Jeremia 34-39

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Jerusalems sista dag

(34:1—39:18)

Budskap till Sidkia

34 Detta ord kom till Jeremia från Herren, när Nebukadnessar, kungen av Babylonien, anföll Jerusalem och dess lydstäder med hela sin armé och med alla jordens riken som han härskade över och med alla folk:

² Så säger Herren, Israels Gud: ”Gå och säg till Sidkia, kungen av Juda: ’Så säger Herren: Jag ska överlämna den här staden till kungen av Babylonien, och han ska bränna ner den. ³ Du ska inte kunna komma undan hans grepp. Du ska tas till fånga och överlämnas åt honom. Du ska ställas öga mot öga med den babyloniske kungen, och han ska tala med dig ansikte mot ansikte. Du ska föras bort till Babylon.

⁴ Men hör Herrens ord, Sidkia, kung av Juda! Så säger Herren om dig: Du ska inte bli dödad av svärd. ⁵ Du ska få dö i frid. De ska tända eldar till din ära, så som de tände eldar till dina förfäders ära, till kungar som var före dig. De ska hålla dödsklagan över dig: ”Ve, herre!” Detta har jag talat, säger Herren.’ ”

⁶ Profeten Jeremia sa allt detta till Sidkia, Juda kung, i Jerusalem. ⁷ Då höll den babyloniske kungens armé på med att belägra Jerusalem och de städer i Juda som fanns kvar, Lakish och Aseka, som var de enda befästa städer som stod kvar i Juda.

Brott mot slavar

⁸ Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, sedan Sidkia, kungen av Juda, hade ingått ett förbund med allt folket i Jerusalem om en kungörelse för frigivning av slavarna. ⁹ Var och en skulle frige sina hebreiska slavar, både kvinnor och män, så att ingen skulle hålla sin judiske landsman som slav. ¹⁰ Alla furstarna och allt folket lydde, de som hade gått med i förbundet med villkoren att var och en skulle frige sina slavar och slavinnor och att ingen längre skulle hållas kvar i slaveri. De lydde alltså och släppte dem fria. ¹¹ Men efteråt ändrade de sig och tog tillbaka de slavar och slavinnor som de hade frigett och gjorde dem till slavar igen.

¹² Då kom Herrens ord till Jeremia: ¹³ ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag ingick ett förbund med era förfäder, när jag ledde dem ut ur Egypten, ut ur slaveriet. Jag sa: ¹⁴ ’Vart sjunde år ska ni var och en frige de hebreiska landsmän som har sålt sig till er och tjänat er i sex år. Då ska du låta honom gå fri från dig.’ Men era förfäder lyssnade inte på mig och lydde mig inte. ¹⁵ Nu har ni nyligen ändrat er och gjort det som är rätt inför mig, när ni kungjorde frigivning av era landsmän och slöt ett avtal inför mig i det hus som är uppkallat efter mitt namn. ¹⁶ Men nu har ni ändrat er igen och vanhelgat mitt namn. Alla har ni tagit tillbaka de slavar och slavinnor som ni frigivit efter deras önskan, och nu har ni gjort dem till era slavar igen.

¹⁷ Därför säger Herren så: ’Ni har inte lytt mig. Ni har inte släppt era bröder och landsmän. Därför ska jag släppa lös svärd, pest och hungersnöd över er, säger Herren. Jag ska göra er till en förskräckelse för alla riken på jorden. ¹⁸ Jag ska överlämna de män som brutit mot mitt förbund och inte fullföljt vad som sagts i förbundet som de slöt inför mig, till att behandlas som kalven som de delade mitt itu och gick mellan dess halvor. ¹⁹ Furstarna i Juda och Jerusalem, hovmännen, prästerna och allt folket i landet, som gick mellan kalvens delar, ²⁰ dem ska jag utlämna åt deras fiender som är ute efter deras liv. Deras kroppar ska bli till mat åt himlens fåglar och markens djur. ²¹ Och jag ska överlämna Sidkia, kungen av Juda, och hans furstar åt deras fiender, dem som är ute efter deras liv, åt den babyloniske kungens armé, som nu har dragit bort härifrån. ²² Jag ska befalla dem, säger Herren, att vända tillbaka till denna stad. De ska anfalla staden, inta och bränna ner den, och städerna i Juda ska jag ödelägga så att ingen kan bo där.’ ”

