Jeremia 46:1-52:19

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

³ ”Gör i ordning sköldarna, både stora och små,
    och dra ut i striden!
⁴ Spänn för hästarna,
    sitt upp för att rida,
ställ upp er, ta på hjälmarna,
    gör spjuten blanka
och dra på pansaret.
⁵     Men vad är det jag ser?
De drabbas av förskräckelse,
    de drar sig tillbaka.
Deras krigare är slagna.
    De flyr utan att kasta en blick tillbaka.
Det är skräck på alla sidor, Herren.
⁶ Den snabbaste kan inte fly
    och hjälten inte komma undan.
I norr vid floden Eufrat
    stapplar de och faller.

⁷ Vem är det som reser sig som Nilen,
    likt strömmar av vatten som väller fram?
⁸ Egypten stiger som Nilfloden,
    som strömmar av vatten som väller fram.
Han säger: ’Jag vill stiga och täcka hela jorden,
    förgöra städer och dem som bor där.’
⁹ Dra ut, ni hästar,
    storma fram, ni vagnar!
Tåga fram, ni hjältar,
    ni från Kush och Put, rustade med sköldar,
    och ni ludéer, som kan spänna en båge!
¹⁰ För denna dag tillhör Herren, härskarornas Herre,
    en hämndens dag då han hämnas sina fiender.
Svärdet ska frossa tills det fått nog
    och släckt sin törst med deras blod.
För detta är härskarornas Herres slaktoffer
    i landet i norr, vid floden Eufrat.

¹¹ Gå till Gilead efter balsam,
    du arma jungfru Egypten!
Förgäves prövar du många botemedel –
    det finns ingen läkedom för ditt sår.
¹² Folken hör talas om din skam.
    Jorden fylls av ditt förtvivlans rop.
Den ena hjälten snubblar över den andra,
    och de faller tillsammans.”

¹⁴ ”Ropa ut det i Egypten,
    låt det höras i Migdol,
låt det höras i Memfis och Tachpanches!
    Säg: ’Ställ upp dig, gör dig redo,
för svärdet frossar omkring dig.’
¹⁵     Varför har dina kämpar slagits ner?
De kunde inte stå,
    därför har Herren slagit ner dem.^[a]
16 Gång på gång snubblar de,
    och den ena faller över den andra.
De säger: ’Kom, låt oss återvända
    till vårt folk och landet där vi föddes,
undan förtryckarens svärd.’
¹⁷     Där ska de utropa:
’Farao, Egyptens kung, är bara ett tomt buller.
    Han har gått miste om sitt tillfälle.’

¹⁸ Så sant jag lever,
    säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn,
    som Tabor bland bergen,
som Karmel vid havet
    är han som kommer.
¹⁹ Packa ihop, gör er redo för landsflykt,
    ni dotter Egyptens invånare,
för Memfis ska läggas öde och i ruiner,
    utan invånare.

²⁰ Egypten är en grann kviga,
    men en broms kommer farande från norr.
²¹ Också dess legosoldater i dess mitt
    är som gödkalvar.
De vänder om och flyr allesammans,
    för de kan inte hålla stånd.
Det är en olyckans dag för dem,
    en straffets tid.
²² Hon väser som en flyende orm
    när deras armé drar fram.
De kommer med yxor mot henne,
    som vedhuggare.
²³ De fäller hennes skog säger Herren.
De är oräkneliga,^[b]
    fler än gräshoppor,
de kan inte räknas.
²⁴     Dotter Egypten kommer på skam
och överlämnas till folket i norr.”

²⁷ Var inte rädd, min tjänare Jakob,
    var inte förskräckt, Israel!
Jag ska rädda dig ur landet långt borta
    och dina barn från det land där de är fångna.
Jakob ska återvända och få ro
    och inte skrämmas av någon.
²⁸ Frukta inte, min tjänare Jakob,
    säger Herren,
för jag är med dig.
    Jag ska förgöra alla de folk
som jag har drivit bort dig till.
    Men jag ska inte utplåna dig.
Jag ska straffa dig, men rättvist,
    för helt ostraffad ska jag inte släppa dig.”

