Add parallel Print Page Options

Eli och Samuel

(1:1—7:17)

Samuels födelse och barndom

Hanna får bönesvar – en son

I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.

Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo[a] för att tillbe och offra till härskarornas Herre. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i Herrens tjänst. Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. Men åt Hanna gav han en särskild del[b]. Han älskade henne djupt trots att Herren inte gett henne några barn. Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som Herren låtit henne drabbas av. Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till Herrens hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”

Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till Herrens tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. 10 Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren. 11 Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas Herre, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till Herren för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud![c]

12 Hon bad länge inför Herren och Eli iakttog hennes läppar. 13 Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. 14 ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” 15 ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför Herren. 16 Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”

17 Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” 18 ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.

19 Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför Herren än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom Herren ihåg henne. 20 Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,[d] för hon sa: ”Jag bad till Herren att jag skulle få honom.”

Hanna uppfyller sitt löfte till Gud

21 Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför Herren. 22 Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till Herren och låta honom stanna där för alltid.”

23 Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må Herren bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!”

Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet. 24 Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung[e]. De tog också med sig en tre år gammal tjur[f] som offer och en säck[g] mjöl och en vinsäck. Så fördes han till Herrens hus i Shilo. 25 Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli.

26 ”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27 Jag bad honom att ge mig denne pojke och Herren har svarat på min bön. 28 Nu vill jag ge honom till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.”

Därefter tillbad han[h] Herren.

Hanna tackar Herren

Hanna bad:

”Jag fröjdar mig i Herren!
    Han har återupprättat mig[i].
Nu kan jag ge svar på tal till mina fiender,
    vara lycklig för att du har räddat mig.

Ingen är helig som Herren!
    Det finns ingen annan Gud,
ingen enda klippa som vår Gud.

Sluta upp med ert skrytsamma och stolta tal
    och era stora ord!
Herren vet allt
    och han kommer att döma varje handling.

Krigarnas bågar är sönderbrutna,
    men de som stapplade av svaghet har fått ny kraft.
De som förut var mätta måste nu slava för bröd,
    medan de som var hungriga får mat.
Den ofruktsamma kvinnan har nu sju barn,
    medan hon som hade många barn tynar bort.

Herren dödar
    och Herren ger liv.
Han leder människor ner i dödsriket
    och räddar dem därifrån.
Herren gör fattig och rik,
    han ödmjukar och han upphöjer.
Han lyfter de hjälplösa och fattiga ur damm och aska.
    Han behandlar dem som furstar
och låter dem sitta på hedersplatserna.

Hela jorden vilar på den grund Herren byggt.
    Han kommer att skydda sina frommas steg,
men de onda kommer att tystas i mörkret.

Ingen ska lyckas enbart genom egen styrka.
10     De som kämpar mot Herren kommer att krossas.
Han dundrar mot dem från himlen.
    Han dömer hela jorden.

Han ger makt till sin kung
    och stor ära[j] till sin smorde.[k]

11 Därefter återvände Elkana till Rama och pojken blev kvar som Herrens tjänare under prästen Eli.

Samuel i tjänst för Herren

12 Men Elis söner var onda män som inte brydde sig om Herren. 13 Vad prästerna brukade göra mot folket var att när någon offrade ett offer och när köttet tillagades, kom en prästtjänare med en treuddig köttgaffel i handen. 14 Tjänaren stötte sedan ner gaffeln i kitteln, pannan eller grytan och den bit som kom upp behöll prästen. Detta råkade alla israeliter ut för som kom till Shilo. 15 Ibland kom tjänaren till och med innan man förbränt fettet och sa: ”Ge prästen det råa köttet att steka, inte det kokta, för prästen vill inte ha kokt kött av dig utan rått.” 16 Om mannen som offrade köttet svarade: ”Först måste fettet brännas, sedan får du ta så mycket du vill”, då brukade tjänaren säga: ”Nej, ge det till mig genast, annars tar jag det med våld!” 17 Men Herren såg mycket allvarligt på denna synd eftersom prästerna behandlade offergåvorna till Herren respektlöst.

