola icke mer strömma till honom. Babels murar skola ock falla.
45 Dragen ut därifrån, mitt folk; må var och en söka rädda sitt liv undan HERRENS vredes glöd.
46 Varen icke försagda i edra hjärtan, och frukten icke för de olycksbud som höras i landet, om än ett olycksbud kommer det ena året och sedan nästa år ett nytt olycksbud, och om än våld råder på jorden och härskare står mot härskare.
47 Se, därför skola dagar komma, då jag skall hemsöka Babels beläten, och då hela dess land skall stå med skam och alla skola falla slagna därinne.
48 Då skola himmel och jord jubla över Babel, de och allt vad i dem är, då nu förhärjarna komma över det norrifrån, säger HERREN.
49 Ja, I slagna av Israel, också Babel måste falla, likasom för Babel människor föllo slagna över hela jorden.
50 I som haven lyckats rädda eder undan svärdet, gån åstad, stannen icke. Kommen ihåg HERREN, i fjärran land, och tänken på Jerusalem.
51 Vi stå här med skam, ja vi måste höra smädelse; blygsel höljer vårt ansikte, ty främlingar hava kastat sig över vad heligt som fanns i HERRENS hus.
52 Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall hemsöka dess beläten, och då slagna män skola jämra sig i hela dess land.
53 Om Babel än stege upp till himmelen, och om det gjorde sin befästning än så hög och stark så skulle dock förhärjare ifrån mig komma över det, säger HERREN.
54 Klagorop höras från Babel, och stort brak från kaldéernas land.
55 Ty HERREN förhärjar Babel och gör slut på det stora larmet därinne. Och deras böljor brusa såsom stora vatten; dånet av dem ljuder högt.
56 Ty över det, över Babel, kommer en förhärjare, och dess hjältar tagas till fånga, deras bågar brytas sönder. Se, HERREN är en vedergällningens Gud; han lönar till fullo.
57 Ja, jag skall göra dess furstar druckna, så ock dess visa män, dess ståthållare, dess landshövdingar och dess hjältar, och de skola somna in i en evig sömn, ur vilken de aldrig skola uppvakna, säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.
58 Så säger HERREN Sebaot: Det vida Babels murar skola i grund omstörtas, och dess höga portar skola brännas upp i eld. Så möda sig folken för det som skall bliva till intet, och folkslagen arbeta sig trötta för det som skall förbrännas av elden.
59 Detta är vad profeten Jeremia bjöd Seraja, son till Neria, son till Mahaseja, när denne begav sig till Babel med Sidkia, Juda konung, i hans fjärde regeringsår. Seraja var nämligen den som hade bestyret med lägerplatserna.
60 Och Jeremia tecknade i en och samma bok upp alla de olyckor som skulle komma över Babel, allt detta som nu är skrivet om Babel.
61 Jeremia sade till Seraja: »När du kommer till Babel, så se till, att du läser upp allt detta.
62 Och du skall säga: 'HERRE, du har själv talat om denna ort att du vill fördärva den, så att ingen mer skall bo där, varken någon människa eller något djur; ty den skall vara en ödemark för evärdlig tid.'
63 Och när du har läst upp boken till slut, så bind en sten vid den och kasta den ut i Frat,
64 och säg: 'På detta sätt skall Babel sjunka ned och icke mer komma upp, för den olyckas skull som jag skall låta komma över det, mitt under deras ävlan.'» Så långt Jeremias ord.
52 Sidkia var tjuguett år gammal, när han blev konung, och han regerade elva år i Jerusalem. Hans moder hette Hamital, Jeremias dotter, från Libna.
2 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, alldeles såsom Jojakim hade gjort.
3 Ty på grund av HERRENS vrede skedde vad som skedde med Jerusalem och Juda, till dess att han kastade dem bort ifrån sitt ansikte. Och Sidkia avföll från konungen i Babel.
4 Då, i hans nionde regeringsår, i tionde månaden, på tionde dagen i månaden, kom Nebukadressar, konungen i Babel, med hela sin här till Jerusalem, och de belägrade det; och de byggde en belägringsmur runt omkring det.
5 Så blev staden belägrad och förblev så ända till konung Sidkias elfte regeringsår.
6 Men i fjärde månaden, på nionde dagen i månaden, var hungersnöden så stor i staden, att mängden av folket icke hade något att äta.
7 Och staden stormades, och allt krigsfolket flydde och drog ut ur staden om natten genom porten mellan de båda murarna (den port som ledde till den kungliga trädgården), medan kaldéerna lågo runt omkring staden; och de togo vägen åt Hedmarken till.
8 Men kaldéernas här förföljde konungen, och de hunno upp Sidkia på Jerikos hedmarker, sedan hela hans här hade övergivit honom och skingrat sig.
