Add parallel Print Page Options

Job förbannar att han blivit född

Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes:

2-3 Måtte den dag då jag föddes och den natt när jag blev till vara förbannad, sa han.

Måtte den dagen för alltid vara glömd. Låt den vara glömd till och med av Gud och höljd i evigt mörker!

Ja, låt mörkret göra anspråk på den, och låt ett svart moln skugga den!

Måtte den strykas bland årets dagar och aldrig mer räknas.

Måtte den natten vara blek och glädjelös.

Låt besvärjare förbanna den!

Låt den nattens stjärnor försvinna! Låt den vänta på ljuset men aldrig få se gryningen.

10 Förbanna den, för att den inte tillslöt min mors livmoder, för att den lät mig bli född och drabbas av allt detta elände!

11 Varför fick jag inte dö i samma ögonblick som jag föddes?

12 Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst villiga att amma mig?

13 Om jag bara hade fått dö då, skulle jag ha hållit mig tyst nu, sovit och varit stilla,

14-15 tillsammans med statsmän och kungar i all deras glans. Jag skulle få vila med rika furstar, vars slott är fulla av de dyrbaraste skatter.

16 Tänk om jag hade varit dödfödd! Tänk om jag aldrig hade andats eller hunnit se ljuset!

17 I döden upphör de onda med sin ondska, och där får de uttröttade vila.

18 Där har till och med fångarna det drägligt, utan fångvaktare som svär över dem.

19 Rika och fattiga är lika värda där, och slaven blir äntligen fri från sin herre.

20-21 Varför ska ljus och liv ges åt dem som är olyckliga och bittra, åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som längtar efter den som efter en gömd skatt?

22 Vilken underbar befrielse och vilket jubel det blir, när de slutligen når fram!

23 Varför tillåts en människa att födas, om Gud bara ger henne ett liv i hopplöshet och förtvivlan?

24 Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten.

25 Det som jag alltid varit rädd för har hänt mig.

26 Jag har ingen frid och ingen vila, men gott om bekymmer.