18 Samuel var Herrens tjänare trots att han bara var ett barn och han bar en linne-efod[l]. 19 Varje år sydde hans mor också en liten mantel åt honom som hon överlämnade när hon kom med sin man för det årliga offret. 20 Eli välsignade Elkana och Hanna och sa: ”Må Herren ge dig barn med denna kvinna i stället för den son hon bad om och som hon gett till Herren!” Sedan gick de hem igen. 21 Och Herren kom ihåg Hanna och gav henne ytterligare tre söner och två döttrar. Men Samuel växte upp inför Herren.

22 Eli hade nu blivit mycket gammal. När han hörde vad hans söner gjorde mot israeliterna och hur de låg med kvinnorna som tjänstgjorde vid ingången till uppenbarelsetältet, 23 sa han till sina söner: ”Varför gör ni så? Jag har hört om era onda gärningar. 24 Mina söner, det är verkligen inget gott rykte som sprids om er bland Guds folk. 25 Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla mellan dem. Men vem kan medla då en människa syndar mot Herren?” Men de ville inte lyssna till sin far, för Herren hade redan planerat att döda dem.

26 Under tiden växte pojken Samuel upp och var till glädje för både Gud och människor.

En gudsman besöker Eli

27 En gudsman kom till Eli och sa: ”Så säger Herren: ’Jag uppenbarade mig för din släkt redan när Israels folk var slavar i Egypten under farao. 28 Din släkt blev utvald bland alla Israels stammar till att vara mina präster, till att stiga upp på mitt altare, bränna rökelse och bära efoden[m] inför mig. Ni fick också alla israeliternas eldoffer. 29 Varför föraktar du de offer och offergåvor som förs fram till mig? Och varför har du satt dina söner före mig? Både du och dina söner har blivit feta av det bästa från allt som mitt folk Israel offrar!’

30 Därför förklarar jag, Herren, Israels Gud, att även om jag har lovat att du och din fars släkt alltid ska få tjänstgöra inför mig, kommer det inte att bli så. Jag ska ära dem som ärar mig, men jag ska förakta dem som föraktar mig. 31 Det ska komma en tid då jag gör slut på styrkan hos dig och i din familj, så att ingen i din släkt når hög ålder. 32 Du ska få se elände i min boning och hur välståndet ökar i Israel, men i din familj ska ingen få ett långt liv.[n] 33 Jag rycker dock inte bort er alla från mitt altare, men din blick ska slockna och ditt hjärta sörja. Alla dina ättlingar ska dö i förtid. 34 Som tecken på detta ska båda dina söner Hofni och Pinechas dö på en och samma dag.

35 Jag ska låta en trofast präst uppstå, en som kommer att handla efter mitt sinne och min vilja. Jag ska etablera honom och hans familj så att de för alltid ska vara präster åt min kung, den smorde. 36 Då ska alla dina ättlingar som är kvar böja sig för honom och tigga om pengar och bröd. Var och en kommer att säga: ’Var snäll och ge mig arbete bland prästerna, så att jag får tillräckligt att äta.’ ”

Herren kallar den unge Samuel

Den unge pojken Samuel fortsatte att tjäna Herren hos Eli. Vid den här tiden var budskap från Herren mycket sällsynta. Det var också ovanligt att någon såg en syn.

Då hände en gång följande när Eli låg på sin plats. Hans ögon hade nu försvagats så att han inte längre kunde se. Guds lampa var ännu inte släckt och Samuel låg och sov i Herrens tempel där Guds ark[o] fanns.

Herren kallade då på Samuel. ”Ja”, svarade Samuel, ”här är jag!” Sedan sprang han till Eli. ”Här är jag”, sa han. ”Du ropade på mig.” ”Jag ropade inte på dig”, svarade Eli, ”gå tillbaka och lägg dig!” Och Samuel lydde.

Herren ropade på Samuel en gång till och, som förut, steg Samuel upp och gick till Eli. ”Ja”, svarade han, ”här är jag. Du ropade på mig.” ”Jag har inte ropat på dig, min son”, sa Eli. ”Gå tillbaka och lägg dig!”

