2 Moseboken 1:1-10:5

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Uttåget ur Egypten

(1:1—15:21)

1 Här följer namnen på Israels söner, som tillsammans med sina familjer följde med Jakob till Egypten:

² Ruben, Simon, Levi, Juda, ³ Isaskar, Sebulon, Benjamin, ⁴ Dan, Naftali, Gad och Asher.

⁵ Hela antalet som härstammade från honom var sjuttio personer. Josef var ju redan i Egypten. ⁶ Så småningom dog Josef och hans bröder och hela deras generation. ⁷ Men israeliterna var mycket fruktsamma, ökade snabbt i antal och blev oerhört många. Snart uppfyllde de hela landet.

⁸ Men då fick Egypten en ny kung^[a], en som inte kände till Josef. ⁹ ”De där israeliterna blir för många och för starka för oss”, sa han till sitt folk. ¹⁰ ”Vi måste handla klokt, så att de inte blir ännu fler. Om det blir krig skulle de kunna förena sig med våra fiender och strida mot oss, och sedan fly ut ur landet.”

¹¹ Därför satte de slavdrivare över israeliterna för att kuva dem med hårt arbete. De tvingades bygga upp faraos förrådsstäder Pitom och Ramses. ¹² Men ju mer israeliterna förtrycktes, desto mer ökade de i antal och bredde ut sig, så att egypterna började frukta dem. ¹³ De tvingade dem till slavarbete ¹⁴ och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra.

¹⁵ Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua ¹⁶ och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. ¹⁷ Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. ¹⁸ Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?”

¹⁹ ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.”

²⁰ Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. ²¹ Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer.

²² Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.

Gud kallar Mose

Mose föds

2 Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. ² Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. ³ Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. ⁴ Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.

⁵ En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. ⁶ Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon.

⁷ Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” ⁸ ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. ⁹ ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom.

¹⁰ När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose^[b], för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.”

Mose flyr till Midjan

¹¹ En dag när Mose redan var vuxen, besökte han sina landsmän och såg på hur de slet och arbetade. Han fick också se hur en egypter slog ner en hebré, en från hans eget folk. ¹² Mose såg sig omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptern och gömde hans kropp i sanden.

¹³ Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två hebréer som råkat i slagsmål. Han sa då till angriparen: ”Varför slår du en av ditt eget folk?”

¹⁴ Men mannen svarade. ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?” När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd. ¹⁵ Farao fick också höra talas om saken och ville döda Mose. Men Mose flydde därför bort till midjaniternas land.

En gång vilade han vid en brunn. ¹⁶ Prästen i Midjans land hade sju döttrar, som då hade kommit för att vattna sin fars får. ¹⁷ Men några herdar försökte mota bort dem. Då hjälpte Mose dem och gav fåren vatten.

¹⁸ När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: ”Hur kommer det sig att ni är tillbaka så tidigt idag?” ¹⁹ ”Det var en egypter där som försvarade oss mot herdarna”, förklarade de. ”Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.” ²⁰ ”Men var har ni gjort av honom?” frågade deras far. ”Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.”

²¹ Mose gick med på att bli kvar hos mannen, och Reguel gav honom sin dotter Sippora till hustru. ²² Hon födde en son, som Mose gav namnet Gershom^[c], för han sa: ”Jag är en främling i ett främmande land.”

²³ Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och klagade under slaveriet. Deras rop steg upp till Gud. ²⁴ När Gud hörde deras klagan tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵ Gud såg på israeliterna och tog sig an dem.

Den brinnande busken

3 En dag när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem bortom öknen i närheten av Horeb^[d], Guds berg. ² Då visade sig Herrens ängel för honom i en brinnande törnbuske. När Mose såg att busken brann utan att brinna upp, ³ tänkte han gå närmare för att undersöka detta märkliga att busken inte brann upp. ⁴ Då Herren såg att han gick närmare för att titta, ropade han på honom från törnbusken: ”Mose! Mose!” ”Ja, här är jag”, svarade han. ⁵ ”Kom inte närmare”, sa Gud. ”Ta av dig skorna, för du står på helig mark! ⁶ Jag är din faders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.” Då slog Mose händerna för ansiktet, för han var rädd för att se på Gud.