”Se, vattnet stiger i norr
    och blir till en översvämmande flod.
Det översvämmar landet
    och allt som finns där,
städerna och dem som bor i dem.
    Människorna ropar
och alla invånarna i landet klagar,
³     när hingstarnas hovar klapprar,
hans vagnar dånar
    och hjulen mullrar.
Föräldrarna ser sig inte om efter barnen,
    de är handlingsförlamade.
⁴ För dagen är inne då alla filistéer utplånas
    och alla som är kvar
för att hjälpa Tyros och Sidon förgörs.
    Herren ska förgöra filistéerna,
kvarlevan från Kaftors^[c] ö.
⁵     Gazas huvud ska rakas
och Ashkelon jämnas med marken.
    Du kvarlevan i deras dal,^[d]
hur länge ska du rista dig själv?

⁶ ’Du Herrens svärd,
    när ska du äntligen få ro?
Dra dig tillbaka i din skida,
    vila och var stilla!’
⁷ Men hur ska det kunna vara stilla,
    när Herren har gett sin befallning?
Mot Ashkelon och kustlandet har han beordrat det.”

”Ve över Nebo,
    för det har lagts i ruiner.
Kirjatajim har kommit på skam och erövrats,
    fästningen har kommit på skam och krossats.
² Moab prisas inte mer,
    i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall:
’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’
    Också du, Madmen, ska tystas,
svärdet förföljer dig.
³     Klagorop hörs från Horonajim,
våld och stor förödelse.
⁴     Moab är krossat.
Dess små klagar högt.^[e]
5     Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande.
På vägen ner till Horonajim
    hörs ångestfyllda rop över förödelsen.
⁶ Fly för era liv!
    Bli som buskar i öknen!
⁷ Eftersom du har satt din lit
    till dina gärningar och rikedomar,
ska också du erövras.
    Kemosh ska föras bort i fångenskap
med sina präster och furstar.
⁸     Förgöraren ska komma till varje stad,
ingen stad ska komma undan.
    Dalen ska läggas i ruiner
och slätten förstöras,
    som Herren har sagt.
⁹ Res en gravsten över Moab,^[f]
    för det ska jämnas med marken.
Dess städer ska läggas öde
    och ingen ska kunna bo där.

¹⁰ Förbannad är den
    som inte utför Herrens verk helhjärtat!
Förbannad är den som
    är rädd för att bloda ner sitt svärd!

¹¹ Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom,
    ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen
utan att hällas från kärl till kärl.
    Han har aldrig drivits i landsflykt
och har därför bibehållit både arom och smak.
¹²     Men det kommer en tid, säger Herren,
då jag ska sända vintappare till honom.
    De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem.
¹³ Moab ska skämmas för Kemosh,
    precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på.

¹⁴ Hur kan ni säga:
    ’Vi är hjältar och tappra krigsmän’?
¹⁵ Men nu ska Moab fördärvas,
    och dess städer invaderas.
De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas,
    säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn.
¹⁶     Moabs undergång är nära,
dess olycka kommer med hast.
¹⁷     Klaga över honom,
alla ni som finns runt omkring honom,
    alla ni som känner hans rykte.
Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran,
    den praktfulla härskarstaven!’

¹⁸ Stig ner från härligheten
    och sätt dig på den torra marken,
du dotter Divons invånare,
    för Moabs fördärvare kommer mot dig
och förgör dina fästen.
¹⁹     Ställ dig vid vägen och spana,
du Aroers invånare,
    fråga honom som flyr
och henne som försöker komma undan:
    ’Vad är det som har hänt?’
²⁰ Moab har kommit på skam
    och är krossat.
Klaga och gråt!
    Berätta vid Arnon
    att Moab är förstört.
²¹ Domen har kommit över slättlandet,
    över Holon, Jahas, Mefaat,
²²     Divon, Nebo, Bet Divlatajim,
²³     Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon,
²⁴     Keriot och Bosra
    och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran.
²⁵ Moabs horn har huggits av,
    hans arm är bruten, säger Herren.

²⁶ Gör honom drucken,
    för han har förhävt sig mot Herren.
Moab ska vältra sig i sina egna spyor
    och bli till ett åtlöje för alla, också han.
²⁷ Var inte Israel till åtlöje för dig?
    Fann man honom bland tjuvar,
eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?
²⁸     Lämna städerna och bosätt er
i klippan, ni Moabs invånare!
    Var som duvan som bygger sitt bo
inne i gapande klippklyftor!