Samuel kände ännu inte Herren och hade aldrig tidigare fått ett budskap från honom. När Herren nu för tredje gången ropade på honom, steg Samuel än en gång upp och gick till Eli. ”Ja”, sa han. ”Här är jag! Du ropade på mig.”

Då förstod Eli att det var Herren som hade ropat på pojken, och han sa till Samuel: ”Gå och lägg dig igen och om han ropar på dig en gång till, så ska du svara: ’Tala, Herre, din tjänare hör!’ ” Och så gick Samuel tillbaka och lade sig.

10 Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel! Samuel!” Och nu svarade Samuel: ”Tala, din tjänare hör!”

11 Herren sa då till Samuel: ”Jag ska göra något i Israel som kommer att ringa i öronen på alla som hör det. 12 Då ska jag låta allt det hända som jag har varnat Eli och hans familj för, från början till slut. 13 Jag har talat om för honom att jag ska döma hela hans familj för alltid på grund av den synd han känt till, att hans söner hädar mig utan att han ingriper. 14 Därför har jag svurit en ed att de synder som Eli och hans söner har begått aldrig kan sonas vare sig genom slaktoffer eller genom några andra offer.”

15 Samuel låg sedan kvar ända till morgonen då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Han var rädd att berätta för Eli om synen. 16 Men Eli ropade på honom: ”Samuel, min son!” ”Här är jag,” svarade Samuel. 17 Sedan frågade Eli: ”Vad sa han till dig? Tala om alltihop! Må Gud straffa dig både nu och i framtiden om du döljer något för mig!” 18 Och då berättade Samuel exakt utan att dölja någonting vad Herren hade sagt.

”Han är Herren, låt honom göra vad han vill”, svarade Eli.

19 Samuel växte upp och Herren var med honom och lät allt vad han sagt gå i uppfyllelse. 20 Hela Israel från Dan till Beer Sheva förstod att Samuel verkligen var en Herrens profet.

21 Herren fortsatte sedan att visa sig i Shilo. Där uppenbarade han sig för Samuel genom sitt ord.

Krig mot filistéerna

Filistéerna tar Guds ark

Samuels ord kom så till hela Israel. Vid den tiden drog Israel ut i krig mot filistéerna. Den israelitiska armén slog läger nära Even Haeser, medan filistéerna slog läger vid Afek. Sedan ställde filistéerna upp till strid och kampen blev hård. Filistéerna besegrade Israel och dödade 4 000 av dem på slagfältet. När Israels armé återvände till lägret, sa folkets äldste: ”Varför har Herren låtit oss lida ett sådant nederlag mot filistéerna i dag?”

”Låt oss hämta Herrens förbundsark från Shilo”, föreslog de, ”att vara ibland oss och rädda oss från våra fiender!” De lät hämta härskarornas Herres förbundsark, hans, som har sin tron mellan keruberna[p]. Elis söner Hofni och Pinechas följde också med Guds förbundsark.

När Herrens förbundsark kom till lägret, ropade israeliterna så högt av glädje att marken skakade. Då frågade filistéerna: ”Vad är det för jubelrop i hebréernas läger?” När de fick veta att det var för att Herrens ark hade anlänt, greps de av panik. ”Gud[q] har kommit in i deras läger”, ropade de. ”Ve oss! Något sådant har vi aldrig råkat ut för förut! Ve oss! Vem kan rädda oss från denne mäktige Gud,[r] han som slog egypterna med alla slags plågor i öknen? Men fatta mod, ni filistéer, var som män! Kämpa som män, annars blir vi hebréernas slavar, precis som de har varit våra.”

10 Filistéerna kämpade och än en gång blev israeliterna besegrade och var och en flydde till sina tält. Deras förluster blev stora, 30 000 man dödades. 11 Guds ark blev tagen och Elis båda söner Hofni och Pinechas dödades.