⁷ Herren talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider. ⁸ Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. ⁹ Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem. ¹⁰ Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”

¹¹ ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud. ¹² ”Jag är^[e] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”

¹³ ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn^[f]?’ Vad ska jag svara då?”

¹⁴ ”Jag är den jag är”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter jag är^[g] har sänt dig.” ¹⁵ Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att Herren^[h], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem.

¹⁶ Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten. ¹⁷ Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’

¹⁸ De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’Herren, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’

¹⁹ Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. ²⁰ Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå. ²¹ Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån. ²² Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.”

Mose ber Gud om hjälp

4 Mose sa: ”Men om de inte tror mig och inte lyssnar på vad jag säger? Om de säger att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig?”

² ”Vad är det du har i din hand?” frågade Herren honom. ”En herdestav”, svarade han. ³ ”Kasta den på marken”, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm och han sprang undan för den. ⁴ Då sa Herren till honom: ”Ta fast den i stjärten!” När Mose gjorde det, blev den en stav igen. ⁵ ”Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

⁶ Stick nu in handen innanför din mantel”, sa Herren. Mose stack in handen i manteln och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit^[i] som snö av spetälska. ⁷ ”Stick in den igen”, sa Herren, och han stack in den. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.

⁸ ”Om de inte tror dig eller tar det första tecknet på allvar, kommer de att tro på det andra, ⁹ och om de inte lyssnar på dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och det ska förvandlas till blod.”

¹⁰ Mose svarade: ”Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte nu heller, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.”

¹¹ ”Vem har gett människan hennes mun?” frågade Herren honom. ”Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra? ¹² Gå nu och jag ska vara med dig och hjälpa dig att tala och jag ska lära dig vad du ska säga.”

¹³ ”Men Herre, kan du inte sända någon annan?” invände Mose. ¹⁴ Då blev Herren arg på Mose och sa: ”Du har ju din bror Aron, leviten. Han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig. ¹⁵ Tala till honom och lägg orden i hans mun. Jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra. ¹⁶ Han ska vara din talesman inför folket, och han ska vara din mun och du ska vara som Gud för honom. ¹⁷ Ta med dig staven, så att du med den kan göra tecknen.”

Mose återvänder till Egypten

¹⁸ Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: ”Jag skulle vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar för att se om de fortfarande lever.” ”Naturligtvis får du gå, och lycka till”, svarade Jetro.

¹⁹ Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: ”Gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.”

²⁰ Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.

²¹ Herren sa till Mose: ”När du kommer tillbaka till Egypten, gör inför farao de under som jag har gett dig makt att göra. Men jag kommer att göra hans hjärta hårt, så att han inte släpper folket. ²² Då ska du säga till honom: ’Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. ²³ Jag har gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag döda din förstfödde son.’ ”

²⁴ Vid ett nattläger under resan kom Herren emot Mose^[j] och ville döda honom. ²⁵ Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses^[k] fötter med den och sa: ”Du är verkligen min blodsbrudgum.” ²⁶ Sedan lät Herren honom vara.^[l] Detta med blodsbrudgum sa hon med tanke på omskärelsen.

²⁷ Vid samma tid sa Herren till Aron: ”Gå ut i öknen och möt Mose.” Aron gick ända till Horeb, Guds berg, där han träffade Mose och hälsade honom med en kyss. ²⁸ Mose talade om för Aron allt som Herren hade sänt honom till att säga och alla de tecken han fått befallning om att utföra.

²⁹ Mose och Aron gick sedan och sammankallade alla de äldste i Israel. ³⁰ Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose och Mose utförde tecknen inför folket. ³¹ Då trodde folket, när de hörde att Herren tagit sig an dem och sett deras förtryck. De föll ned och tillbad.

Gud sänder Mose till farao

5 Sedan gick Mose och Aron för att träffa farao. ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att fira min högtid.’ ”

² Då svarade farao: ”Vem är då Herren, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren och tänker inte släppa Israel.”