²⁹ Vi har alla hört om Moabs högfärd,
    hans måttlösa övermod,
hans stolthet, arrogans, överlägsenhet
    och självupphöjelse.
³⁰ Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger Herren.
Tomma är deras gärningar.
³¹ Därför jämrar jag mig över Moab,
    klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män.
³² Mer än över Jaser gråter^[g] jag över dig,
    du Sivmas vinstock.
Dina rankor sträckte sig ut över havet
    och nådde ända till Jasers hav.
Förgöraren har slagit ner
    bland din frukt och din vinskörd.
³³ Glädjen och jublet är borta
    från trädgårdarna, från Moabs land.
Jag har stoppat vinflödet från pressarna,
    ingen trampar druvorna längre.
Det hörs rop, men inga glädjerop.^[h]

³⁴ Från Heshbon och Elale höjs klagan,
    deras rop hörs ända till Jahas,
från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia.
    Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark.
³⁵ I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna
    och tänder rökelse till sina gudar, säger Herren.
³⁶ Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt,
    ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män.
Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta.
³⁷     Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.
Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg.
³⁸     På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan,
för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger Herren.
³⁹ ’Ack, Moab är förstört!’ klagar de.
    ’Moab vänder sig bort i skam.’
Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.”

”En örn svävar fram
    och breder ut sina vingar över Moab.
⁴¹ Städerna^[i] intas,
    fästningarna erövras.
Den dagen är Moabs hjältar ängsliga
    som kvinnor i barnsnöd.
⁴² Moab ska utplånas som folk
    på grund av sitt övermod inför Herren.
⁴³ Skräck, fallgrop och snara
    ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger Herren.
⁴⁴ Den som flyr undan skräcken
    ska falla i gropen,
och den som tar sig upp ur gropen
    ska fastna i snaran.
Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger Herren.

⁴⁵ I skuggan av Heshbon
    står flyktingarna kraftlösa.
En eld har gått ut från Heshbon,
    en låga från Sichons mitt,
och förtär Moabs tinning
    och hjässan på de larmande stridsmännen.
⁴⁶ Ve dig, Moab!
    Kemoshs folk är slaget,
och dina söner har förts bort i exil,
    dina döttrar till fångenskap.

⁴⁷ Men den dagen kommer, säger Herren,
    då jag ska återupprätta Moab.”

”Har Israel inga söner,
    finns det ingen arvinge?
Varför har Milkom^[j] tagit Gad i besittning
    och hans folk bosatt sig i dess städer?
² Men det ska komma en tid,
    säger Herren,
då jag ska låta ett stridsrop höras
    mot Rabba i ammoniternas land.
Det ska bli till en ruinhög,
    och dess grannstäder ska brännas ner.
Sedan ska Israel ta tillbaka sitt arv
    av dem som tagit det ifrån dem, säger Herren.
³ Klaga, Heshbon,
    för Aj är förstört!
Ropa, ni Rabbas döttrar!
    Klä er i säcktyg,
klaga och gå omkring innanför murarna^[k].
    För Milkom ska bli bortförd i fångenskap
tillsammans med sina präster och furstar.
⁴     Varför skryter du över dina dalar^[l],
din dals överflöd, du trolösa dotter?
    Du litar på din rikedom:
’Vem skulle anfalla mig?’
⁵     Men jag ska låta skräcken drabba dig, från alla sidor,
    säger Herren, härskarornas Herre.
    Ni ska skingras åt alla håll,
och ingen ska samla de flyende.

⁶ Men sedan ska jag upprätta ammoniterna, säger Herren.”

Så säger härskarornas Herre:
    ”Finns det inte längre någon vishet kvar i Teman?
Har de kloka inga råd att ge?
    Har deras vishet blivit fördärvad?
⁸ Fly, vänd om!
    Göm er djupt nere,
ni Dedans invånare,
    för jag ska låta olycka komma över Edom,
jag ska straffa honom när tiden är inne.
⁹     Om druvplockarna kommer till dig
lämnar de ingen efterskörd.
    Om det kommer tjuvar om natten
ska de fördärva de så mycket de kan.^[m]
10     Men jag ska klä av Edom,
avslöja hans gömställen,
    och han ska inte kunna dölja sig.
Fördärv ska drabba hans barn,
    bröder och grannar,
han finns inte mer.
¹¹     ’Men lämna kvar dina faderlösa,
jag ska hålla dem vid liv,
    och dina änkor får förtrösta på mig.’ ”

¹⁴ Jag har hört ett budskap från Herren:
    En budbärare har sänts till folken:
”Kom samman och gå mot det!
    Stå upp för strid!”