12 Redan samma dag sprang en man från Benjamins stam från slagfältet till Shilo dit han anlände före kvällen. Hans kläder var sönderrivna och han hade hällt jord på huvudet.[s] 13 När han kom till staden, satt Eli på en stol och väntade vid sidan av vägen, för han var djupt orolig för Guds ark. Och när budbäraren anlände och berättade vad som hade hänt, höjdes ett stort klagorop i staden. 14 ”Vad är det för oväsen?” frågade Eli. Budbäraren skyndade då genast fram till Eli och berättade. 15 Eli var nu nittioåtta år gammal och kunde inte längre se. 16 ”Jag kommer just från slagfältet, jag har flytt därifrån i dag”, berättade han för Eli. ”Vad har hänt, min son?” frågade Eli. 17 Budbäraren svarade: ”Israeliterna har flytt för filistéerna, armén har lidit svåra förluster. Dina båda söner Hofni och Pinechas har också dödats och Guds ark har blivit tagen.”

18 När budbäraren nämnde Guds ark, föll Eli baklänges från sin stol bredvid porten, bröt nacken och dog, för han var både gammal och tung. Han hade då varit domare i Israel i fyrtio år.

19 Elis svärdotter, Pinechas hustru, var gravid och skulle snart föda. När hon hörde att Guds ark hade blivit tagen och att både hennes man och hennes svärfar var döda, började plötsligt hennes värkar och hon födde sitt barn. 20 Hon var döende. Kvinnorna omkring henne sa: ”Var inte rädd! Du har fått en pojke.” Men hon reagerade inte. 21 Sedan kallade hon pojken I-Kavod[t], för hon sa: ”Israels härlighet är borta”, eftersom Guds ark var borta och hennes svärfar och man döda. 22 Hon sa: ”Härligheten har lämnat Israel, för Guds ark är borta.”

Herren straffar filistéerna

Filistéerna förde sedan Guds ark från slagfältet i Even Haeser till Ashdod och ställde den i Dagons tempel bredvid guden Dagon. Men när folket i staden nästa morgon steg upp, hade Dagon fallit ner framför Herrens ark med ansiktet mot marken. De satte då upp honom igen på hans plats, men när de steg upp morgonen därpå, låg Dagon igen framför Herrens ark. Hans huvud och händer hade slagits av och låg vid tröskeln, medan kroppen låg för sig. Det är därför som varken Dagons präster eller någon annan ens idag vill trampa på tröskeln till Dagons tempel i Ashdod.

Herrens hand vilade tungt över invånarna i Ashdod och de närliggande byarna: han ställde till förödelse bland dem och slog dem med bölder. Och när folket förstod vad som höll på att hända, utropade de: ”Vi kan inte behålla Israels Guds ark här längre! Hans hand vilar tungt över oss och vår gud Dagon.” De kallade dit filistéernas alla hövdingar och frågade dem vad de skulle göra med arken. Hövdingarna svarade att man skulle föra Israels Guds ark till Gat. Så fördes den till Gat. Men när arken anlände dit, vilade Herrens hand över den staden och stor panik uppstod. Han slog alla, både ung och gammal, och de drabbades av bölder.

10 De förde därefter arken vidare till Ekron, men när Ekrons invånare såg den komma, utropade de: ”De för hit Israels Guds ark för att döda oss!” 11 Sedan kallade de dit filistéernas alla hövdingar och sa till dem att föra tillbaka Israels Guds ark till dess rätta plats, för att inte hela staden skulle dö. Dödsskräcken hade nämligen redan drabbat hela staden, så tung vilade Herrens hand över den. 12 De som inte dog fick svåra bölder och gråt och klagan steg mot himlen.

Filistéerna återlämnar arken

När Herrens ark varit i filistéernas land i sju månader, kallade filistéerna på sina präster och spåmän och frågade: ”Vad ska vi göra med Herrens ark? Hur ska vi bära oss åt för att sända den tillbaka?”

De svarade: ”Om ni vill sända Israels Guds ark tillbaka, ska ni inte sända den utan gåvor. Ni måste skicka med ett skuldoffer till honom. Då ska ni bli friska och kommer att förstå varför han inte släppt sitt grepp om er.”