³ De svarade: ”Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få vandra iväg tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Annars kommer han att slå oss med pest eller svärd.”

Ännu mer arbete

⁴ Men kungen av Egypten sa till dem: ”Vad tror ni att ni är för ena som kan komma och dra bort folket från deras arbete? Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!” ⁵ Vidare sa farao: ”Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni att de ska slippa arbeta!”

⁶ Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: ⁷ ”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. ⁸ Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ ⁹ Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!”

¹⁰ Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. ¹¹ Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” ¹² Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm.

¹³ Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. ¹⁴ De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem.

¹⁵ Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? ¹⁶ Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.”

¹⁷ Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. ¹⁸ Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.”

¹⁹ Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. ²⁰ När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, ²¹ sa de: ”Herren ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!”

²² Mose vände sig på nytt till Herren och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? ²³ Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!”

Folket vägrar lyssna till Mose

6 ”Nu ska du få se vad jag tänker göra med farao”, sa Herren till Mose. ”Han ska tvingas att låta mitt folk gå. Ja, han ska komma att driva dem ut ur sitt land!” ² Gud talade till Mose: ”Jag är Herren. ³ Som Gud den Väldige uppenbarade jag mig för Abraham, Isak och Jakob, men under namnet Herren^[m] gjorde jag mig inte känd för dem. ⁴ Jag ingick ett förbund med dem och lovade att ge dem Kanaans land, där de levde som främlingar. ⁵ Nu har jag hört Israels folks klagan över att egypterna håller dem som slavar och jag har kommit ihåg mitt förbund.

⁶ Säg därför till israeliterna att jag är Herren, och att jag ska föra er bort från tvångsarbetet under egypterna och rädda er från ert slaveri och befria er med min starka hand och genom mina stora straffdomar. ⁷ Jag ska ta emot er som mitt folk och vara er Gud, och ni ska inse att jag är Herren, er Gud, som har räddat er från tvångsarbetet hos egypterna. ⁸ Jag ska föra er in i det land, som jag med ed lovade att ge åt Abraham, Isak och Jakob. Det landet ska tillhöra er. Jag är Herren.”

⁹ Mose berättade för folket allt detta, men de ville inte lyssna. De var alltför tyngda av sitt missmod och sitt hårda arbete.

¹⁰ Herren sa till Mose: ¹¹ ”Gå tillbaka till farao, kungen av Egypten, och säg att han måste släppa Israel från sitt land.” ¹² Men Mose gjorde invändningar inför Herren: ”Inte ens israeliterna lyssnar ju till mig. Varför skulle då farao göra det? Jag har ju svårt för att tala.”

¹³ Då befallde Herren Mose och Aron att gå tillbaka till Israels folk och till farao med order om att föra ut folket ur Egypten.

Moses och Arons släkt

¹⁴ Deras familjeöverhuvuden var:

²⁶ Det var denne Aron och Mose som Herren gav befallningen: ”Led hela Israels folk ut ur Egypten, i ordnade härskaror.” ²⁷ Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att leda folket ut ur landet, dessa två, Mose och Aron. ²⁸ Herren hade talat till Mose i Egypten ²⁹ och sagt: ”Jag är Herren. Gå och tala om för farao, kungen av Egypten, allt vad jag har sagt.”

³⁰ Det var denne Mose som hade kommit med invändningar och sagt till Herren: ”Jag har svårt för att tala! Varför skulle farao höra på mig?”

Moses stav förvandlas till en orm

7 Då sa Herren till Mose: ”Jag har utsett dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. ² Tala om för Aron allt vad jag befaller dig, så att han kan framföra det till farao för att han ska låta Israels folk lämna hans land. ³ Men jag ska förhärda faraos hjärta, och även om jag gör många tecken och under i Egypten, ⁴ så kommer farao inte att lyssna till er. Men jag ska bära hand på Egypten och leda mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egypten med stora straffdomar. ⁵ Egypterna ska inse att jag är Herren, när jag räcker ut min hand mot Egypten och för ut israeliterna därifrån.”

⁶ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt dem. ⁷ Mose var 80 år och Aron 83 år, när de talade med farao.

