Add parallel Print Page Options

Berättelsen om Jakob och hans släkt

(37:1—50:26)

37 Jakob bosatte sig alltså på nytt i Kanaans land där hans far hade bott.

Josef säljs som slav

Det här är berättelsen om Jakob och hans släkt. Jakobs son Josef, som nu var sjutton år, vallade fåren med sina bröder. Som ung var han tillsammans med sönerna till sin fars bihustrur Bilha och Silpa. Det onda han hörde om dem, förde han vidare till sin far. Israel älskade Josef mer än sina andra barn, eftersom Josef föddes på hans ålderdom. Han lät göra åt honom en hellång[a] dräkt. Hans bröder lade märke till hur deras far älskade Josef mer än sina andra söner, och de hatade honom för det. De kunde inte tala vänligt till honom.

En natt hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder, hatade de honom ännu mer.

”Hör här vad jag drömde”, sa han. ”Vi var ute på åkern och band kärvar. Min kärve stod upp och era kärvar samlade sig runt omkring min och bugade sig djupt inför den.” ”Jaså, du vill bli kung och regera över oss?” sa hans bröder till honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens skull och för vad han sagt.

Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. ”Hör här, jag har haft en dröm igen”, sa han. ”Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig.” 10 Han berättade denna dröm för sin far och för sina bröder. Men fadern tillrättavisade honom: ”Vad är det för en dröm? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?” 11 Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob kunde inte glömma vad Josef hade sagt.

12 En gång vallade Josefs bröder sin fars hjordar vid Shekem. 13 Då sa Israel till Josef: ”Dina bröder är som du vet i Shekem för att låta hjordarna beta där. Jag vill skicka dig till dem.” ”Ja, far”, svarade Josef. 14 Israel fortsatte: ”Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.”

Så skickade Israel iväg honom från Hebrondalen. Väl framme i Shekem 15 fann en man honom medan han letade på fälten. ”Vem letar du efter?” frågade mannen. 16 ”Jag letar efter mina bröder och deras hjordar”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de är?” 17 ”Ja”, sa mannen till honom. ”De är inte här längre. Jag hörde dina bröder säga att de tänkte gå till Dotan.” Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där.

18 När bröderna på avstånd såg att Josef var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom.

19 ”Här kommer drömmaren”, sa de till varandra. 20 ”Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!”

21 När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. 22 ”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far.

23 När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig 24 och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. 25 Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra[b] som de förde med sig till Egypten.

26 Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? 27 Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. 28 När några midjanitiska[c] köpmän kom förbi, drog de[d] upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar[e]. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. 29 När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder.

30 Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen?[f] 31 Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. 32 Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.”

33 Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.”

34 Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. 35 Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom.

36 Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

Juda och Tamar

38 Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och flyttade till Adullam. Han bodde hos en man som hette Hira. Där träffade han en kanaaneisk flicka, dotter till Shua, som han gifte sig med. Han låg med henne och hon blev gravid och födde en son som fick namnet Er. Så väntade hon barn igen och födde en son som hon gav namnet Onan. Hon födde ytterligare en son som hon gav namnet Shela. Shela föddes i Kesiv.

Till sin förstfödde son Er skaffade Juda en hustru som hette Tamar. Men Er, Judas förstfödde, var en ogudaktig man inför Herren och därför dödade Herren honom.

Då sa Juda till Onan: ”Ligg med din brors hustru och fullfölj din svågerplikt[g] gentemot henne, så att din bror får avkomma.” Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans eget. När han låg med sin brors hustru, lät han sin säd spillas på marken för att inte skaffa en son[h] åt brodern. 10 I Herrens ögon var detta ont. Därför dödade han även Onan. 11 Då sa Juda till sin svärdotter Tamar: ”Lev nu som änka i din fars hus, tills min son Shela blivit gammal nog att gifta sig.” Han var rädd och tänkte att kanske också Shela skulle dö, liksom hans bröder. Tamar flyttade då hem till sin far.