¹⁵ ”Jag ska göra dig litet bland folken
    och föraktat av människorna.
¹⁶ Du har lurats av den förfäran du väckt
    och av ditt övermod,
du som bor bland bergsklyftorna
    och håller till där högt uppe.
Även om du bygger ditt näste högt som örnen,
    ska jag dra ner dig därifrån, säger Herren.
¹⁷ Edom ska läggas öde.
    Alla som går förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser förödelsen där.
¹⁸     Det ska bli som när Sodom och Gomorra
och deras grannstäder ödelades, säger Herren,
ingen ska bo där, ingen ska kunna vistas där mer.

¹⁹ Se, likt ett lejon, som kommer från Jordandalens
    täta snår till grönskande betesmarker
ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
    Vem är den utvalde som jag ska ge detta uppdrag?
Vem är min like, vem kan ställa mig till svars?
    Vilken herde kan utmana mig?”^[n]

²⁰ Hör därför vad Herren har planerat för Edom
    och tänkt ut mot dem som bor i Teman:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
    ja, betesmarkerna ska rysa över deras öde.
²¹ Jorden ska bäva vid dånet från deras fall.
    Ett rop hörs ända bort till Sävhavet.
²² Som en örn lyfter han,
    svävar och breder ut sina vingar över Bosra.
Den dagen är Edoms hjältar ängsliga
    som en kvinna i barnsnöd.

”Hamat och Arpad har kommit på skam,
    för de har hört ett ont budskap.
De är ängsliga,
    rastlösa som ett oroligt hav
som inte kan vara stilla.
²⁴     Damaskus har tappat modet
och vänt om för att fly.
    Det har gripits av panik,
ångest och vånda,
    som en kvinna i barnsnöd.
²⁵ Varför är den berömda staden övergiven,
    min glädjes stad?
²⁶ Dess unga män faller på gatorna,
    hela dess armé tystas ner den dagen, säger härskarornas Herre.
²⁷ Jag ska tända en eld vid Damaskus stadsmurar,
    och den ska bränna upp Ben-Hadads palats.”

”Stå upp, anfall Kedar,
    förgör folket i öster.
²⁹ Deras tält och deras hjordar
    kommer man att ta,
deras tältdukar och allt deras bohag.
    Deras kameler förs bort från dem,
och man ropar till dem:
    ’Skräck från alla håll!’

³⁰ Fly, ge er av långt bort!
    Göm er djupt nere, ni Hasors invånare, säger Herren.
För Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
    har fattat ett beslut om er,
han har gjort upp en plan mot er.

³¹ Gå till angrepp mot detta trygga folk
    som lever i ostörd ro, säger Herren.
De har varken portar eller bommar
    utan bor i avskildhet.
³² Deras kameler ska bli ett byte
    och deras stora boskapshjordar ett rov.
Jag ska skingra dem för alla vindar,
    dessa med håret klippt vid tinningarna.
Jag ska låta olyckor komma över dem
    från alla håll, säger Herren.
³³ Hasor ska bli ett tillhåll för schakaler
    en ödemark för evigt.
Ingen ska någonsin bo där,
    ingen människa ska vistas där.”

”Jag bryter sönder Elams båge,
    dess främsta styrka.
³⁶ Jag låter fyra vindar komma mot Elam
    från himlens fyra hörn.
Jag ska sprida dem åt alla väderstreck,
    och det ska inte finnas något folk dit de elamitiska flyktingarna inte kommer.
³⁷ Jag ska göra Elam förskräckt
    för sina fiender
och för dem som är ute efter deras liv.
    Jag ska låta det onda komma över dem,
min brinnande vrede, säger Herren.
Jag ska låta svärdet förfölja dem
    tills jag har gjort slut på dem.
³⁸ Jag ska sätta upp min tron i Elam.
    Jag ska förgöra både kung och furstar, säger Herren.
³⁹ Men det ska komma en tid då jag ska upprätta Elam, säger Herren.”

