29 Job fortsatte sitt försvar:

² Jag längtar tillbaka till den tid när Gud tog hand om mig,

³ när han visade mig vägen så att jag kunde vandra trygg genom mörkret.

⁴ Ja, jag tänker på mina unga år, när jag i familjen upplevde Guds vänskap,

⁵ när den Allsmäktige fortfarande alltid var med mig, när mina barn fanns runt omkring mig

⁶ och när mina planer hade framgång och allt lyckades väl!

⁷ På den tiden när jag gick ut till stadsporten för att ta min plats,

⁸ såg de yngre mig och gick åt sidan, och till och med de äldre reste sig av respekt för mig.

⁹ Furstar stod tysta inför mig utan att säga ett ord.

¹⁰ De högsta tjänstemännen i staden hade inget att säga.

¹¹ Alla stämde in i vad jag sa. Alla som såg mig talade väl om mig,

¹² därför att jag hjälpte de fattiga i deras nöd och de faderlösa, som inte hade någon att vända sig till.

¹³ Jag hjälpte alla som hade det svårt, och de välsignade mig. Jag gjorde livet lite lättare för utsatta änkor.

¹⁴ Allt jag gjorde var rätt och riktigt, för rättfärdigheten var min dräkt!

¹⁵ Jag var den blindes ögon och den lames fötter.

¹⁶ Jag var som en far för de fattiga och såg till att också främlingar behandlades rättvist.

¹⁷ Jag krossade käkarna på ogudaktiga förtryckare och fick dem att släppa sina offer.

¹⁸ Jag trodde att jag skulle få dö stilla och lugnt i mitt eget hus efter ett långt och rikt liv.

¹⁹ 'Allt jag gör kommer att ha framgång

²⁰ Jag kommer alltid att få ha det så här bra och allt kommer att utvecklas väl.'

²¹ Alla lyssnade till mig på den tiden, uppskattade mina råd och väntade på mina synpunkter.

²² När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga, för man var alltid nöjd med mina råd.

²³ Man längtade efter att höra min åsikt, som man längtar efter regn under torrtiden, och drack törstigt in varje ord.

²⁴ När de var nedstämda log jag mot dem, och det gav dem nytt mod.

²⁵ Jag talade om för dem vad de skulle göra och visade dem till rätta. Jag var som en kung bland sina trupper och som en tröstare för dem som sörjde.