⁷ Israel, hoppas på Herren,
    för hos Herren finns nåd,
    hos honom finns full befrielse.

²² Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,^[a]
    hans barmhärtighet upphör aldrig.
²³ Den är ny varje morgon,
    stor är din trofasthet.
²⁴ ”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
    Därför vill jag hoppas på honom.

²⁵ Herren är god mot dem som väntar på honom,
    mot den som söker honom.
²⁶ Det är gott att i stillhet
    vänta på räddning från Herren.
²⁷ Det är nyttigt för en man
    att bära ok som ung.

²⁸ Må han sitta ensam och i stillhet
    när det läggs på honom.
²⁹ Må han trycka ansiktet mot marken,
    kanske finns det ännu hopp.
³⁰ Må han vända kinden
    mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.

³¹ Herren förkastar inte
    för evigt.
³² Även om han ger plågor,
    så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
³³ För han vill inte ge människorna
    plåga och sorg.

³⁴ Att man krossar under sina fötter
    alla fångarna i landet,
³⁵ att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
³⁶     att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?

³⁷ Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
    om inte Herren befallt det?
³⁸ Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
³⁹ Varför ska då någon levande människa
    klaga över sina synder?^[b]

⁴⁰ Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
    och återvända till Herren.
⁴¹ Låt oss lyfta upp våra hjärtan
    och händer till Gud i himlen:
⁴² Vi har syndat och gjort uppror,
    och du har inte förlåtit.

⁴³ Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
    dödat utan förskoning.
⁴⁴ Du har höljt dig i ett moln
    som ingen bön kan genomtränga.
⁴⁵ Du har gjort oss till sopor och avfall
    bland folken.

⁴⁶ ”Alla våra fiender
    hångrinar åt oss.
⁴⁷ Skräck och fallgropar möter oss,
    förödelse och undergång.”
⁴⁸ Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
    för dottern mitt folk går under.

⁴⁹ De flödar ur mina ögon
    oupphörligen, ändlöst,
⁵⁰ tills Herren blickar ner
    och ser det från himlen.
⁵¹ Det gör mig ont att se
    hur de unga kvinnorna i min stad lider.^[c]

⁵² De jagade mig som en fågel,
    de som utan orsak var mina fiender.
⁵³ De försökte ta mitt liv i en grop
    och kastade stenar på mig.
⁵⁴ Vattnet strömmade över mitt huvud,
    jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.

⁵⁵ Men nerifrån gravens djup
    ropade jag ditt namn, Herre,
⁵⁶ och du hörde min vädjan:
    ”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
⁵⁷ Du kom nära mig när jag ropade,
    och du sa: ”Var inte rädd!”

⁵⁸ Herre, du har tagit dig an mig
    och gett lösen för mitt liv.
⁵⁹ Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
    Herre, skaffa mig rätt!
⁶⁰ Du har sett deras hämndlystnad,
    alla sammansvärjningar mot mig.

⁶¹ Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
    alla deras sammansvärjningar mot mig,
⁶² allt som mina fiender
    viskar och mumlar mot mig dagen lång.
⁶³ Se hur de sjunger nidvisor om mig
    vare sig de sitter eller står.

⁶⁴ Herre, straffa dem
    så som deras gärningar förtjänar.
⁶⁵ Täck deras innersta med en slöja,^[d]
    låt din förbannelse komma över dem.
⁶⁶ Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
    låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!