12 Efter en lång tid dog Judas hustru, Shuas dotter. När sorgetiden var över, gick Juda och hans vän adullamiten Hira till Timna till fårklippningen där. 13 När det berättades för Tamar att hennes svärfar hade gått för att klippa fåren i Timna, 14 tog hon av sig sina änkekläder, tog på sig en slöja och höljde sig[i]. Så satte hon sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon hade vid det laget insett att hon inte skulle ges som hustru till Shela fast denne nu var fullvuxen. 15 Juda lade märke till henne och trodde att hon var en prostituerad, eftersom hennes ansikte var beslöjat. 16 Därför gick han till henne där hon satt vid vägen och föreslog att hon skulle ligga med honom, ovetande om att hon var hans egen svärdotter. ”Hur mycket tänker du betala mig?” frågade hon.

17 ”Jag kan skicka dig en killing från min hjord”, föreslog Juda. ”Och vilken pant tänker du ge mig tills du har skickat geten?” frågade hon. 18 ”Vad vill du ha för pant?” undrade han. ”Ditt sigill, sigillsnodden och din vandringsstav”, svarade hon. Han gav henne vad hon begärde. När han sedan låg med henne, blev hon med barn. 19 Sedan gick hon därifrån, tog av sig slöjan och klädde sig i sina änkekläder igen.

20 Juda skickade sin vän från Adullam för att ta killingen till henne och hämta tillbaka den pant som han hade gett henne, men han kunde inte hitta henne. 21 Då frågade han männen där: ”Var finns den där tempelprostituerade[j] som brukar hålla till vid vägen i Enajim?” ”Vi har aldrig haft någon tempelprostituerad här”, svarade de. 22 Då gick han tillbaka till Juda och berättade att han inte kunnat hitta henne någonstans och han talade om att männen på platsen sagt att det inte varit någon tempelprostituerad där. 23 ”Låt henne få behålla sakerna då!” sa Juda. ”Annars riskerar vi att skämma ut oss. Jag skickade ju ändå killingen, men du kunde inte hitta henne.”

24 Tre månader senare berättades det för Juda att hans svärdotter Tamar hade horat och nu var med barn. ”För ut henne och bränn henne!” befallde Juda. 25 Men när de förde ut henne, skickade hon detta budskap till sin svärfar: ”Jag är gravid genom mannen som äger dessa saker: sigillet, snodden och vandringsstaven. Se efter om du känner igen dem!”

26 Juda erkände att de tillhörde honom och sa: ”Hon är rättfärdigare än jag, för jag gav henne inte till min son Shela.” Juda låg aldrig med Tamar igen.

27 När det var dags för Tamar att föda, visade det sig att det var tvillingpojkar. 28 Vid förlossningen stack den ene fram en hand. Barnmorskan band en röd tråd runt handleden och sa: ”Denne kom ut först.” 29 Men han drog tillbaka sin hand och den andre kom ut först. ”Så du bryter dig fram!” sa hon. Därför fick han heta Peres[k]. 30 Strax efteråt föddes hans bror med den röda tråden runt handleden, och han fick namnet Serach[l].

Josef kastas i fängelse

39 Josef hade nu förts ner till Egypten. Potifar, faraos hovman och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna som hade fört honom dit. Herren var med Josef, allt han gjorde lyckades väl. Han var i sin egyptiske husbondes hus, och denne förstod att Herren var med Josef och gav honom framgång i allt han företog sig. Han såg med välvilja på Josef och gjorde honom till sin närmaste man. Josef fick ansvar för hela hushållet och över allt som Potifar ägde. Från den dagen han gav Josef ansvaret för sitt hus och sin egendom, välsignade Herren egypterns hus på grund av Josef. Herren välsignade allt Potifar hade, såväl hemma som ute på markerna. Josef fick ansvaret för allt hans husbonde ägde. Det enda Potifar själv behövde bry sig om var vad han skulle äta.

Josef var välbyggd och såg bra ut. Efter en tid började Potifars hustru göra närmanden mot honom och föreslog att han skulle ligga med henne.