⁸ Herren sa till Mose och Aron: ⁹ ”När farao begär att ni utför ett under, ska du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao och då ska den förvandlas till en orm.”

¹⁰ Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans hov, och den förvandlades till en orm. ¹¹ Då bad farao sina visa män och trollkarlar att komma in, och de kunde göra samma sak genom sina magiska konster. ¹² Var och en av dem kastade sin stav och alla deras stavar förvandlades till ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. ¹³ Faraos hjärta var trots det fortfarande hårt. Han ville inte höra på dem, så som Herren hade sagt.

Katastrofer drabbar Egypten

Nilens vatten förvandlas till blod

¹⁴ Herren sa till Mose att farao inte hade låtit sig påverkas och att han också i fortsättningen skulle vägra att låta folket gå. ¹⁵ ”Gå därför till honom imorgon bitti, när han går ner till floden. Vänta vid flodstranden när han kommer och håll staven i handen, den stav som blev förvandlad till en orm. ¹⁶ Säg till honom: ’Herren, hebréernas Gud, har sänt mig för att be dig låta hans folk gå ut i öknen och fira gudstjänst. Du har inte lyssnat förut, ¹⁷ men nu säger Herren: Nu ska du inse att jag är Herren. Jag ska slå på vattnet i Nilen med min stav, och vattnet ska förvandlas till blod. ¹⁸ Fiskarna ska dö, och floden kommer att lukta så illa att egypterna inte kan dricka vattnet.’ ”

¹⁹ Herren fortsatte att tala till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin stav över alla vattendrag i Egypten, över alla floder, kanaler och dammar, så ska allt vatten i landet förvandlas till blod i hela Egypten, till och med vattnet som finns i trä- och stenkärlen i hemmen.”

²⁰ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och inför farao och alla hans hovmän slog Aron på Nilens vatten med sin stav, och vattnet förvandlades till blod. ²¹ Fiskarna i Nilen dog, och vattnet blev så stinkande att egypterna inte kunde dricka det. Det var blod i hela Egypten. ²² Men när de egyptiska magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster, förblev farao hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt. ²³ Helt oberörd återvände farao till sitt palats. ²⁴ Men egypterna började gräva runt omkring Nilen för att hitta dricksvatten, för man kunde inte dricka vattnet från floden.

Grodor överallt

²⁵ En vecka hade gått sedan Herren slagit Nilen.

8 Herren sa till Mose: ”Gå tillbaka till farao och säg så här: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och hålla gudstjänst åt mig. ² Om du vägrar och inte vill släppa folket, ska jag låta hela landet drabbas av grodor. ³ Nilen ska vimla av dem, och de ska komma upp på land, in i ditt palats, i ditt sovrum och upp i din säng, i dina hovmäns hus och ditt folks hus, i dina bakugnar och baktråg. ⁴ Grodorna ska klättra på dig och på ditt folk och dina hovmän.’ ”

⁵ Herren sa till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin hand med staven över alla floder, bäckar och dammar i Egypten, så att det kommer grodor över hela landet.”

⁶ Aron räckte då ut sin hand över vattnen i Egypten, och grodorna täckte hela landet. ⁷ Men magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster och lät grodor komma över Egypten.

⁸ Då kallade farao till sig Mose och Aron: ”Be till Herren att han tar bort grodorna, så ska jag låta folket gå för att offra åt honom.”

⁹ ”Du ska själv få bestämma den tidpunkt då du vill att jag ska be för dig, dina hovmän och ditt folk”, sa Mose till farao, ”så att grodorna försvinner från dig och dina hus, och blir bara kvar i Nilen.”

¹⁰ ”Gör det imorgon”, sa farao. ”Det ska bli som du vill”, svarade Mose”, för att du ska inse att ingen är lik Herren, vår Gud. ¹¹ Alla grodor ska försvinna från dig och dina hus och dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen.”

¹² Mose och Aron lämnade farao och Mose ropade till Herren att ta bort grodorna som han hade sänt över farao. ¹³ Herren gjorde som Mose bad honom och det låg döda grodor i alla hus, på gårdarna och på fälten. ¹⁴ De samlades ihop i stora högar och det blev en stank över hela landet. ¹⁵ Men när farao såg att hemsökelsen var över, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, så som Herren hade sagt.