² ”Förkunna bland folken,
    låt det höras,
höj banéret och ropa ut,
    tig inte, säg:
’Babylon ska intas,
    Bel står med skam
och Marduk krossas.
    Avgudarna står med skam
och belätena krossas.’
³     För ett folk från norr anfaller
och ödelägger landet
    så att ingen kan bo där längre.
Både människor och djur flyr bort.

⁴ Då, på den tiden,
    säger Herren,
ska Israels folk komma vandrande
    tillsammans med Judas folk
och gråtande söka Herren, sin Gud.
⁵     De ska fråga efter Sion
och vända blicken ditåt.
    De ska komma och förena sig med Herren
i ett evigt förbund som aldrig ska glömmas.

⁶ Mitt folk har varit förlorade får.
    Deras herdar har fört dem vilse
och fått dem att irra omkring bland bergen.
    De strövade från berg till höjd
och glömde sin egen viloplats.
⁷     Alla som råkade på dem
slukade dem,
    och deras fiender sa:
’Vi är oskyldiga,
    för de har syndat mot Herren,
rättfärdighetens betesmark,
    Herren, sina förfäders hopp.’

⁸ Fly från Babylonien,
    lämna kaldéernas land.
Gå som bockar som leder hjorden.
⁹     Nu ska jag resa upp en här av väldiga folk
från landet i norr och leda den mot Babylon.
    De gör sig redo för strid,
norrifrån ska det erövras.
    Deras pilar är som en skicklig hjältes,
som inte vänder tillbaka med oförrättat ärende.
¹⁰     Kaldéen ska bli plundrat
tills alla har fått tillräckligt med byte, säger Herren.

¹¹ Ni är glada och jublar,
    ni som plundrar min arvedel.
Ni hoppar som kvigor på tröskplatsen
    och frustar som hingstar.
¹² Er mor ska få stå med stor skam,
    hon som födde er ska bli vanärad.
Hon ska bli det minsta bland folken,
    en vildmark och ett torrt ökenland.
¹³ På grund av Herrens vrede
    ska det vara obebott
och bli till ett ensligt ödeland.
    Alla som far förbi ska bli förskräckta
och dra efter andan när de ser dess förödelse.

¹⁴ Förbered er för strid mot Babylon,
    från alla sidor, ni bågskyttar!
Skjut mot det, spara inte på pilarna,
    för det har syndat mot Herren.
¹⁵ Höj segerrop mot det från alla sidor!
    Man ger upp!
Tornen faller, murarna rasar.
    Detta är Herrens hämnd.
Hämnas på Babylonien,
    gör mot henne som hon själv har gjort!
¹⁶ Förinta ur Babylonien den som sår
    och den som brukar skära i skördetiden.
Undan förtryckarens svärd
    ska var och en återvända till sitt eget folk
och fly till sitt eget land.

¹⁷ Israel är som ett vilsegånget får,
    jagat av lejon.
Den förste att sluka det var kungen av Assyrien,
    och sedan krossade Nebukadnessar,
kungen av Babylonien, dess ben.”

”Jag ska straffa den babyloniske kungen och hans land,
    precis som jag straffade den assyriske kungen.
¹⁹ Men jag ska leda Israel tillbaka till dess betesmarker.
    Det ska gå i bet på Karmel och Bashan
och äta sig mätt på Efraims berg och i Gilead.
²⁰     Då, på den tiden, säger Herren,
ska man söka efter Israels skuld,
    men den ska inte finnas mer, och Judas synder
ska inte heller gå att finna,
    för jag ska förlåta dem som jag har skonat.

²¹ Anfall Meratajims land
    och invånarna i Pekod.^[o]
Döda dem! Vig dem åt förintelse! säger Herren.
Gör så som jag har befallt dig!
²²     Det är stridslarm i landet,
en stor förödelse.
²³     Ack, bräckt och krossad
är den slägga som slog hela världen!
Babylons öde väcker stor fasa bland folken.
²⁴ Jag gillrade en fälla för dig, Babylon,
    och du greps innan du hann märka något.
Man fann dig och tillfångatog dig,
    därför att du satt dig upp mot Herren.
²⁵ Herren har öppnat sitt vapenförråd
    och tagit fram sin vredes vapen,
för Herren, härskarornas Herre,
    har ett verk att utföra i kaldéernas land.
²⁶ Ja, gå emot det från fjärran!
    Bryt upp dess förråd!
Samla allting i en hög och vig det åt förintelse!
    Lämna ingenting kvar av det.
²⁷ Döda alla dess tjurar,
    för dem till slakt!
Ve dem! Deras tid är inne,
    tiden för deras straff.
²⁸ Lyssna till dem som flyr,
    de som tar sig ut ur Babyloniens land
för att i Sion berätta
    om Herrens, vår Guds, hämnd,
hämnden för hans tempel.