Josef vägrade och svarade: ”Min husbonde bekymrar sig inte för någonting i sitt hus utan har lämnat allt han äger i min vård. Själv har han inte mer makt här än vad jag har. Han har inte undanhållit mig annat än dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag kunna göra något så ont som detta och synda mot Gud?”

10 Men hon fortsatte med sina förslag dag efter dag. Josef vägrade dock att lyssna till henne och ville varken ligga med henne eller ens vara nära henne.

11 En dag när han gick in i huset för att sköta sina sysslor, var ingen annan inne. 12 Då kom hon och grep tag i hans kläder och krävde att han skulle ligga med henne. Men han lämnade sin mantel i hennes hand och flydde ut. 13 När hon såg att han lämnade sin mantel och flydde, 14 ropade hon på husfolket och sa till dem:

”Se här! Han har tagit hit den där hebreiske slaven som bara vill roa sig med oss. Han kom och ville ligga med mig, men jag skrek högt, 15 och när han hörde mitt skrik, lämnade han sin mantel och sprang ut.”

16 Hon behöll hans mantel och när hans husbonde kom hem på kvällen, 17 berättade hon samma sak också för honom: ”Den där hebreiske slaven, som du har tagit hit, kom och ville roa sig med mig, 18 men jag ropade och skrek. Då lämnade han sin mantel och flydde.”

19 När husbonden hörde hustruns berättelse om hur hans slav hade uppfört sig mot henne, blev han rasande. 20 Husbonden grep Josef och spärrade in honom i det fängelse där kungen hade sina fångar. Så satt alltså Josef nu i fängelse. 21 Men Herren var med Josef också där och var god emot honom. Han gjorde fängelsechefen så välvilligt inställd mot Josef 22 att han gav Josef ansvaret för alla de andra fångarna liksom ansvaret för allt som gjordes där.

23 Fängelsechefen behövde inte bekymra sig över något av det som Josef tog hand om, för Herren var med honom och allt han gjorde lyckades väl.

Josef tyder drömmar i fängelset

40 Någon tid senare hände det sig att den egyptiske kungens vinsmakare[m] och bagare förbröt sig mot sin herre, kungen i Egypten. Farao blev så arg på sina båda hovmän, sin förste vinsmakare och sin chefsbagare, att han lät sätta båda två i häkte hos befälhavaren för livgardet i det fängelse där Josef satt. Befälhavaren satte Josef till att betjäna dem. De blev kvar där en tid. Båda hovmännen, den egyptiske kungens vinsmakare och bagaren, hade under samma natt i fängelset var sin dröm men med olika betydelser. På morgonen när Josef kom till dem lade han märke till att de såg nedstämda ut.

”Varför ser ni så sorgsna ut?” frågade han faraos hovmän, som satt där i fängelset tillsammans med honom i hans husbondes hus. ”Vi har båda drömt i natt, men det finns ingen här som kan berätta vad drömmarna betyder”, svarade de. ”Att tolka är Guds uppgift”, svarade Josef. ”Berätta för mig vad ni såg!”

Vinsmakaren berättade sin dröm för Josef: ”I min dröm såg jag framför mig en vinstock 10 med tre grenar som började knoppas och blomma, och snart fanns det klasar med mogna vindruvor. 11 Jag höll faraos vinbägare i handen, och jag tog vindruvorna och kramade ur saften i bägaren och gav honom att dricka.”

12 ”Det här är vad drömmen betyder”, sa Josef. ”De tre grenarna betyder tre dagar. 13 Inom tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och ge dig din ställning som vinsmakare tillbaka. Då ska du åter sätta faraos bägare i hans hand som du gjorde förut när du var hans vinsmakare. 14 Men tänk på mig när det går bra för dig och visa mig den vänligheten att du nämner om mig för farao, så att jag slipper ut härifrån! 15 Först blev jag bortrövad från hebréernas land och nu sitter jag i denna fängelsehåla trots att jag inte har gjort något ont.”