Rekaviternas föredömliga lydnad

35 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren, när Jojakim, Josias son, var kung över Juda: ² ”Gå till rekaviterna och tala med dem, ta med dem till Herrens hus, till ett av de inre rummen och bjud dem på vin att dricka.” ³ Då tog jag med mig Jaasanja, Jeremias son och Havassinjas sonson, och hans bröder och söner och hela rekaviternas släkt. ⁴ Jag förde dem till Herrens hus, in i det rum som tillhörde sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son, och som låg alldeles intill furstarnas, ovanför det som tillhörde dörrvaktaren Maaseja, Shallums son.

⁵ Jag satte fram tillbringare fyllda med vin och vinbägare och bjöd dem att dricka, ⁶ men de svarade: ”Vi dricker inte vin. Vår förfader Jonadav, Rekavs son, befallde oss: ’Ingen av er ska någonsin dricka vin, varken ni eller era barn. ⁷ Ni ska varken bygga hus, så säd eller plantera vingårdar och inte heller äga sådana. Ni ska alltid bo i tält, hela ert liv. Då får ni leva länge på den mark där ni lever som främlingar.’ ⁸ Vi har i allting lytt vad vår far Jonadav, Rekavs son, befallde oss. Varken vi, våra hustrur eller våra söner och döttrar har någonsin druckit vin. ⁹ Vi har inte byggt hus att bo i, inte ägt vingårdar eller åkrar eller säd. ¹⁰ Vi har bott i tält och lydigt följt allt som vår far Jonadav befallt oss. ¹¹ Men när Nebukadnessar, kungen av Babylonien, invaderade landet, sa vi: ’Kom, låt oss flytta till Jerusalem, undan kaldéernas och araméernas arméer.’ Så bosatte vi oss i Jerusalem.”

¹² Herrens ord kom till Jeremia: ¹³ ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Gå och säg till männen i Juda och Jerusalems invånare: ’Ska ni inte ta varning och lyda vad jag sagt? säger Herren. ¹⁴ Den befallning som Jonadav, Rekavs son, gav sina efterkommande att inte dricka vin har de hållit. Än idag dricker de inte vin, för de lyder sin förfaders befallning. Men jag har talat till er gång på gång, och ni har inte lyssnat till mig. ¹⁵ Gång på gång har jag sänt till er alla mina tjänare profeterna för att säga: ”Vänd om var och en från sin onda väg och gör bättring! Följ inte andra gudar för att tjäna dem. Då ska ni få bo på den mark som jag gav er och era förfäder.” Men ni ville varken lyssna till mig eller lyda mig. ¹⁶ Jonadavs, Rekavs sons, efterkommande har följt sin fars befallning, men detta folk har inte lyssnat på mig.’

¹⁷ Därför säger härskarornas Herre, Israels Gud så: ’Se, jag ska låta allt det onda som jag har talat om komma över Juda och alla som bor i Jerusalem. För jag talade till dem, men de lyssnade inte. Jag kallade på dem, men de svarade inte.’ ”

¹⁸ Till rekaviterna sa Jeremia: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Eftersom ni har lytt er förfader Jonadavs befallning, följt allt vad han befallt och ålagt er, ¹⁹ säger härskarornas Herre, Israels Gud, så: Jonadav, Rekavs son, ska alltid ha en ättling som gör tjänst inför mig.’ ”

Bokrullen med Jeremias profetior

36 I kung Jojakims, Josias sons, fjärde regeringsår över Juda kom Herrens ord till Jeremia: ² ”Ta en bokrulle och skriv ner allt vad jag har talat till dig om Israel, Juda och de andra folken, från den dag jag talade till dig under Josias tid fram till i dag. ³ När folket i Juda hör om allt det onda jag tänker göra mot dem, kommer de kanske att vända var och en från sin onda väg, och då ska jag förlåta dem deras skuld och synd.”

