Stammarna i öster bygger ett altare

22 Josua sammankallade Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam ² och sa till dem: ”Ni har gjort allt vad Herrens tjänare Mose befallde er och ni har följt varje order jag gett er. ³ Under hela denna långa tid har ni inte övergett era bröder utan hållit vad Herren, er Gud, befallt er i sina bud. ⁴ Nu har Herren, er Gud, låtit era bröder få fred, som han lovade. Vänd nu tillbaka hem till det land som ni fått som egendom av Herrens tjänare Mose, landet på andra sidan floden Jordan. ⁵ Men var angelägna om att också i fortsättningen följa alla de befallningar och den lag Herrens tjänare Mose gav er. Älska Herren, vandra hans vägar och lyd alla hans bud! Håll fast vid honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ^[a]!”

⁶ Sedan välsignade Josua dem och skickade hem dem.

⁷ Mose hade gett ena halvan av Manasses stam landet Bashan, medan den andra halvan av stammen hade Josua gett land åt på västra sidan av Jordan. När Josua nu välsignade de hemvändande trupperna, ⁸ sa han till dem: ”Återvänd nu hem med de rikedomar ni fått och mängder av boskap, silver, guld, koppar, järn och kläder. Dela bytet ni tagit från fienden med era bröder.”

⁹ Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam lämnade israeliterna i Shilo i Kanaan och återvände till sitt hemland Gilead, den egendom de tagit i besittning enligt Herrens befallning genom Mose. ¹⁰ Men när de kom till Gelilot vid Jordanfloden i Kanaan, byggde de där ett stort ansenligt altare.

¹¹ När de övriga israeliterna fick höra att de byggt ett altare^[b] i Gelilot vid Jordan vid den kanaaneiska gränsen på israeliternas område, ¹² drog hela menigheten samman en armé i Shilo och förberedde krig mot dem. ¹³ Först skickade man emellertid iväg Pinechas, prästen Elasars son, till Gilead till Rubens och Gads stammar och halva Manasses stam. ¹⁴ Med honom fanns tio ledare från Israel, en från varje stam, och dessa var också huvudmän för sina familjer. ¹⁵ När de kommit in i Gileads land, sa de till rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam:

¹⁶ ”Hela Herrens församling^[c] vill veta varför ni gör uppror mot Israels Gud och vänder er bort från Herren genom att bygga ett altare. ¹⁷ Var det inte nog med att vi syndade vid Pegor?^[d] Var inte denna synd som vi ännu inte blivit renade från, trots alla plågor som drabbat Herrens församling, tillräckligt stor? ¹⁸ Ska ni nu göra uppror mot Herren igen? Om ni reser er upp mot Herren idag, kommer han att straffa hela Israels menighet imorgon. ¹⁹ Om ert eget land är orent, då kan ni komma över till oss och slå er ner här på vår sida av floden där Herren bor bland oss i sitt tält. Men sätt er inte upp mot Herren och dra inte skuld över oss andra genom att bygga ett annat altare än det som redan finns rest till Herren, vår Gud! ²⁰ Straffades inte hela den israelitiska menigheten den gången när Akan, Serachs ättling, hade stulit av det som var vigt åt förintelse? Fler än han fick sätta livet till på grund av hans synd!^[e]”

²¹ Då svarade Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam de israelitiska släktöverhuvudena: ²² ”Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren Gud vet och Israel ska också veta det! Om vi har byggt detta altare i uppror och otrohet mot Herren, så rädda oss inte i dag! ²³ Vi har inte rest detta altare för att offra brännoffer eller matoffer eller gemenskapsoffer. Må Herren själv straffa oss om det var därför vi gjorde det! ²⁴ Vi gjorde det därför att vi är rädda för att era barn i framtiden ska säga till våra barn: ’Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? ²⁵ Herren har låtit Jordan bli en gräns mellan oss och er, ni rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren!’ Era barn kanske får våra barn att sluta frukta Herren. ²⁶ Därför beslöt vi att bygga altaret, inte för bränn- eller slaktoffer, ²⁷ utan som ett vittne för oss och er för att visa våra barn och era barn att vi också tillber Herren med våra bränn- och slaktoffer och gemenskapsoffer. På så sätt ska inte era barn ha någon anledning att säga till våra barn: ’Ni har ingen del i Herren’. ²⁸ Vi tänkte att om de skulle säga detta till oss och våra barn, då kan vi svara: ’Se på altaret som våra förfäder byggde med Herrens altare som förebild. Det är inte avsett för brännoffer eller slaktoffer utan står som ett vittne mellan oss och er.’

²⁹ Vi skulle aldrig komma på tanken att vända oss bort från Herren eller att göra uppror mot honom genom att bygga ett eget altare för brännoffer, matoffer eller slaktoffer. Det är bara altaret framför Herrens, vår Guds, boning som ska användas till detta.”

³⁰ När prästen Pinechas och ledarna och överhuvudena för de andra stammarna hörde detta från Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam, godtog de förklaringen.

³¹ Pinechas, prästen Elasars son svarade dem: ”Idag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har varit trolösa mot Herren som vi trodde. Ni har räddat Israel från Herrens straff.”

³² Sedan gick Pinechas, prästen Elasars son och de andra ledarna tillbaka från Rubens och Gads stammar i Gilead till de övriga israeliterna i Kanaan och talade om vad som hade hänt. ³³ Israeliterna var nöjda med förklaringen och alla prisade Gud. Sedan talade man inte längre om att börja krig mot Rubens och Gads stammar och ödelägga deras land.

³⁴ Rubeniterna och gaditerna gav altaret namnet: ”Ett vittne mellan oss att Herren är Gud.”