16 När mästerbagaren såg att uttydningen av den första drömmen blev så bra, berättade också han sin dröm för Josef. ”I min dröm hade jag tre korgar med bröd på huvudet. 17 I den översta korgen fanns många olika slags bakverk till farao, men fåglarna kom och åt upp dem ur korgen på mitt huvud.”

18 ”Uttydningen är att de tre korgarna betyder tre dagar”, sa Josef till honom. 19 ”Inom tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och ta det av dig. Han ska hänga upp din kropp på en påle. Då ska fåglarna komma och äta ditt kött.”

20 Tre dagar senare inföll faraos födelsedag, och han hade ordnat en fest för folket i palatset. Han upphöjde då inför hovet både vinsmakaren och mästerbagaren: 21 Vinsmakaren fick upprättelse och sin ställning tillbaka, så att han åter räckte bägaren åt farao, 22 medan mästerbagaren blev upphängd, precis som Josef hade uttytt drömmarna. 23 Men vinsmakaren glömde bort Josef och ägnade honom inte mer en tanke.

Faraos dröm

41 En natt två år senare drömde farao att han stod på Nilens strand, när sju välmående, feta kor kom upp ur floden och började beta i vassen. Efter dem kom sju andra kor upp ur floden, fula och magra. De gick fram och ställde sig på stranden bredvid de feta korna. Sedan åt de magra korna upp de sju välmående och feta. Då vaknade farao.

Snart somnade han om igen och hade ännu en dröm. Han såg sju sädesax på samma strå, välformade och fylliga. Sedan visade sig ytterligare sju ax komma fram, men dessa var tunna och svedda av den östliga vinden. De tunna axen svalde de fylliga, välformade axen. Då vaknade farao igen och förstod att det var en dröm.

Följande morgon var han mycket orolig. Han kallade på alla trollkarlar och vise män i Egypten och berättade drömmarna för dem men ingen kunde uttyda dem för farao. Då yttrade sig kungens vinsmakare:

”Idag måste jag påminna om mina brott. 10 För en tid sedan då farao var arg på oss tjänare satte farao mig och mästerbagaren i fängelse hos befälhavaren för livgardet. 11 En natt fick bagaren och jag var sin dröm och varje dröm hade sin särskilda betydelse. 12 Vi berättade drömmarna för en ung hebré som var där med oss och var slav hos befälhavaren för livgardet och han berättade för oss vad drömmarna betydde.

13 Allt inträffade precis som han hade sagt: jag återupprättades och fick tillbaka min ställning och den andre blev hängd.”

14 Farao lät genast skicka efter Josef. Han fördes omedelbart från fängelsehålan och efter att ha rakat sig och bytt kläder, kom han inför farao.

15 ”Jag hade en dröm i natt”, berättade farao för honom. ”Ingen kan berätta för mig vad den betyder. Men jag har hört att du kan tolka drömmar du får höra.” 16 ”Inte jag själv”, svarade Josef. ”Men Gud kan ge farao det önskade svaret.”

17 Då berättade farao drömmen för honom: ”Jag stod på Nilflodens strand, 18 när sju feta, välmående kor kom upp ur floden och började beta i vassen. 19 Men sedan kom sju andra kor upp ur floden, eländiga, mycket magra och fula, ja, så eländiga djur har jag aldrig sett i hela Egyptens land. 20 Dessa magra kor åt upp de sju feta, som hade kommit först, 21 men efteråt kunde man inte se att de gjort det, för de var lika magra som förut. Sedan vaknade jag.

22 Därefter hade jag ännu en dröm och såg sju ax på ett strå, fylliga och vackra. 23 Efter dem växte det fram sju torra ax, tunna och förtorkade i östanvinden, 24 och de tunna axen svalde de sju fylliga. Jag berättade allt detta för mina trollkarlar men ingen av dem kunde säga vad det betydde.”

