107 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

² Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

³ de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

⁴ De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

⁵ de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

⁶ Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

⁷ Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

⁸ De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

⁹ att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

¹⁰ De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

¹¹ därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

¹² Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

¹³ Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

¹⁴ han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

¹⁵ De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

¹⁶ att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

¹⁷ De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

¹⁸ deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

¹⁹ Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

²⁰ Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

²¹ De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

²² de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

²³ De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

²⁴ där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

²⁵ Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

²⁶ De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

²⁷ De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

²⁸ Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

²⁹ Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

³⁰ Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

³¹ De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

³² de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

³³ Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

³⁴ bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

³⁵ Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

³⁶ Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

³⁷ De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

³⁸ Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

³⁹ Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

⁴⁰ men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

⁴¹ han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

⁴² De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

⁴³ Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.