Och han sände överförvaltaren Eljakim, skrivaren Shebna och de äldste bland prästerna, klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. (A) De sade till honom: "Så säger Hiskia: Denna dag är en dag av nöd, bestraffning och förakt, för fostren har kommit fram till födseln men det finns ingen kraft att föda. (B) Kanske ska Herren din Gud höra vad Rab-Shake säger, han som hans herre Assyriens kung har sänt för att håna den levande Guden, så att han straffar honom för dessa ord som Herren din Gud har hört. Be en bön för den rest som är kvar."

När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja, sade Jesaja till dem: "Så ska ni säga till er herre: Så säger Herren: Var inte rädd för de ord som du hört och som den assyriske kungens tjänare har hädat mig med. (C) Se, jag ska låta en ande verka i honom så att han vänder tillbaka till sitt land när han får höra ett rykte. Och jag ska låta honom falla för svärd i sitt eget land."

Rab-Shake vände tillbaka och fann den assyriske kungen upptagen med att belägra Libna.[a] Han hade nämligen hört att kungen hade brutit upp från Lakish. Men när Sanherib fick höra att Nubiens kung Tirhaka[b] hade dragit ut för att strida mot honom, skickade han så snart han hörde det sändebud till Hiskia med detta budskap: 10 (D) "Så ska ni säga till kung Hiskia i Juda: Låt inte din Gud som du förtröstar på bedra dig så att du tänker: Jerusalem ska inte falla i den assyriske kungens hand. 11 Du har ju hört vad Assyriens kungar har gjort med alla länder och förintat dem fullständigt. Och du skulle bli räddad! 12 Har folken[c] som mina fäder fördärvade, Gozan, Harran, Resef och Edens barn i Telassar, blivit räddade av sina gudar? 13 Var är kungen av Hamat, kungen av Arpad[d] och kungen över staden Sefarvajim, Hena och Iva?"

Hiskias bön

14 När Hiskia hade tagit emot brevet av budbärarna och läst det, gick han upp i Herrens hus och bredde ut det inför Herrens ansikte. 15 Och Hiskia bad till Herren och sade: 16 (E) "Herre Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himlen och jorden. 17 Herre, vänd hit ditt öra och hör. Herre, öppna dina ögon och se. Hör alla Sanheribs ord som han har talat för att håna den levande Guden. 18 Det är sant, Herre, att Assyriens kungar har ödelagt alla riken och deras länder. 19 (F) Och de har kastat deras gudar i elden, för de var inga gudar utan verk av människohänder, trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. 20 Men nu, Herre vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är Herren, bara du."

21 Då sände Jesaja, Amos son, detta bud till Hiskia: "Så säger Herren, Israels Gud: Eftersom du har bett till mig på grund av Sanherib, Assyriens kung, 22 är detta det ord som Herren har talat om honom:

Hon föraktar dig och hånar dig,
        jungfrun, dottern Sion.
    Hon skakar på huvudet åt dig,
        dottern Jerusalem.
23 Vem har du hånat och hädat,
    mot vem har du höjt din röst
        och högmodigt lyft din blick?
    Jo, mot Israels Helige!
24 Genom dina tjänare
    hånade du Herren
        när du sade:
    ’Med mina många vagnar
        drog jag upp på bergens höjder,
            till Libanons avlägsna trakter.
    Jag högg ner dess höga cedrar[e]
        och utvalda cypresser.
    Jag trängde fram
        till dess bortersta höjder
            och dess frodiga skog.
25 Jag grävde brunnar
        och drack vatten,
    med mina fötter torkade jag ut
        alla Egyptens strömmar.’

26 Har du inte hört att jag
        för länge sedan gjorde detta,
    att jag i forntidens dagar
            bestämde det,
        och nu har jag låtit det komma?
    Du fick makt
        att ödelägga befästa städer
    och göra dem till ruinhögar.
27 (G) Deras invånare blev maktlösa,
    de blev förskräckta
        och stod med skam.
    Det gick med dem
        som med gräset på marken
            och den späda grönskan,
    som med gräset på taken
        och som säden som förbränns
            innan den växer upp.
28 (H) Jag vet om du sitter,
    om du går ut
        eller kommer in,
    och hur du rasar mot mig.
29 (I) Därför att du rasar mot mig
    och ditt högmod har nått
        mina öron,
    ska jag sätta min krok
            i din näsa
        och mitt betsel i din mun[f]
    och föra dig tillbaka samma väg
        som du kom.