25 ”Båda drömmarna betyder samma sak”, sa Josef till farao. ”Gud har talat om för farao vad han tänker göra. 26 De sju feta korna och de sju fylliga, välformade axen betyder sju år. Båda drömmarna har samma betydelse. 27 De sju magra korna som kom upp efter dem, likaså de sju tunna och av östanvinden förtorkade axen, betyder att det kommer att bli sju års hungersnöd.

28 Gud har precis som jag sa till farao visat farao vad han tänker göra. 29 De kommande sju åren ska bli en period av stort välstånd i hela Egyptens land. 30 Men efteråt kommer det att bli sju år av svält. Svälten blir så svår att man kommer att glömma bort välståndet som rådde i Egypten. Svälten kommer att ödelägga landet. 31 Till och med minnet av de goda åren kommer att utplånas helt eftersom hungersnöden blir så fruktansvärd. 32 Att farao fick två drömmar betyder att Gud har bestämt det och det kommer att ske snart.

33 Farao bör nu söka reda på en förståndig och vis man och sätta honom över Egyptens land. 34 Farao bör också utse tillsyningsmän över landet för att samla in en femtedel av all säd under de kommande sju välfärdsåren. 35 Låt dem samla in livsmedel under de kommande goda åren och lagra och förvara spannmål i städerna under faraos tillsyn. 36 Då kommer det att finnas tillräckligt att äta i Egyptens land när de sju årens svält kommer, så att landet inte går under genom hungersnöden.”

Josef härskar i Egypten

37 Josefs förslag togs väl emot av farao och hans tjänare.

38 Farao sa då till sina tjänare: ”Finns det någon som har Guds Ande[n] såsom denne man?” 39 Farao sa sedan till Josef: ”Eftersom Gud har uppenbarat allt detta för dig, finns det ingen som är förståndigare och visare än du. 40 Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.”

41 Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” 42 Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom.

43 Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen[o], och framför Josef ropade man ”Böj knä!”[p] Farao satte honom så över hela Egypten. 44 Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.”

45 Farao gav Josef namnet Safenat Paneach[q]. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen[r] i On[s]. Josef reste sedan omkring i Egypten.

46 Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet.

47 Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. 48 Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. 49 Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt.

50 Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. 51 Josef kallade sin äldste son Manasse[t], för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” 52 Den andre sonen kallade han Efraim[u], för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.”

53 Slutligen hade de sju goda åren gått. 54 Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt.

55 När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem.

56 När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. 57 Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt.

Josef och hans bröder träffas i Egypten

42 När Jakob hörde att det fanns säd i Egypten, sa han till sina söner: ”Varför står ni här och tittar på varandra? Jag har hört att det finns säd i Egypten. Res dit och köp åt oss så att vi överlever och inte svälter ihjäl!”

Då reste tio av Josefs bröder ner till Egypten för att köpa säd. Jakob ville nämligen inte att Josefs bror Benjamin skulle få resa med, eftersom han var rädd att någon olycka skulle drabba honom. Israels söner kom alltså till Egypten tillsammans med många andra för att köpa mat, för svälten var mycket svår också i Kanaan.

Eftersom Josef var härskare över hela Egypten och den som sålde säd till alla, var det till honom hans bröder kom, och de bugade sig djupt för honom med sina ansikten mot jorden.

Josef kände omedelbart igen sina bröder när han såg dem, men låtsades inte om det. ”Var kommer ni ifrån?” frågade han barskt. ”Från Kanaans land”, svarade de. ”Vi har kommit för att köpa säd.”

Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. Josef kom ihåg drömmarna som han hade haft om dem. Han sa till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit hit för att se var landet saknar skydd.”

10 ”Nej, herre”, svarade de. ”Vi, dina tjänare, har bara kommit för att köpa mat. 11 Vi är alla bröder, söner till en och samme man, hederliga män och inga spioner.” 12 ”Jo, det är ni”, fortsatte han. ”Ni har kommit för att ta reda på var vårt land saknar skydd.” 13 ”Herre”, sa de. ”Vi var tolv bröder, söner till en och samme man i Kanaans land. Vår yngste bror är kvar hos vår far, och en av våra bröder finns inte mer.”