Myggsvärmar

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Säg till Aron att slå på markens stoft med sin stav, så ska det komma mygg över hela Egypten.” ¹⁷ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och när Aron slog med staven på marken kom det mygg som satte sig på människor och djur. Allt stoft på marken i hela Egypten blev till mygg. ¹⁸ Magikerna försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, frambringa mygg, men den här gången misslyckades de. Myggorna fanns överallt på människor och djur.

¹⁹ ”Detta är Guds finger”, sa de till farao. Men farao var lika hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt.

Flugsvärmar

²⁰ Därefter sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt på morgonen så att du möter farao när han går till floden, och säg då till honom: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och fira gudstjänst inför mig! ²¹ Om du vägrar, ska jag sända flugsvärmar över dig och dina hovmän, ditt folk och dina hus. Husen i Egypten ska bli uppfyllda av dem, och marken ska vara täckt av dem.

²² Landet Goshen däremot, där mitt folk bor, ska jag behandla annorlunda. Där ska det inte finnas några flugsvärmar, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. ²³ Jag ska göra skillnad mellan ditt folk och mitt och detta tecken kommer att ske imorgon.’ ”

²⁴ Herren gjorde som han hade sagt. Det blev fruktansvärda svärmar av flugor i faraos palats och i hans hovmäns hus och hela Egypten drabbades.

²⁵ Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: ”Gå och offra åt er Gud, men gör det här i landet.”

²⁶ Mose svarade: ”Det går inte. Egypterna skulle avsky om vi offrade till Herren, vår Gud, och offrar vi sådant som de avskyr här mitt framför ögonen på dem, kommer de säkert att stena oss. ²⁷ Vi måste göra en tre dagars färd ut i öknen för att offra till Herren, vår Gud, så som han har befallt oss.”

²⁸ ”Gå då”, svarade farao. ”Jag tillåter er att offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå inte alltför långt. Be för mig!”

²⁹ ”Ja”, svarade Mose, ”så fort jag gått härifrån ska jag be att Herren låter flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte fler gånger, utan låt folket gå och offra åt Herren.”

³⁰ Mose lämnade farao och bad till Herren. ³¹ Herren gjorde som Mose bad honom och lät flugsvärmarna försvinna från farao och hans hovmän och hans folk. Inte en enda fluga blev kvar. ³² Då gjorde farao sitt hjärta lika hårt igen och lät inte folket gå.

Boskapen dör

9 ”Gå tillbaka till farao”, sa Herren till Mose, ”och säg till honom: ’Så säger Herren, hebréernas Gud: ”Släpp mitt folk, så att de kan gå och tillbe mig.” ² Om du inte gör det ³ ska Herren sända en svår pest till din boskap, dina hästar, åsnor, kameler och dina fårhjordar. ⁴ Men Herren ska göra skillnad på Israels och Egyptens boskap: inget av de djur som tillhör Israel ska dö.’ ”

⁵ Herren har bestämt tiden och sagt: ”I morgon ska Herren låta detta ske i landet.” ⁶ Följande dag gjorde Herren som han hade sagt. All boskap som tillhörde egypterna dog, men av Israels boskap dog inte ett enda djur. ⁷ Farao skickade då bud för att undersöka saken och fick veta inte något enda djur bland Israels boskap hade dött. Men fortfarande gav farao inte med sig. Han vägrade att släppa folket.

Sot orsakar bölder

⁸ Herren sa till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot från brännugnen. Mose ska sedan kasta upp det mot himlen inför faraos ögon, ⁹ och då ska det bildas damm över hela Egypten. Det ska ge variga bölder på människor och djur över hela landet.”

¹⁰ Då tog de sot från brännugnen och gick till farao. Inför farao kastade Mose sedan upp sotet mot himlen och både människor och djur fick variga bölder. ¹¹ Magikerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de också drabbats av bölderna liksom alla andra egypter. ¹² Men Herren gjorde farao lika hård igen och han vägrade att höra på Mose och Aron, så som Herren hade sagt till Mose.