⁴ Jeremia kallade då på Baruk, Nerias son, och medan Jeremia dikterade, skrev Baruk ner allt vad Herren hade talat till honom. ⁵ Sedan befallde Jeremia Baruk: ”Jag är förhindrad och kan inte gå till Herrens hus. ⁶ Men gå du dit nästa fastedag och läs upp från bokrullen som du skrev efter min diktamen Herrens ord för folket som är i Herrens hus på fastedagen. Läs dem för hela Juda folk som kommer dit från sina städer. ⁷ Då kanske de vädjar till Herren och vänder om var och en från sin onda väg. För stor är den vrede och förbittring som Herren har uttryckt mot detta folk.”

⁸ Baruk, Nerias son, gjorde allt som profeten Jeremia hade befallt honom och läste upp Herrens ord ur bokrullen i Herrens hus. ⁹ I Jojakims, Josias sons, Juda kungs, femte regeringsår, i den nionde månaden var en fasta utlyst inför Herren för allt folket i Jerusalem och dem som kom från Juda städer. ¹⁰ Baruk läste upp Jeremias ord ur bokrullen för allt folket i Herrens hus, i Gemarjas, kungens skrivare Shafans sons, rum på den övre förgården, vid ingången till nya porten till Herrens hus.

¹¹ När Mika, Gemarjas son och Shafans sonson, hörde allt som Herren hade talat läsas ur bokrullen, ¹² gick han ner till skrivarens rum i kungens palats. Där satt furstarna: sekreteraren Elishama, Delaja, Shemajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Shafans son, Sidkia, Hananjas son och alla de övriga furstarna. ¹³ Mika berättade för dem allt som han hade hört Baruk läsa upp ur bokrullen för folket.

¹⁴ Alla furstarna sände då Jehudi, Netanjas son, Shelemjas sonson och Kushis sonsons son, till Baruk för att säga: ”Ta med dig bokrullen du läst ur för folket och kom hit.” Baruk, Nerias son, gick då till dem med bokrullen i sin hand. ¹⁵ De sa till honom: ”Sätt dig ner och läs den för oss.” Och Baruk läste för dem.

¹⁶ När de hört allt som stod där såg de förskräckta på varandra och sa till Baruk: ”Vi måste rapportera allt detta för kungen.” ¹⁷ De frågade Baruk: ”Tala om för oss hur du har skrivit ner allt detta. Var det efter hans diktamen?” ¹⁸ Baruk svarade: ”Han dikterade allt för mig, och jag skrev ner det med bläck i bokrullen.” ¹⁹ Furstarna sa till Baruk: ”Gå och göm er, du och Jeremia, och låt ingen veta var ni är.” ²⁰ Sedan lämnade de bokrullen i skrivaren Elishamas rum och gick till kungen på förgården och berättade allt för honom.

²¹ Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den från sekreteraren Elishamas rum och läste den för kungen och alla furstarna som stod runt honom. ²² Kungen befann sig i vinterpalatset, då det var den nionde månaden, och en brasa brann i kolpannan framför honom. ²³ När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar kungen av dem med en skrivarkniv och kastade dem i elden i kolpannan, tills hela bokrullen var uppbrunnen. ²⁴ Varken kungen eller hans tjänare som hörde detta läsas upp blev förskräckta eller rev sönder sina kläder. ²⁵ Elnatan, Delaja och Gemarja vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte på dem.

²⁶ Sedan gav kungen en befallning till Jerachmeel, kungens son, och Seraja, Asriels son, och Shelemja, Avdeels son, att gripa skrivaren Baruk och profeten Jeremia. Men Herren hade gömt dem.