14 ”Det är som jag har sagt”, sa Josef. ”Ni är spioner. 15 Men ni ska få prövas. Så sant farao lever ska ni inte lämna Egypten förrän er yngste bror kommit hit. 16 En av er får resa och hämta honom. Resten av er stannar kvar här i fängelse, tills vi ser om ni talar sanning eller inte. Om inte, så är ni spioner, så sant farao lever!”

17 Under tre dagar lät han dem sitta i fängelse.

18 Den tredje dagen sa Josef till dem: ”Gör så här, så får ni leva. Jag är en man som fruktar Gud. 19 Om ni är ärliga män, låt då en av er bröder stanna kvar i fängelset, medan resten av er kan resa hem med säd åt era svältande familjer. 20 Kom sedan tillbaka med er yngste bror hit till mig. Det får visa om ni talar sanning. Om ni gör det, behöver ni inte dö.”

Så fick de göra, men 21 sinsemellan sa de: ”Det här är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hans vånda och hörde hans vädjan om nåd, men vi ville inte lyssna. Därför har nu denna hemsökelse drabbat oss.” 22 ”Var det inte det jag sa, att ni inte skulle skada pojken?” svarade Ruben. ”Ni ville inte lyssna, och nu kommer vi att få vårt straff för hans liv.”

23 De visste inte att Josef förstod dem, för han hade talat med dem genom tolk. 24 Josef vände sig om och gick ut och grät. När han kom tillbaka, talade han till dem igen. Sedan tog han Simon och lät fängsla honom inför deras ögon.

25 Josef befallde sedan att männens säckar skulle fyllas med säd och att vars och ens pengar skulle läggas tillbaka i hans säck. Han gav dem också mat för resan. När detta var gjort, 26 lastade de sina åsnor med säden och gav sig iväg hem.

27 Men när de stannade för natten och en av dem öppnade sin säck för att ge foder åt sin åsna, såg han att hans pengar låg överst i säcken. 28 Han sa till sina bröder: ”Mina pengar har lagts tillbaka! De finns här i säcken.” Då blev de alldeles skräckslagna och frågade varandra: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”

29 När de sedan kom hem till sin far Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt som hänt dem:

30 ”Mannen som är herre i landet talade mycket strängt till oss och trodde att vi var spioner. 31 ’Nej’, sa vi, ’vi är hederliga män och inga spioner. 32 Vi var tolv bröder, söner till en och samme far. En finns inte mer, och den yngste är kvar hemma hos vår far i Kanaans land.’ 33 Sedan sa mannen, landets herre, till oss: ’Så här ska jag få reda på om ni är hederliga. Lämna en av era bröder här hos mig och ta säd åt era svältande familjer och res hem, 34 men för hit er yngste bror till mig. Då vet jag om ni inte är spioner utan hederliga män. Då ska jag ge er bror tillbaka till er, och sedan kan ni röra er fritt i landet.’ ”

35 När de tömde sina säckar fanns pungen med pengarna de betalt för säden överst i varje säck. Då blev både de och fadern skräckslagna.

36 Deras far Jakob sa till dem: ”Ni har berövat mig mina barn. Josef är borta, Simon är borta, och nu vill ni ta Benjamin också! Allting går mig emot.”

37 Då sa Ruben till sin far: ”Du får döda mina två söner om jag inte har med mig Benjamin tillbaka. Lämna honom åt mitt ansvar. Jag ska se till att han kommer tillbaka.”

38 Men Jakob svarade: ”Min son ska inte resa dit med er, för hans bror är död, och bara han är kvar. Om något händer honom på er resa, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.”

Benjamin reser till Josef

43 Men svälten var fruktansvärd i landet. När säden som de hade fört med sig från Egypten var slut, sa fadern till dem: ”Res dit igen och köp lite mat åt oss!”

