Job 16
Svenska Folkbibeln
Jobs svar på Elifas andra tal
16 Då tog Job till orda och sade:
2 Detta har jag hört många gånger!
Ni är alla bedrövliga tröstare.
3 Är det ingen ände på detta tal i vädret,
vad frestar dig att ta till orda?
4 Också jag kunde tala som ni
om ni vore i mitt ställe.
Jag kunde fläta samman ord mot er
och skaka mitt huvud mot er.
5 Men jag skulle styrka er med mitt tal,
mina läppars tröst skulle ge er lindring.
6 Om jag talar lindras ej min plåga,
och tiger jag, lämnar den mig inte.
7 Men nu har han uttömt all min kraft,
du har ödelagt hela mitt hus.
8 Du har fjättrat mig,
det har blivit mitt vittnesbörd.
Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig.
9 Hans vrede sliter sönder och jagar mig,
sina tänder gnisslar han mot mig.
Min ovän sänder vassa blickar mot mig.
10 De spärrar upp munnen mot mig,
hånfullt slår de mig på kinden,
alla gaddar sig samman mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de ogudaktiga
och kastar mig i de ondas händer.
12 Jag satt i trygghet, då krossade han mig,
han grep mig i nacken och slog mig i bitar,
han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor,
genomborrar mina njurar utan förskoning,
min galla häller han ut på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag,
stormar emot mig som en krigare.
15 Jag bär säcktyg hopfäst över min hud
och har sänkt mitt horn i stoftet.
16 Mitt ansikte är rödflammigt av tårar,
mina ögonlock mörka av dödsskugga,
17 fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod,
låt ingen viloplats finnas för mitt rop.
19 Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne,
i höjden min försvarare.
20 Mina vänner bespottar mig,
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt mellan man och Gud,
mellan ett människobarn och dess nästa.
22 Ty om endast några år skall jag vandra på vägen
utan återvändo.
Job 16
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Job ber om tröst och uppmuntran
16 Då svarade Job:
2 Jag har hört allt det här förut.
Ni är eländiga tröstare allihop.
3 Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret?
Vad är det som får dig att fortsätta?
4 Men kanske skulle jag tala som ni
om våra roller var ombytta,
komma med långa utläggningar
och skaka på huvudet åt er.
5 Jag skulle dock uppmuntra er, trösta,
försöka ge lindring.
6 Men hur mycket jag än talar,
lindras inte min smärta.
Om jag tiger, släpper den inte.
7 Han har tömt mig på all min kraft
och tagit min familj från mig.[a]
8 Du har bundit mig – och det vittnar mot mig.
Min magra gestalt anklagar mig.
9 Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede.
Han biter ihop tänderna mot mig
och sänder hätska blickar mot mig.
10 De har öppnat sin mun mot mig i hån.
De slår mig på kinden
och sammangaddar sig mot mig.
11 Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga,
kastat mig i de ondas hand.
12 Jag levde lugnt och stilla,
men han bröt ner mig.
Han tog mig i nackskinnet
och krossade mig
och gjorde mig till sin måltavla.
13 Hans bågskyttar omger mig,
och genomborrar skoningslöst mina njurar,
så att min galla rinner ut på marken.
14 Gång på gång anfaller han mig
och rusar emot mig som en krigare.
15 Jag har sytt säcktyg för min hud
och sänker ner mitt ansikte[b] i stoftet.
16 Mitt ansikte är rött av gråt,
och runt mina ögon finns en djup skugga.
17 Ändå är mina händer fria från våld
och min bön ren.
18 Du jord, täck inte över mitt blod!
Låt mitt rop aldrig läggas till vila.
19 Redan nu har jag mitt vittne i himlen.
Min försvarare finns där uppe i det höga.
20 Mina vänner gör mig till åtlöje,[c]
mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Han vädjar för en människa inför Gud,
som ett människobarn vädjar för sin nästa.
22 Om bara några år ska jag börja den vandring
från vilken jag aldrig återvänder.
Footnotes
- 16:7 Grundtextens innebörd är osäker.
- 16:15 Ordagrant: mitt horn, som ofta är ett poetiskt uttryck för bl.a. ära. Se t.ex. not till 2 Sam 22:36.
- 16:20 Avsnittet är svårtolkat, och vänner kan antingen vara en parentetisk utsaga, eller om det tolkas som singularis (som många översättningar gör), är det en fortsättning på v. 19 och kan ev. översättas: Min vän är min medlare när jag utgjuter mina tårar inför Gud, och han ber för människan inför Gud som en människa ber för en annan.
Job 16
Svenska 1917
16 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.