²⁷ Efter att kungen bränt bokrullen med allt som Baruk skrivit i den efter Jeremias diktamen, kom Herrens ord till Jeremia: ²⁸ ”Ta en ny bokrulle och skriv ner allt som stod i den första rullen, den som Jojakim, Juda kung, brände upp. ²⁹ Säg till Jojakim, Juda kung: ’Så säger Herren: Du brände upp bokrullen och sa: ”Hur kan du skriva i den att kungen av Babylonien ska komma och fördärva det här landet och utplåna både människor och djur därifrån?” ³⁰ Därför säger Herren så beträffande Jojakim, Juda kung: Han ska inte ha någon ättling som sitter på Davids tron. Hans döda kropp ska kastas bort och förtäras av dagens hetta och nattens frost. ³¹ Jag ska straffa honom och hans ättlingar och tjänstefolk för deras synd. Jag ska låta allt det onda jag talat om komma över Jerusalems invånare och Juda män, därför att de inte har lyssnat.’ ”

³² Då tog Jeremia en ny bokrulle och gav den till skrivaren Baruk, Nerias son. Denne skrev ner efter Jeremias diktamen allt som hade stått i den bokrulle som Jojakim, Juda kung, brände upp. Mycket mer av samma slag blev också tillagt.

Jeremia fängslas

37 Sidkia, Josias son, blev kung i stället för Konja, Jojakims son. Nebukadnessar, kungen av Babylonien, utsåg honom till kung i Juda land. ² Men varken han, hans hov eller folket i landet lyssnade till vad Herren talade genom profeten Jeremia.

³ Ändå skickade kung Sidkia Jukal, Shelemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia med uppmaningen: ”Be för oss till Herren, vår Gud!” ⁴ Jeremia fick röra sig fritt, för han hade då ännu inte blivit fängslad. ⁵ Faraos armé hade tågat ut från Egypten, och när kaldéerna som belägrade Jerusalem fick höra rapporten om dem, drog de sig bort från Jerusalem.

⁶ Då kom Herrens ord till profeten Jeremia: ⁷ ”Så säger Herren, Israels Gud: Svara kungen av Juda, som skickade er för att fråga mig: ’Faraos armé, som var på väg att undsätta er, ska vända tillbaka hem till Egypten. ⁸ Kaldéerna kommer tillbaka för att anfalla denna stad och bränna ner den till grunden.’

⁹ Så säger Herren: Låt inte lura er att tro att kaldéerna ska ge sig i väg för gott, för det ska de inte. ¹⁰ Även om ni lyckades slå hela den kaldeiska armén som strider mot er, så att det bara blev några sårade män kvar i sina tält, så skulle de resa sig och bränna ner denna stad.”

¹¹ När den kaldeiska armén dragit sig tillbaka från Jerusalem på grund av faraos armé, ¹² ville Jeremia lämna Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta i anspråk sin egendom bland folket där.^{[a] 13} Men när han kom till Benjaminporten blev han gripen av ett vaktbefäl, som hette Jiria och var son till Shelemja och sonson till Hananja. Denne sa: ”Du tänker gå över till kaldéerna!”

¹⁴ ”Det är inte sant”, svarade Jeremia. ”Jag vill inte gå över till kaldéerna.” Men Jiria ville inte höra på honom, utan grep honom och förde honom till furstarna. ¹⁵ Furstarna blev rasande på Jeremia, piskade honom och satte honom i arrest i sekreteraren Jonatans hus, som hade byggts om till fängelse. ¹⁶ Jeremia hamnade så i en fängelsehåla, i valven, och där fick han stanna länge.

¹⁷ Men sedan skickade kung Sidkia bud efter honom och lät föra honom till sitt palats. I enrum frågade han honom om det kommit något budskap från Herren. ”Ja”, svarade Jeremia. ”Du ska överlämnas åt den babyloniske kungen.”

¹⁸ Sedan frågade Jeremia kung Sidkia: ”På vilket sätt har jag syndat mot dig eller mot dina tjänare eller mot detta folk, eftersom ni har satt mig i fängelse? ¹⁹ Var är nu era profeter som profeterade för er att kungen av Babylonien inte skulle anfalla er eller detta land? ²⁰ Hör mig nu, min herre och min kung! Jag vädjar till dig, skicka inte tillbaka mig till sekreteraren Jonatans hus, för då kommer jag att dö där.”