Men Juda[v] sa till honom: ”Mannen menade allvar när han sa: ’Kom inte tillbaka till mig igen utan er bror!’ Låter du vår bror följa med oss, så reser vi för att köpa säd åt dig. Men om du inte låter honom följa med, kan vi inte resa. Mannen sa ju till oss att vi inte fick komma tillbaka till honom utan vår bror.”

”Varför gjorde ni detta mot mig att ni berättade att ni hade en bror till?” sa Israel. ”Mannen frågade noga om vår familj”, svarade de. ”Han ville veta om vår far fortfarande levde, och han frågade om vi hade ytterligare någon bror, och därför berättade vi det för honom. Hur kunde vi veta att han skulle säga: ’För hit er bror?’ ”

Juda sa till sin far: ”Skicka pojken med mig, så att vi kan ge oss av och så får överleva, annars kommer vi att dö av svält allihop, både vi och våra barn. Jag garanterar hans trygghet. Du får hålla mig personligen ansvarig för honom. Om jag inte för honom tillbaka, så bär jag skulden inför dig resten av livet. 10 Hade vi inte dröjt så här, skulle vi redan ha hunnit tillbaka för andra gången.”

11 Till slut sa deras far Israel till dem: ”Om det inte går att undvika så gör så här: ta landets bästa produkter i era säckar som gåva åt den där mannen, lite balsam, lite honung, dragantgummi, myrra, pistagenötter och mandlar. [w] 12 Ta med er dubbelt så mycket pengar, så att ni kan betala tillbaka det som fanns i säckarna, eftersom det förmodligen berodde på ett misstag, 13 och ta er bror och res iväg. 14 Måtte Gud den Väldige låta mannen visa barmhärtighet mot er, så att han låter er andre bror och Benjamin följa med er tillbaka! Men om jag måste förlora mina barn, så får det bli som det blir.”

15 Då tog de med sig gåvorna och dubbelt så mycket pengar som förra gången och även sin bror Benjamin. De skyndade sig att komma fram till Egypten, där de fick träda fram inför Josef.

16 När Josef såg att Benjamin var med dem, sa han till sin närmaste man: ”Ta med dessa män hem till mig, slakta djur och laga maten, för de ska äta middag tillsammans med mig.” 17 Mannen gjorde som han blev tillsagd och tog dem med sig till Josefs hus.

18 Bröderna blev rädda när de fördes dit. ”Det är för att pengarna låg i säckarna förra gången som vi nu förs hit”, tänkte de. ”Nu kommer han att anfalla oss och övermanna oss. Sedan kommer han att göra oss till slavar och ta våra åsnor.”

19 De gick fram till Josefs närmaste man vid ingången till Josefs hus och talade till honom: 20 ”Hör på oss, herre. När vi hade varit här första gången för att köpa mat, 21 stannade vi över natten på vägen och öppnade våra säckar. Då fann vi att alla pengarna som vi betalt för säden låg överst i säckarna. Här är de. Vi har tagit dem med oss tillbaka, 22 tillsammans med ytterligare pengar för att köpa säd. Vi vet inte vem som kan ha lagt pengarna i säckarna.” 23 ”Oroa er inte för det”, sa Josefs närmaste man till dem. ”Ni behöver inte vara rädda. Er Gud, er fars Gud har gett er en skatt i era säckar. Jag fick betalt för säden.”

Sedan förde mannen ut Simon till dem. 24 Mannen visade dem in i huset, och de fick vatten att tvätta fötterna med, och deras åsnor fick foder. 25 De tog sedan fram sina gåvor till Josef som skulle komma vid middagstiden, för de hade fått veta att de skulle äta där. 26 När Josef kom hem, gav de honom gåvorna som de fört med sig till huset och bugade sig djupt inför honom.

27 Han frågade hur de hade haft det och tillade: ”Och hur mår er gamle far, som ni berättade om? Lever han fortfarande?” 28 ”Ja”, svarade de. ”Vår far, din tjänare, lever och mår bra.” Sedan bugade de sig djupt inför honom igen.