En fruktansvärd hagelstorm

¹³ Sedan sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt imorgon bitti och säg till farao: ’Så säger Herren, hebréernas Gud: släpp mitt folk, så att de kan fira gudstjänst, ¹⁴ annars ska jag denna gång sända alla mina plågor mot dig själv och dina hovmän och ditt folk för att du ska inse att ingen på hela jorden är som jag. ¹⁵ Jag hade vid det här laget kunnat låta dig och ditt folk drabbas av pest, vilket skulle ha utplånat dig från jordens yta, ¹⁶ men jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa dig min makt och att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden. ¹⁷ Om du fortfarande sätter dig mot mitt folk och vägrar att släppa dem, ¹⁸ ska jag i morgon vid den här tiden sända en väldig hagelstorm över hela landet, en storm vars like man aldrig sett sedan Egypten grundades. ¹⁹ Se nu till att du får in din boskap och allt du har från fälten, för varje människa och varje djur som finns ute kommer att träffas och dö av haglet.’ ”

²⁰ De av faraos tjänstefolk som fruktade Herrens ord, hämtade sina slavar och sin boskap från fälten, ²¹ men de som inte brydde sig om Herrens ord, lämnade dem kvar ute på fälten.

²² Då sa Herren till Mose: ”Sträck upp din hand mot himlen, så ska hagel komma över hela Egypten, över både människor, djur och all växtlighet i Egypten.”

²³ När Mose lyfte staven mot himlen, sände Herren hagel och ett fruktansvärt åskväder med blixtar som slog ner. Så lät Herren hagel regna ner över Egypten. ²⁴ Det haglade och blixtrade så att det aldrig tidigare i Egyptens historia, sedan det blev befolkat, förekommit ett sådant oväder. ²⁵ Överallt i landet slogs allt ner som fanns ute på fälten, både människor och djur. Växterna ute på fälten slogs ner, och träden förstördes. ²⁶ Men i Goshen, där Israels folk bodde, kom det inget hagel.

²⁷ Farao kallade till sig Mose och Aron och sa: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har handlat orätt. ²⁸ Be till Herren! Vi har fått nog av åska och hagel. Jag ska låta er gå nu genast. Ni behöver inte stanna längre.”

²⁹ Mose svarade: ”Så snart jag har lämnat staden ska jag lyfta mina händer mot Herren och då ska åskan och haglet sluta. Då ska du inse att jorden tillhör Herren. ³⁰ Men ändå kommer varken du eller dina hovmän att frukta Herren.”

³¹ Allt lin och allt korn slogs ner och blev förstört, för kornet hade gått i ax och linet stod i blom, ³² men vetet och speltet blev inte förstört eftersom de mognar senare.

³³ Mose lämnade farao, gick ut ur staden och lyfte sina händer mot Herren. Åskan och haglet upphörde och det kom inget regn mer. ³⁴ När farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, syndade han igen och förhärdade sig, både han och hans hovmän. ³⁵ Farao var lika hård, och han släppte inte folket, så som Herren hade förutsagt genom Mose.

Gräshoppor täcker landet

10 Då sa Herren till Mose: ”Gå tillbaka till farao! Jag har gjort både honom och hans hovmän hårda, för att jag ska kunna göra dessa tecken mitt ibland dem ² och för att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn om de stora gärningar jag gjorde bland egypterna och vilka tecken jag gjorde bland dem. Så ska ni inse att jag är Herren.”

³ Mose och Aron gick än en gång till farao och talade med honom: ”Så säger Herren, hebréernas Gud: ’Hur länge tänker du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk så att de kan tillbe inför mig. ⁴ Om du fortfarande vägrar att släppa iväg dem, ska jag imorgon bitti sända gräshoppor över ditt land. ⁵ De ska täcka marken så att man inte kan se den och de ska äta upp allt som blev kvar efter haglet. De ska gnaga av alla träd som växer på era marker.