²¹ Då befallde kung Sidkia att Jeremia skulle sättas i förvar på vaktgården. Man gav honom en brödkaka från bagarnas gata varje dag, så länge det fanns något bröd kvar i staden. Så blev Jeremia kvar på vaktgården.

Jeremia befrias

38 Shefatja, Mattans son, Gedalja, Pashchurs son, Jukal, Shelemjas son, och Pashchur, Malkias son, hörde Jeremia säga till allt folket: ² ”Så säger Herren: ’Den som blir kvar i denna stad ska dö genom svärd, hunger eller pest, men den som överlämnar sig till kaldéerna får behålla sitt liv som byte, han får leva.’ ³ Så säger Herren: ’Denna stad ska överlämnas åt den babyloniske kungen, och han ska inta den.’ ”

⁴ Då sa furstarna till kungen: ”Den mannen måste dö. Han gör ju soldaterna som finns kvar i denna stad och allt folket missmodiga, när han talar så till dem. Denne man söker inte folkets väl utan dess fördärv.”

⁵ Kung Sidkia svarade: ”Gör vad ni vill med honom. Kungen kan inte hindra er.”^{[b] 6} De tog då Jeremia och kastade honom i kungasonen Malkias brunn på vaktgården. De sänkte ner Jeremia med rep. Det fanns inget vatten i brunnen, bara gyttja, som Jeremia sjönk ner i.

⁷ Nubiern Eved-Melek, en hovman som befann sig i kungapalatset, hörde att Jeremia kastats ner i brunnen. Kungen satt då i Benjaminporten. ⁸ Eved-Melek gick ut från kungapalatset och sa till kungen: ⁹ ”Min herre och kung, dessa män har gjort illa i allt som de gjort mot profeten Jeremia, som de sänkt ner i brunnen. Där kommer han att svälta ihjäl, för det finns inte längre något bröd i staden.”

¹⁰ Kungen befallde då nubiern Eved-Melek att ta med sig trettio^[c] män och dra upp Jeremia så att han inte skulle dö. ¹¹ Eved-Melek tog med sig männen till ett förråd under kungapalatsets skattkammare, tog därifrån trasor och utslitna kläder och sänkte ner dem med rep till Jeremia i brunnen. ¹² Nubiern Eved-Melek sa till Jeremia: ”Lägg trasorna och de utslitna kläderna under armarna, mellan dem och repet.” Jeremia gjorde så, ¹³ och de drog upp honom med repen ur brunnen. Jeremia fick sedan stanna på vaktgården.

Jeremia och Sidkia

¹⁴ Kung Sidkia skickade efter profeten Jeremia och lät hämta honom till sig vid tredje ingången till Herrens hus. Kungen sa till Jeremia: ”Det är något jag vill fråga dig om. Dölj inget för mig.” ¹⁵ Jeremia svarade Sidkia: ”Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd kommer du inte att lyssna på mig.” ¹⁶ Kung Sidkia svor då i hemlighet en ed till Jeremia och sa: ”Så sant Herren lever, han som gett oss livet, jag ska inte döda dig eller överlämna dig åt dem som är ute efter ditt liv.”

¹⁷ Då sa Jeremia till Sidkia: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Om du överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar ska du få leva, och denna stad ska inte brännas ner, utan du och din familj ska få leva. ¹⁸ Men om du inte överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar, ska denna stad ges i kaldéernas händer, och de ska bränna ner den, och du själv ska inte kunna komma undan dem.’ ”

¹⁹ Kung Sidkia sa till Jeremia: ”Jag är rädd för dem från Juda som gått över till kaldéerna, att man ska överlämna mig åt dem och de ska misshandla mig.” ²⁰ Jeremia svarade: ”De kommer inte att överlämna dig. Lyssna nu bara till Herren, till det jag säger dig. Då ska det gå dig väl och ditt liv kommer att skonas. ²¹ Men om du vägrar kapitulera, är detta vad Herren har uppenbarat för mig: ²² Alla kvinnor som finns kvar i Juda kungs palats ska föras ut till den babyloniske kungens furstar. Dessa kvinnor ska säga:

²³ Alla dina hustrur och barn ska föras ut till kaldéerna, och du ska inte komma undan dem. Du kommer att bli tillfångatagen av kungen av Babylonien, och denna stad kommer att brännas ner.”