29 Josef såg på sin bror, sin mors son Benjamin och frågade: ”Är det här er yngste bror, som ni berättade om? Måtte Gud vara nådig mot dig, min son!” 30 Sedan gick Josef snabbt ut därifrån, för han överväldigades av kärlek till sin bror och blev tvungen att hitta ett ställe där han kunde gråta. Han gick till sitt privata rum och grät där. 31 Sedan tvättade han ansiktet och kom ut och försökte behärska sig och befallde att maten skulle serveras.

32 Josef åt för sig själv, hans bröder serverades vid ett annat bord och egypterna vid ännu ett annat. Egypterna kunde nämligen inte äta tillsammans med hebréer, för det skulle ha varit avskyvärt för dem. 33 Bröderna satt mitt emot Josef i åldersordning, från den äldste till den yngste. De såg förvånade på varandra.

34 Maten serverades åt dem från hans eget bord. Han gav den största portionen till Benjamin – fem gånger så mycket som till någon av de andra. De åt och drack glatt tillsammans.

Josefs silverbägare i Benjamins säck

44 Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor.

När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ”

När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om.

”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.”

Footnotes

  1. 37:3 Det hebreiska ordets betydelse är osäker. Kan möjligen också betyda färggrann.
  2. 37:25 Översättningen av de hebreiska benämningarna på varorna här är osäker; man känner inte till ordens exakta betydelse.
  3. 37:28 Köpmännen benämns både som ismaelitiska och som midjanitiska. Jfr 37:36; 39:1. Kanske fanns båda med i karavanen.
  4. 37:28 Om subjektet ”de” är köpmännen eller bröderna framgår inte av den hebreiska texten.
  5. 37:28 Tjugo silverpengar eller siklar verkar ha varit mycket mindre än priset på en slav (jfr 2 Mos 21:32).
  6. 37:30 Ruben var äldste sonen och hade därför ansvar för de andra.
  7. 38:8 Syftar på leviratlagen som innebar att en död, barnlös mans bror skulle gifta sig med änkan, och deras förste son skulle räknas som son till den avlidne brodern. Se 5 Mos 25:5f.
  8. 38:9 …barnet…son…Ordagrant …säd…säd…dvs. …avkomma…avkomma…, men utifrån 5 Mos 25:5-6 är det klart att det rörde sig om en förstfödd son.
  9. 38:14 Det hebreiska ordets betydelse är osäker, möjligen sminkade sig.
  10. 38:21 Tempelprostituerade, eller tempelflickor, ordagrant heliga, var prostituerade som tjänstgjorde i de kanaaneiska avgudatemplen.
  11. 38:29 Peres , hebreiska för bryta.
  12. 38:30 Serach , hebreiska för röd, rödaktig.
  13. 40:1 Eller munskänk. I uppgiften ingick ett omfattande ansvar för både drycker och dryckesvanor.
  14. 41:38 Eller gudars ande – en möjlig översättning inte minst med tanke på att faraos religiösa föreställningar troligen var polyteistiska. Men han kan också ha syftat på Josefs Gud.
  15. 41:43 Eller den näst förnämsta vagnen.
  16. 41:43 Grundtextens ord avrek kan möjligen också betyda lämna plats. Dess betydelse är inte säker.
  17. 41:45 Den exakta betydelsen av namnet är osäker. Det kan möjligen betyda Gud talar och lever.
  18. 41:45 Poti Fera, Josefs svärfar, var möjligen präst åt solguden Ra.
  19. 41:45 Heliopolis.
  20. 41:51 Manasse låter som ”fått mig att glömma” på hebreiska.
  21. 41:52 Efraim låter som två gånger fruktsam på hebreiska.
  22. 43:3 Från och med nu är Juda den ledande av bröderna. Ruben var inte omtyckt av fadern. Se 35:22 och 49:4.
  23. 43:11 Se not till 37:25.