Job 29  Svenska Folkbibeln

² O, att jag vore som i förgångna månader,
som i de dagar då Gud vakade över mig,
³ då hans lykta sken över mitt huvud
och jag i hans ljus gick fram i mörkret,
⁴ då jag var i min krafts dagar,
    då Guds godhet vilade över mitt hus,
⁵ då den Allsmäktige ännu var med mig,
och mina barn fanns runt omkring mig,
⁶ då mina fötter badade i gräddmjölk
och klippan göt ut bäckar av olja för mig.

⁷ När jag gick till porten i staden
    och intog min plats på torget,
⁸ då drog sig de unga tillbaka när de såg mig,
och de gamla reste sig och blev stående.
⁹ Stormännen höll tillbaka sina ord
    och lade handen på munnen.
¹⁰ Furstarnas röst tystnade,
    tungan fastnade vid deras gom.
¹¹ Varje öra som hörde mig prisade mig,
varje öga som såg mig lovordade mig.
¹² Ty jag räddade den fattige som ropade,
och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
¹³ Den döende välsignade mig,
    änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
¹⁴ I rättfärdighet klädde jag mig,
    den var min klädnad.
Rättvisan var min mantel och huvudbonad.
¹⁵ Jag var ögon åt den blinde
    och fötter åt den halte.
¹⁶ Jag var en fader åt de nödställda,
    och den okändes sak redde jag ut.
¹⁷ Jag krossade den orättfärdiges käkar
och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁸ Jag tänkte då:
    "I mitt eget bo kommer jag att dö,
mina dagar skall bli många som sanden.
¹⁹ Min rot sträcker sig till vatten,
    och i mina grenar faller nattens dagg.
²⁰ Min ära förnyas ständigt,
    och min båge är alltid ny i min hand."

²¹ De lyssnade på mig och väntade,
    de var tysta inför mitt råd.
²² Efter mig talade ingen,
    och mina ord vederkvickte dem.
²³ De väntade på mig som på regn,
    de öppnade sin mun som efter vårregn.
²⁴ Jag log mot dem när de misströstade,
och mitt ansiktes ljus tog de emot.
²⁵ Jag valde väg åt dem och satt främst,
jag tronade som en kung bland sitt manskap,
likt en som tröstade de sörjande.