²⁹ Dra samman bågskyttar mot Babylon,
    av alla som kan spänna en båge.
Omringa det från alla håll,
    så att ingen kan fly!
Ge igen för alla hennes ogärningar,
    gör så mot henne som hon själv har gjort,
för hon har satt sig upp mot Herren, Israels Helige.
³⁰     Därför faller de unga männen på gatorna,
och alla hennes soldater stupar den dagen, säger Herren.
³¹ Jag står dig emot, du högmodiga,
    säger Herren, härskarornas Herre,
för nu är tiden för mitt straff inne för dig!
³²     Den högmodige stapplar och faller,
och ingen reser honom upp.
    Jag ska tända en eld i hans städer,
som ska bränna upp allt som finns där omkring.”

”Folket i Israel är förtryckt,
    och folket i Juda likaså.
Alla de som tagit dem till fånga håller dem fast
    och vägrar att låta dem gå.
³⁴ Men deras befriare^[p] är mäktig.
    Hans namn är härskarornas Herre.
Han ska försvara dem
    och låta landet få ro,
men han ger oro åt Babylons invånare.

³⁵ Svärd mot kaldéerna,
    säger Herren,
mot Babylons invånare
    och dess furstar och visa män!
³⁶ Svärd mot spåmännen,
    de ska stå där som dårar!
Svärd mot dess hjältar,
    de ska bli förskräckta!
³⁷ Svärd mot dess hästar och vagnar
    och mot alla främlingar där inne,
de ska bli som kvinnor!
    Svärd mot dess skatter,
de ska rövas bort.
³⁸     Torka^[q] över dess vatten,
de ska torka ut!
    För detta är avgudarnas land,
de dyrkar skräckens beläten som besatta.

³⁹ Därför ska ökendjur och hyenor bo där,
    och berguvar ha sitt tillhåll där.
Aldrig mer ska någon bo där.
    Det ska ligga övergivet från generation till generation.
⁴⁰ Så som Gud ödelade
    Sodom och Gomorra och deras grannstäder, säger Herren,
så ska ingen bo där,
    ingen vistas där mer.

⁴¹ Se, ett folk kommer från norr,
    en stor nation och många kungar reser sig
från jordens yttersta ändar.
⁴²     De är beväpnade med båge och lans.
De är grymma och obarmhärtiga.
    De låter som havets dån,
på sina hästar drar de fram,
    rustade för strid,
mot dig, dotter Babylon!
⁴³     När kungen av Babylonien hör ryktet om dem
står han där handfallen.
    Han grips av ångest,
som en kvinna som ska föda barn.
⁴⁴     Se, likt ett lejon som kommer från Jordandalens
täta snår till grönskande betesmarker
    ska jag plötsligt jaga dem därifrån.
Vem är den utvalde som jag ska utse för detta?
    För vem är lik mig, och vem kan ställa mig till svars?
Vilken herde kan utmana mig?”^[r]

⁴⁵ Hör därför vad Herren har planerat för Babylon
    och tänkt ut mot kaldéernas land:
Även de minsta i flocken ska släpas bort,
    betesmarkerna ska förfäras över dem.
⁴⁶ Jorden bävar vid ropet om Babylons fall.
    Ett rop hörs bland folken.

”Jag ska väcka upp
    en våldsam storm mot Babylon
och mot Lev Kamajs invånare.^[s]
2     Jag ska sända främlingar till Babylonien,
för att tröska det och rensa landet.
    De ska komma från alla håll
på olyckans dag.
³     Bågskytten ska spänna sin båge
och brösta sig i sitt pansar.^[t]
    Skona inte dess unga män,
vig hela dess här åt förintelse.
⁴     Slagna ska de falla i kaldéernas land,
genomborrade på dess gator.
⁵     Israel och Juda har inte övergetts
av sin Gud, härskarornas Herre,
    men deras land är fyllt med skuld
mot Israels Helige.

