Add parallel Print Page Options

Elihu talar om Guds makt

37 Mitt hjärta bävar för detta,
    det slår häftigt inom mig.
Hör, hör dundret av hans stämma,
    dånet ur hans mun!
Han låter det rulla fram över himlen
    och sänder sina blixtar till jordens ändar.
Sedan ryter dånet,
    hans majestäts väldiga stämma.
Han sparar ingenting
    när han låter sin stämma höras.
Hans röst dånar oerhört,
    han gör under som övergår vårt förstånd.
Han befaller snön att falla ner på jorden
    och regnet att ösa ner.
Då stoppar han människans arbete,
    så att alla ska kunna se hans verk.
Djuren gömmer sig
    och stannar i sina hålor.
Stormen kommer ut från sin boplats
    och kylan sprids med vindarna.
10 När Gud blåser bildas is,
    de vida vattnen fryser till.
11 Han fyller molnen med fukt
    och sprider ut sina blixtar genom dem.
12 De virvlar runt åt alla håll,
    så som han vill,
de utför hans befallningar på hela jorden.
13     Han sänder dem som straff,
eller för att på jorden visa sin nåd.

14 Lyssna nu, Job, stanna upp
    och tänk på Guds under!
15 Vet du hur Gud styr dem
    och hur han får blixtarna att skjuta fram ur molnen?
16 Förstår du dig på molnens balans,
    den Allvetandes under?
17 När du lider av hettan i de kläder du bär,
    och marken blir stilla i sunnanvinden,
18 kan du då, så som han gör, breda ut molnen,
    hårda och blanka som spegeln?

19 Lär oss vad vi ska säga till honom!
    I det mörker vi bor i kan vi ju inte föra vår talan.
20 Går det att meddela honom att jag vill tala?
    Vill någon bli uppslukad levande?[a]
21 Ingen kan ju se på solen,
    så stark som den är,
    när vinden har sopat himlen ren.
22 Norrifrån kommer en gyllene glans,
    det är Gud i hans skrämmande majestät.
23 Vi kan aldrig nå fram till den Väldige;
    han är upphöjd i styrka,
rättvisa och stor rättfärdighet
    och kan inte kränkas.
24 Därför fruktar människor för honom.
    Är det inte de som är visa i sina hjärtan som han ser?[b]

Footnotes

  1. 37:20 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 37:24 Versens senare del är svåröversättlig. Eller: han ser inte ens åt de visa Eller, enligt Septuaginta: men de visa ska frukta honom i sina hjärtan.

37 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.