”Vad för slags skuldoffer ska vi skicka?” frågade de. Prästerna och spåmännen svarade: ”Skicka fem bölder och fem råttor gjutna i guld, lika många som filistéernas hövdingar. Samma plåga har ju drabbat alla, även era hövdingar. Gör avbildningar av era bölder och av råttorna som fördärvar ert land och ge äran åt Israels Gud. Då släpper han kanske sitt grepp om er och era gudar och ert land. Varför förhärdar ni er så som farao och egypterna gjorde? Han behandlade dem hårt och ville inte låta israeliterna gå. Gör nu i ordning en ny vagn och spänn för två kor som nyligen har fått kalvar och aldrig har gått i ok och ta hem deras kalvar ifrån dem. Ställ sedan Herrens ark på vagnen och bredvid den ett skrin med de gjutna råttorna och bölderna i guld och låt den gå. Se efter noga: Om den går mot sitt eget område, till Bet Shemesh, då var det Herren som lät denna stora ondska drabba oss. Men om den inte gör det, då vet vi att det inte varit hans hand som slagit oss, utan att det hände av en slump.”

10 Männen följde instruktionerna. Två kor som nyligen kalvat spändes för en vagn och deras kalvar togs ifrån dem. 11 Sedan ställde man Herrens ark och skrinet med guldföremålen på vagnen. 12 Korna gick direkt ut på vägen mot Bet Shemesh och de råmade medan de gick. Filistéernas hövdingar följde dem ända till gränsen vid Bet Shemesh.

13 Invånarna i Bet Shemesh höll just på att skörda vete i dalen när de fick se arken komma och de fylldes av glädje när de såg den. 14 Vagnen rullade in på en åker som tillhörde Josua och där stannade den vid en stor sten. De högg upp virket från vagnen och offrade korna som brännoffer till Herren. 15 Leviterna lyfte ner arken och skrinet med guldföremålen och placerade dem på stenen. Den dagen offrade invånarna i Bet Shemesh brännoffer och slaktoffer till Herren.

16 Filistéernas fem hövdingar såg på allt detta och återvände sedan till Ekron samma dag.

17 De fem bölderna av guld hade filistéerna sänt som skuldoffer till Herren från Ashdod, Gaza, Ashkelon, Gat och Ekron. 18 Guldråttorna var lika många som de filistéiska städerna som de fem hövdingarna härskade över, befästa städer med kringliggande områden. Den stora stenen de ställde Herrens ark på står ännu i dag på Josuas åker i Bet Shemesh.

19 Men Herren dödade 50 070[u] av männen i Bet Shemesh därför att de sett på arken och folket sörjde över att Herren hade dödat så många människor. 20 ”Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud?” utropade de. ”Till vem kan vi sända arken härifrån?”

21 Sedan sände de budbärare till folket i Kirjat-Jearim och meddelade dem att filistéerna hade fört tillbaka Herrens ark. ”Kom och hämta arken!” bad de.

Då kom männen från Kirjat-Jearim och tog arken till Avinadavs hus på bergshöjden. De avskilde också Avinadavs son Elasar till att ha ansvar för Herrens ark.

Samuel blir Israels domare

Arken stannade sedan i Kirjat-Jearim en lång tid, tjugo år. Men hela Israel sörjde och sökte[v] Herren. Då sa Samuel till dem: ”Om ni verkligen menar allvar med att återvända till Herren, måste ni göra er av med alla främmande gudar och astartegudinnor[w]. Håll er av hela ert hjärta till Herren, tjäna endast honom och ingen annan! Då kommer han att rädda er från filistéerna.” Då förstörde folket alla sina baalsgudar[x] och astartegudinnor och tillbad endast Herren.

Sedan sa Samuel till dem: ”Kom till Mispa allesammans, så ska jag be till Herren för er!” När de samlats i Mispa, öste de upp vatten och hällde ut det inför Herren.[y] Folket fastade också hela dagen och bekände: ”Vi har syndat mot Herren.”

Samuel var Israels domare i Mispa.

När filistéerna fick höra att israeliterna samlats vid Mispa, drog deras hövdingar ut till strid mot dem. När israeliterna fick höra det, blev de förskräckta. ”Fortsätt att be till Herren, vår Gud, om räddning från filistéerna!” sa de till Samuel.

