5 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,

² så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

³ Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.

⁴ Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.

⁵ Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.

⁶ Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

⁷ Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.

⁸ Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.

⁹ Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;

¹⁰ må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,

¹¹ så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.

¹² och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!

¹³ Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?

¹⁴ Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

¹⁵ Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.

¹⁶ Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?

¹⁷ Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.

¹⁸ Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;

¹⁹ hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.

²⁰ Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

²¹ Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.

²² Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.

²³ Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.