14 för hans tillförsikt är bräcklig
    och hans trygghet
        som spindelns nät.
15 (A) Han förlitar sig på sitt hus,
        men det håller inte,
    han klamrar sig fast vid det,
        men det kommer inte att bestå.
16 Han frodas i solens sken,
    hans skott sträcker sig
        ut över trädgården.
17 Hans rötter slingrar sig
        kring stenröset,
    ett hus av sten har han i sikte.
18 När han rycks bort från sin plats,
    förnekar den honom:
        ”Jag har aldrig sett dig.”
19 Ja, det är den glädje han får
        av sin färd,
    och ur mullen växer andra upp.

20 Gud förkastar inte den oskyldige,
    och han håller inte de onda
        i handen.
21 (B) Vänta tills han fyller din mun
        med skratt
    och dina läppar med jubel.
22 De som hatar dig ska kläs i skam,
    och de gudlösas tält
        ska inte mer finnas till.

Read full chapter

14     Hans tillförsikt är bräcklig,
hans förtröstan som spindelväv.
15     Han lutar sig mot nätet[a],
men det ger efter,
    han hänger sig fast, men det ger vika.
16 Han är som en grönskande växt i solskenet,
    som sträcker ut sina grenar över trädgården.
17 Hans rötter slingrar sig ner i röset,
    de söker fäste bland stenarna.
18 Men när han rycks bort därifrån,
    förnekar hans plats honom:
”Jag har aldrig sett dig.”
19     Detta är glädjen på hans väg,
och andra växer upp och tar hans plats.

20 Gud förkastar inte den oskyldige,
    och inte heller styrker han de onda.
21 Han ska än en gång fylla din mun med skratt
    och dina läppar med glädjerop.
22 De som hatar dig ska få skämmas,
    och de ondas boningar ska inte mer finnas till.

Read full chapter

Footnotes

  1. 8:15 Egentligen hus, men sammanhanget talar om spindelnät (framkommer tydligt i v. 14).