Add parallel Print Page Options

14     Hans tillförsikt är bräcklig,
hans förtröstan som spindelväv.
15     Han lutar sig mot nätet[a],
men det ger efter,
    han hänger sig fast, men det ger vika.
16 Han är som en grönskande växt i solskenet,
    som sträcker ut sina grenar över trädgården.
17 Hans rötter slingrar sig ner i röset,
    de söker fäste bland stenarna.
18 Men när han rycks bort därifrån,
    förnekar hans plats honom:
”Jag har aldrig sett dig.”
19     Detta är glädjen på hans väg,
och andra växer upp och tar hans plats.

20 Gud förkastar inte den oskyldige,
    och inte heller styrker han de onda.
21 Han ska än en gång fylla din mun med skratt
    och dina läppar med glädjerop.
22 De som hatar dig ska få skämmas,
    och de ondas boningar ska inte mer finnas till.

Read full chapter

Footnotes

  1. 8:15 Egentligen hus, men sammanhanget talar om spindelnät (framkommer tydligt i v. 14).