⁶ Fly från Babylonien!
    Spring för livet,
så att straffet för deras synd inte drabbar er också!
    För nu är tiden inne för Herrens hämnd,
han ska ge igen för vad de gjort.
⁷     Babylon var en guldbägare i Herrens hand,
den gjorde hela jorden drucken.
    Folken drack dess vin
och därför blev de som galna.
⁸     Men plötsligt har Babylon fallit och krossats.
Gråt över det!
    Hämta balsam för dess sår,
kanske kan det läkas.

⁹ ’Vi har försökt bota Babylon,
    men hon kunde inte botas.
Lämna henne! Låt oss ge oss av
    var och en till sitt land,
för domen över Babylon når upp till himlen,
    den räcker ända upp till skyarna.’

¹⁰ ’Herren har skaffat rättvisa för oss.
    Kom, låt oss berätta i Sion
vad Herren, vår Gud, har gjort.’

¹¹ Vässa pilarna,
    ta upp sköldarna!^[u]
Herren har uppviglat de mediska kungarna,
    eftersom hans plan är att förgöra Babylon.
Detta är Herrens hämnd, hämnden för hans tempel.
¹²     Höj banéret mot Babylons murar!
Skärp bevakningen!
    Sätt ut vakter,
arrangera bakhåll!
    För Herren ska genomföra
vad han beslutat
    och talat mot Babylons invånare.
¹³ Du som bor vid många vatten
    och är rik på många skatter:
nu har slutet kommit för dig,
    tiden är inne för dig att bli avklippt.
¹⁴ Härskarornas Herre har svurit vid sig själv:
    Jag ska fylla dig med människor,
som med en svärm av gräshoppor,
    och de ska höja ett segerrop mot dig.

¹⁵ Han gjorde jorden i sin makt
    grundade världen i sin vishet,
och med sin kunskap spände han ut himlarna.
¹⁶     När han låter sin röst höras
dånar himlens vatten,
    han får molnen att stiga upp
från jordens ände.
    Han sänder blixtar med regnet
och för ut vinden ur dess förråd.

¹⁷ Varje människa står där som en dåre,
    utan förstånd.
Guldsmeden har svikits av sin gudabild,
    för hans gjutna avgudar är falska
och inget liv finns i dem.
¹⁸     De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje.
När de granskas förintas de.
¹⁹     Men sådan är inte han, Jakobs andel.
Han har format allt,
    också sin arvedels stam.
Härskarornas Herre är hans namn.

²⁰ Du är min hammare och mitt stridsvapen.
    Med dig krossar jag folk,
med dig förintar jag riken,
²¹     med dig krossar jag häst och ryttare,
med dig krossar jag vagn och kusk,
²²     med dig krossar jag man och kvinna,
med dig krossar jag gammal och ung,
    med dig krossar jag yngling och jungfru,
²³ med dig krossar jag herde och hjord,
    med dig krossar jag bonde och oxar,
med dig krossar jag ståthållare och styresmän.

²⁵ För se, jag har vänt mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren,
du hela jordens fördärvare.
    Jag ska lyfta min hand mot dig,
dra ner dig från klipporna och göra dig till ett förbränt berg.
²⁶     Från dig ska ingen ta
vare sig hörnsten eller grundsten,
    för du ska läggas öde för all framtid, säger Herren.
²⁷ Höj ett banér på jorden,
    stöt i horn bland folken!
Avskilj folken till strid mot Babylon,
    sammankalla rikena mot det,
Ararat, Minni och Ashkenas,
    och utse en befälhavare mot det!
Skaffa fram hästar
    som svärmar av gräshoppor!
²⁸ Avskilj folken till strid mot det, Mediens kungar,
    deras ståthållare och alla landets styresmän
och alla de områden som de härskar över.
²⁹     Jorden darrar och bävar,
för allt som Herren har planerat
    mot Babylonien låter han nu ske:
Att ödelägga landet Babylonien
    så att ingen kan bo där.
³⁰ Dess krigare strider inte längre.
    De sitter i sina fästningar,
de har förlorat sin kraft
    och blivit som kvinnor.
Man har satt eld på bostäderna
    och krossat bommarna.
³¹ Löpare följer efter löpare
    budbärare efter budbärare,
från alla håll,
    med rapporter till kungen av Babylonien
att hela hans stad är intagen,
³²     flodövergångarna är erövrade,
sumpmarkerna^[v] brinner
    och armén har gripits av panik.”

