”Ni såldes för ingenting,
    och utan pengar ska ni köpas fria.”

”För länge sedan begav sig mitt folk till Egypten för att bo där en tid.
    Sedan blev de förtryckta av Assyrien.

Mitt folk har förts bort för ingenting,
    de som härskar över dem skränar, säger Herren,
och man hånar mitt namn dag efter dag.

⁶ Därför ska mitt folk få lära känna mitt namn,
    och därför ska de den dagen inse att jag är den som talar. Jag är här.”

⁷ Så härligt det är att höra budbärarens steg
    när han kommer över bergen
med goda nyheter,
    förkunnar fred,
    bär goda nyheter om räddning
och säger till Sion:
    ”Din Gud är kung!”
⁸ Hör, dina vakter ropar
    och gläds tillsammans.
Med egna ögon ser de
    Herren återvända till Sion.
⁹ Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner,
    för Herren har tröstat sitt folk,
    och han har friköpt Jerusalem!
¹⁰ Herren har visat
    sin makt och helighet för alla folk.
Hela jorden ska se vår Guds räddning.

¹¹ Bort, bort! Gå ut därifrån!
    Rör inte det som är orent!
Gå ut och rena er,
    ni som bär Herrens kärl!
¹² Ni ska inte ge er iväg i hast,
    ni går ju inte ut som flyktingar,
för Herren går framför er,
    Israels Gud går sist i ert tåg.

⁷ Men välsignad är den man
    som litar på Herren,
som sätter hela sin tillit till Herren.
⁸     Han är som ett träd
planterat vid vatten.
    Det sträcker ut sina rötter till bäcken.
Det fruktar inte för hettan
    och dess löv är alltid gröna.
Det skräms inte av ett års torka,
    det kan alltid bära frukt.”

⁹ Hjärtat är det mest bedrägliga av allt,
    och oförbätterligt – vem kan förstå det?

¹⁰ ”Jag, Herren, genomskådar hjärtan
    och granskar människans inre,
för att ge var och en lön
    utifrån vad hans gärningar förtjänar.”

¹¹ Som en rapphöna, som ruvar på ägg
    som den inte lagt,
är den som blir rik
    genom oärliga metoder.
Mitt i livet måste han lämna det,
    och står där till slut som ett fån.

¹² En härlighetens tron,
    upphöjd alltifrån begynnelsen,
är vår helgedoms plats.
¹³     Herre, Israels hopp,
alla som överger dig
    ska stå där med skam.
De som vänder sig bort från dig
    ska bli som det som är skrivet i sanden,
för de har övergett Herren,
    källan med det levande vattnet.

¹⁴ Hela mig, Herre,
    så blir jag helad,
rädda mig,
    så blir jag räddad.
Det är dig jag vill prisa.
¹⁵     De säger till mig:
”Vad blir det av Herrens ord?
    Ska det inte slå in?”
¹⁶ Jag har inte smitit ifrån min tjänst
    som herde i din efterföljd,
inte heller har jag bett dig sända olycka.
    Du vet om allt som uttalats av mina läppar,
allt vad jag sagt har du hört.
¹⁷     Bli inte till förskräckelse för mig!
Du är min tillflykt i en ond tid.
¹⁸     Låt dem som förföljer mig
stå där med skam,
    men låt mig få slippa skämmas.
Låt dem bli förskräckta,
    men låt mig få slippa skrämmas.
Låt den onda tiden drabba dem,
    krossa dem med dubbel förödelse!