9 Och de grepo konungen och förde honom till den babyloniske konungen i Ribla i Hamats land; där höll denne rannsakning och dom med honom.
10 Och konungen i Babel lät slakta Sidkias barn inför hans ögon; därjämte lät han ock slakta alla Juda furstar i Ribla.
11 Och på Sidkia själv lät han sticka ut ögonen och lät fängsla honom med kopparfjättrar. Och konungen i Babel förde honom därefter till Babel och lät honom sitta i fängelsehuset ända till hans dödsdag.
12 I femte månaden, på tionde dagen i månaden, detta i den babyloniske konungen Nebukadressars nittonde regeringsår, kom Nebusaradan, översten för drabanterna; denne var den babyloniske konungens förtroendeman vid Jerusalem.
13 Han brände upp HERRENS hus och konungshuset; ja, alla hus i Jerusalem, i synnerhet alla de förnämas hus, brände han upp i eld.
14 Och alla murar runt omkring Jerusalem brötos ned av hela den här av kaldéer, som översten för drabanterna hade med sig.
15 Och en del av de ringaste bland folket och den övriga återstoden av folket, dem som voro kvar i staden, och de överlöpare som hade gått över till konungen i Babel, så ock det hantverksfolk som fanns kvar, dem förde Nebusaradan, översten för drabanterna, bort i fångenskap.
16 Men av de ringaste i landet lämnade Nebusaradan, översten för drabanterna, några kvar till vingårdsmän och åkermän.
17 Kopparpelarna i HERRENS hus, bäckenställen och kopparhavet i HERRENS hus slogo kaldéerna sönder och förde all kopparen till Babel.
18 Och askkärlen, skovlarna, knivarna, de båda slagen av skålar och alla kopparkärl som hade begagnats vid gudstjänsten togo de bort.
19 Likaledes tog översten för drabanterna bort faten, fyrfaten, offerskålarna, askkärlen, ljusstakarna, de andra skålarna och bägarna, allt vad som var av rent guld eller av rent silver.
20 Vad angår de två pelarna, havet som var allenast ett, och de tolv kopparoxarna under bäckenställen, som konung Salomo hade låtit göra till HERRENS hus, så kunde kopparen i alla dessa föremål icke vägas.
21 Och vad pelarna angår, så var den ena pelaren aderton alnar hög, och en tolv alnar lång tråd mätte dess omfång, och den var fyra finger tjock och ihålig.
22 Och ovanpå den var ett pelarhuvud av koppar; och detta ena pelarhuvud var fem alnar högt, och ett nätverk och granatäpplen funnos på pelarhuvudet runt omkring, alltsammans av koppar. Och likadant var det på den andra pelaren med fina granatäpplen.
23 Och granatäpplena voro nittiosex utåt; men tillsammans voro granatäpplena på nätverket runt omkring ett hundra.
24 Och översten för drabanterna tog översteprästen Seraja jämte Sefanja prästen näst under honom, så ock de tre som höllo vakt vid tröskeln,
25 och från staden tog han en hovman, den som var anförare för krigsfolket, och sju av konungens närmaste män, som påträffades i staden, så ock härhövitsmannens sekreterare, som plägade utskriva folket i landet till krigstjänst, och sextio andra män av landets folk, som påträffades i staden --
26 dessa tog Nebusaradan, översten för drabanterna, och förde dem till den babyloniske konungen i Ribla.
27 Och konungen i Babel lät avliva dem där, i Ribla i Hamats land. Så blev Juda bortfört från sitt land.
28 Detta är antalet av dem som Nebukadressar förde bort: i det sjunde året tre tusen tjugutre judar,
29 och i Nebukadressars adertonde: regeringsår åtta hundra trettiotvå personer från Jerusalem.
30 Men i Nebukadressars tjugutredje regeringsår bortförde Nebusaradan, översten för drabanterna, av judarna sju hundra fyrtiofem personer. Hela antalet utgjorde fyra tusen sex hundra personer.
31 Men i det trettiosjunde året sedan Jojakin, Juda konung, hade blivit bortförd i fångenskap, i tolfte månaden, på tjugufemte dagen i månaden, tog Evil-Merodak, konungen i Babel -- samma år han blev konung -- Jojakin, Juda konung, till nåder och förde honom ut ur fängelset.
32 Och han talade vänligt med honom och gav honom översta platsen bland de konungar som voro hos honom i Babel.
33 Han fick lägga av sin fångdräkt och beständigt äta vid hans bord, så länge han levde.
34 Och ett ständigt underhåll gavs honom från konungen i Babel, visst för var dag, ända till hans dödsdag, så länge han levde.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.