²⁴ Då sa Sidkia till Jeremia: ”Låt inte någon få veta om detta samtal, så att du inte riskerar att dö. ²⁵ Om furstarna får höra att jag har talat med dig, kommer de till dig och säger: ’Tala om för oss vad du sa till kungen! Dölj ingenting för oss, annars dödar vi dig. Berätta också vad kungen sa till dig!’ ²⁶ Då ska du bara säga till dem: ’Jag vädjade till kungen att inte sända mig tillbaka till Jonatans hus, för att dö där.’ ”

²⁷ Så kom alla furstarna till Jeremia och frågade ut honom. Han svarade precis som kungen hade befallt honom, och sedan sa de inget mer. Ingen hade ju hört samtalet. ²⁸ Jeremia blev kvar på vaktgården, till den dag då Jerusalem intogs.

Nebukadnessar intar Jerusalem

(2 Kung 25:1-12; Jer 52:4-16)

39 Det var i den tionde månaden under kung Sidkias nionde regeringsår, som kung Nebukadnessar och hela hans armé drog mot Jerusalem och belägrade det. ² I Sidkias elfte regeringsår, på den nionde dagen i fjärde månaden, stormades stadsmuren. ³ Den babyloniske kungens furstar kom in och satte sig i Mittporten: Nergalsareser, Samgar, Nebusarsekim, överste hovmannen, Nergalsareser, överste magern, och alla den babyloniske kungens furstar.^[d]

⁴ När judakungen Sidkia och hans soldater såg dem, flydde de och lämnade staden under natten, genom den kungliga trädgården och porten mellan de två murarna. Man tog vägen mot Jordandalen. ⁵ Men den kaldeiska armén förföljde dem och tog Sidkia till fånga på Jerikoslätten. De grep honom och förde honom till Nebukadnessar, kungen av Babylonien, som var i Rivla i Hamat, där denne dömde honom. ⁶ Den babyloniske kungen lät avrätta Sidkias söner i Rivla inför hans ögon, likaså lät den babyloniske kungen avrätta alla de förnäma männen i Juda. ⁷ Sedan lät han sticka ut ögonen på Sidkia och band honom med kopparkedjor och förde bort honom till Babylon.

⁸ Kaldéerna brände ner kungapalatset och folkets hus och rev ner Jerusalems murar. ⁹ Resten av folket som var kvar i staden och de deserterade fördes bort till Babylonien av Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, likaså återstoden av befolkningen.^{[e] 10} Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, lämnade kvar i Juda land bara några av de allra fattigaste, som ingenting hade, och gav dem nu vingårdar och åkrar.

¹¹ Nebukadnessar, kungen av Babylonien, gav Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, följande befallning angående Jeremia: ¹² ”Ta väl vara på honom, vaka över honom och gör honom inget ont. Ge honom vad han vill ha.” ¹³ Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, och Nebushasban, överste hovmannen, Nergalsareser, överste magern^[f], och den babyloniske kungens alla övriga ämbetsmän ¹⁴ skickade då efter Jeremia och lät hämta honom från vaktgården. De överlämnade honom till Gedalja, son till Achikam och sonson till Shafan, för att denne skulle föra hem honom^[g]. Han fick bo bland folket.

¹⁵ Herrens ord kom till Jeremia medan han ännu var kvar som fånge på vaktgården: ¹⁶ ”Gå och säg till nubiern Eved-Melek: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Jag ska låta det gå i uppfyllelse som jag talat mot denna stad, till dess olycka, inte lycka, och det ska ske inför dina ögon på den dagen. ¹⁷ Men dig ska jag rädda den dagen, säger Herren. Du ska inte överlämnas åt dem du är rädd för. ¹⁸ Jag ska låta dig komma undan, du ska inte falla för svärd utan får behålla livet, därför att du förtröstade på mig, säger Herren.’ ”