Samuel tog då ett lamm som fortfarande diade och offrade det till Herren som ett helt brännoffer. Sedan ropade han till Herren för Israel och Herren svarade.

10 Medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna för att gå till anfall, men Herren lät en stark åska dundra från himlen, så att filistéerna blev fullständigt panikslagna. Israeliterna kunde därför besegra dem, 11 och de jagade dem från Mispa ända till Bet Kar och dödade dem allesammans. 12 Samuel reste en sten mellan Mispa och Shen och kallade den Even Haeser[z]. Han sa: ”Herren har verkligen hjälpt oss!”

13 Nu var filistéerna besegrade och de invaderade inte mer Israel, för Herren var mot filistéerna så länge Samuel levde. 14 De israelitiska städerna mellan Ekron och Gat som hade erövrats av filistéerna, återlämnades till Israel och den israelitiska armén befriade de närliggande områdena. Det rådde också fred mellan Israel och amoréerna.

15 Samuel fortsatte att vara Israels domare under resten av sitt liv. 16 Varje år reste han runt i Israel för att döma i Betel, Gilgal och Mispa. 17 Men han återvände alltid till Rama där han bodde och därifrån styrde han Israel. I Rama byggde han också ett altare åt Herren.

Footnotes

  1. 1:3 Shilo. Den stad i Efraim där helgedomen, Herrens tält, stod uppställt. Se Jos 18:1.
  2. 1:5 Eller: dubbelt så mycket.
  3. 1:11 Det fanns flera regler för den som vigt sitt liv till Herren som nasir; en var att håret skulle få växa fritt. Se 4 Mos 6:1-8.
  4. 1:19,20 Samuel betyder ungefär hörd av Gud.
  5. 1:24 Kvinnorna ammade mycket länge. Samuel var alltså åtminstone ett par år gammal.
  6. 1:24 Eller tre tjurar.
  7. 1:24 Ordagrant: en efa, dvs. 20-40 liter.
  8. 1:28 I en av bokrullarna från Qumran står det istället hon.
  9. 2:1 Ordagrant: Han har lyft mitt horn.Horn symboliserar ära och kraft.
  10. 2:10 Ordagrant: lyfter sin smordes horn. Se not till 2:1.
  11. 2:10 Hanna profeterar om en kommande kung och Samuel var den som skulle instifta kungadömet i Israel. Det är samtidigt en profetia om Messias (den smorde).
  12. 2:18 Efoden var en linnetunika som bars av översteprästen. Den innehöll urim och tummim som användes vid lottkastning då man ville få reda på Guds vilja. Se not till 2 Mos 28:30. Efoden bars dock ibland också av andra (som här, se även 1 Krön 15:27).
  13. 2:28 Se not till 2:18.
  14. 2:32 Den exakta innebörden i versen är osäker.
  15. 3:3 Guds ark var den guldöverdragna kista där stentavlorna med förbundstexten, tio Guds bud, fanns.
  16. 4:4 De änglar av guld som stod ovanpå locket till arken.
  17. 4:7 Eller: en gud
  18. 4:8 Eller: dessa mäktiga gudar
  19. 4:12 Sönderrivna kläder och jord på huvudet var tecken på sorg.
  20. 4:21 I-Kavod betyder ungefär icke härlighet.
  21. 6:19 Den hebreiska sifferkombinationen är ovanlig, ordagrant 70 man 50 000 man, men enligt vissa handskrifter bara sjuttio. Enligt Septuaginta börjar versen: Jekonjas släkt hade inte deltagit i folkets glädje i Bet Shemesh när de såg Herrens ark, och därför dödade…
  22. 7:2 Den exakta innebörden av uttrycket är osäker.
  23. 7:3 Astarte var en krigs-, fruktbarhets- och kärleksgudinna som dyrkades i Mellanöstern.
  24. 7:4 Baal var en kanaaneisk fruktbarhetsgud, se noterna till 2 Mos 34:13 och 15.
  25. 7:6 Antagligen en symbol för att de utgöt sina hjärtan inför Herren och ångrade sig.
  26. 7:12 Even Haeser betyder hjälpstenen.