”Dotter Babylon är som en stampad tröskplats,
    och snart ska tröskningen börja.”

³⁴ ”Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
    har uppslukat mig
och tömt ut mig,
    han har ställt undan mig som ett tomt kärl.
Han har svalt mig som ett havsodjur,
    fyllt sin buk med mina läckerheter
    och sedan kastat ut mig.
³⁵ Må det våld som drabbat mig
    komma över Babylon,”
        säger Sions invånare,
    ”må mitt blod komma över Kaldéens invånare,”
        säger Jerusalem.

”Jag ska vara din försvarare
    och åta mig att utkräva hämnd för din räkning.
Jag ska låta Babylons hav torka ut,
    dess källa sina.
³⁷ Babylon ska bli en ruinhög,
    ett tillhåll för schakaler,
en kuslig ödemark där ingen kan bo.
³⁸ De ryter tillsammans som lejon,
    morrar som lejonungar.
³⁹ Men jag ska ordna en fest för dem
och få dem att dricka sig så fulla
    att de blir medvetslösa
och aldrig mer vaknar ur sin sömn, säger Herren.
⁴⁰ Jag ska leda dem till slakt,
    som lamm, baggar och bockar.

⁴¹ Ack! Sheshak^[w] har fallit,
    det som var hela världens stolthet har erövrats.
Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken!
⁴² Babylon har dränkts av havet,
    översvämmats av brusande vågor.
⁴³ Dess städer har lagts öde,
    och blivit ett torrt ökenland
där ingen kan bo
    och som ingen ens passerar.
⁴⁴ Jag straffar Bel i Babylon
    och drar upp allt ur hans gap
som han har slukat.
    Folken ska inte längre strömma till honom.
Också Babylons murar faller.

⁴⁵ Ge er av därifrån, mitt folk!
    Fly för livet,
undan Herrens flammande vrede.
⁴⁶     Men grips inte av panik,
låt er inte skrämmas av rykten som hörs i landet.
    För ett rykte kommer det ena året,
ett annat året därpå, rykten om våld i landet
    och om härskare som står mot härskare.
⁴⁷ Det ska komma en tid
    när jag ska straffa Babylons avgudar.
Hela landet ska få stå med skam
    och alla ligga där döda.
⁴⁸ Himmel och jord och allt som finns där
    ska jubla över Babylons fall,
när förgörarna anfaller norrifrån, säger Herren.

⁴⁹ Babylon måste falla
    för alla deras skull som dödats i Israel,
så som dödade har fallit
    över hela jorden för Babylons skull.
⁵⁰ Ni som lyckats undkomma svärdet,
    ge er av! Stanna inte kvar!
Kom ihåg Herren i fjärran land,
    tänk på Jerusalem!”

⁵¹ ”Vi är vanärade, vi blir hånade,
    skam täcker våra ansikten,
för främlingar har trängt in
    i de heliga platserna i Herrens hus.”

⁵² ”Den tiden ska komma, säger Herren,
    då jag ska straffa Babylons avgudar,
och över hela landet ska de sårade klaga.
⁵³     Även om Babylon nådde upp till himlen
och gjorde sig en hög och ointaglig befästning,
    så skulle förgörarna från mig ändå nå dit, säger Herren.

⁵⁴ Klagorop hörs från Babylon,
    förödelsen i kaldéernas land är stor.
⁵⁵ Herren förstör Babylon,
    han tystar ner dess väldiga larm.
Vågorna brusar som stora vatten,
    de låter sitt dån höras.
⁵⁶ Förgöraren kommer mot Babylon.
    Hjältarna tas till fånga,
    och deras bågar krossas.
För Herren är en hämndens Gud,
    han vedergäller fullt ut.
⁵⁷ Jag ska låta dess furstar, visa män,
    ståthållare, styresmän och soldater dricka sig så druckna
att de faller i en evig sömn för att aldrig vakna upp igen,
    säger Konungen, vars namn är härskarornas Herre.”

”Babylons breda mur
    ska jämnas med marken
och dess höga portar ska brännas upp.
    Folken har slitit ut sig för ingenting,
deras mödor har bara blivit bränsle åt lågorna.”