Job 30  Svenska Folkbibeln

30 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag,
de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta
bland mina vallhundar.
² Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,
dessa som saknar all livskraft?
³ De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager av det torra landet
    som redan förut var öde och ödsligt.
⁴ De plockar saltörter bland snåren,
    och ginströtter är deras mat.
⁵ De drivs ut från menigheten,
    man ropar efter dem som efter tjuvar.
⁶ De måste bo i otäcka raviner,
    i jordhålor och bergsskrevor.
⁷ De skriker bland snåren,
    de kryper ihop under nässlor.
⁸ De är uslingar och ärelösa,
    utjagade ur landet.

⁹ För dem har jag nu blivit en nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk bland dem.
¹⁰ De avskyr mig och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
¹¹ Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,
därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.
¹² Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
    och banar sig väg för att fördärva mig.
¹³ De river upp min stig,
    de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
¹⁴ De bryter fram som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
¹⁵ Fasor väller över mig,
    min ära rycks bort som en storm,
och lik ett moln har min räddning försvunnit.

¹⁶ Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
¹⁷ Natten borrar i mina ben,
    den gnagande pinan tar ingen vila.
¹⁸ Med stor kraft griper han min mantel
han fattar mig i min livklädnad.
¹⁹ Han har vräkt mig ner i dyn,
    och jag liknar stoft och aska.

²⁰ Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp, men du bara ser på mig.
²¹ Du har blivit grym mot mig,
    med din starka hand ansätter du mig.
²² Du lyfter upp mig till vinden och för mig bort,
du slungar mig av och an i stormen.
²³ Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning dit allt levande samlas.

²⁴ Men räcker man ej ut handen när man faller,
ropar man ej efter hjälp när olycka har kommit?
²⁵ Grät jag inte över den som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
²⁶ Men när jag sökte det goda, kom det onda,
när jag väntade på ljus, kom mörker.
²⁷ Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
²⁸ Svart går jag omkring, men inte av solen.
Jag står upp mitt bland folket och ropar på hjälp.
²⁹ Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna.
³⁰ Min hud har blivit svart och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
³¹ Mitt harpospel är bytt i sorgelåt,
    mitt flöjtspel i högljudd gråt.