30 (J) Detta ska vara tecknet för dig: Man ska detta år äta vad som växer upp av spillsäd och nästa år av självvuxen säd, men det tredje året ska ni så och skörda, plantera vingårdar och äta deras frukt. 31 Och de räddade av Juda hus som blivit kvar ska på nytt slå rot nertill och bära frukt upptill. 32 (K) För från Jerusalem ska en rest gå ut, de räddade från Sions berg. Herren Sebaots lidelse ska göra det. 33 Därför säger Herren så om Assyriens kung:

Han ska inte komma in
    i denna stad
        eller skjuta någon pil ditin.
    Han ska inte närma sig den
        bakom en sköld
    eller kasta upp en vall[g] mot den.
34 Han ska vända tillbaka
        samma väg som han kom.
    Han ska inte komma in
        i denna stad, säger Herren,
35 (L) för jag ska skydda
        och rädda denna stad
    för min och min tjänare
        Davids skull."

Sanheribs fall

36 Och Herrens ängel gick ut och slog 185 000 i assyriernas läger. När man steg upp tidigt nästa morgon, då låg där fullt av döda kroppar. 37 Då bröt Assyriens kung Sanherib upp[h] och vände tillbaka. Han stannade sedan i Nineve.[i] 38 Och när han en gång tillbad i sin gud Nisroks tempel, blev han dödad[j] med svärd av sina söner Adrammelek och Sareser. De flydde sedan till Ararats land. Hans son Esarhaddon[k] blev kung efter honom.

Read full chapter

Footnotes

  1. 37:8 Libna   Befäst stad ca 5 mil sydväst om Jerusalem.
  2. 37:9 Nubiens kung Tirhaka   Befälhavare från nuvarande Sudan, senare farao över Egypten 690-664 f Kr.
  3. 37:12 folken   De uppräknade platserna ligger längs Syriens norra gräns.
  4. 37:13 Hamat … Arpad   Syriska stadsstater. Sefarvajim kan vara Sippar som låg norr om Babel.
  5. 37:24 högg ner dess höga cedrar   Sanherib använde cedrar från Libanon till sitt palats i Nineve.
  6. 37:29 krok i din näsa och … mun   Så behandlade assyrierna många kungliga fångar.
  7. 37:33 vall   Belägrare byggde en sluttande vall upp mot stadsmurens topp (bevarats t ex i Lakish).
  8. 37:37 Då bröt … Sanherib upp   I sin krönika menar Sanherib att han, efter att ha erövrat fyrtiosex städer i Juda, nöjde sig med att han "stängde in" Hiskia och Jerusalem "som en fågel i en bur" och sedan återvände hem. I en senare version enligt den grekiske historikern Herodotos besvaras en prästkungs bön med en invasion av råttor över den belägrande armén.
  9. 37:37 Nineve   Assyriens huvudstad gick sedan under 612 f Kr, förutsagt av Nahum (se Nah 1:8f).
  10. 37:38 en gång … dödad   Sanherib mördades 681 f Kr, tjugo år senare.
  11. 37:38 Esarhaddon   Sanheribs yngste son som regerade 681-669 f Kr (se även Esra 4:2).

Han sände Eljakim, chefen för palatset, kungens sekreterare Shevna och de äldste bland prästerna, alla klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son. De sa till honom:

”Så säger Hiskia: ’Det här är en nödens, bestraffningens och skammens dag. Barnen ska födas, men det finns ingen kraft att föda. Men kanske Herren, din Gud, hör vad den assyriske befälhavaren säger, han som hans herre, den assyriske kungen, har sänt för att håna den levande Guden. Herren, din Gud, ska nog straffa honom för dessa ord som han hört. Be därför för den rest som finns kvar!’ ”

När kung Hiskias tjänare kom till Jesaja svarade han dem: ”Säg till er herre: Så säger Herren: ’Var inte rädd för vad du har hört, hädelser av den assyriske kungens tjänare. Se, jag ska inge honom att lyssna till ett rykte så att han återvänder till sitt eget land, och där ska jag låta honom bli dödad med svärd.’ ”

Den assyriske befälhavaren vände tillbaka och fann den assyriske kungen i en strid mot Livna; han hade nämligen hört att denne hade lämnat Lakish.

Sanherib nåddes av ett meddelande att Tirhaka, kungen av Kush, gått till anfall mot honom. Återigen skickade den assyriske kungen iväg sändebud med ett meddelande till kung Hiskia: 10 ”Så här ska ni säga till Hiskia, kungen av Juda: ’Låt inte din Gud som du förtröstar på lura dig till att tro att Jerusalem inte ska falla i den assyriske kungens händer.’ 11 Du har ju hört vad de assyriska kungarna har gjort med alla länder, hur totalt de förintat dem. Skulle du då bli räddad? 12 Blev de folk som mina förfäder förgjorde, Gosan, Harran, Resef, och Edens folk i Telassar, räddade av sina gudar? 13 Var är kungen av Hamat, kungen av Arpad och kungarna av Sefarvajim, Hena och Avva?”

Hiskias bön

14 När Hiskia hade mottagit brevet av sändebuden och läst det, gick han till Herrens hus och bredde ut det inför Herren 15 och bad: 16 ”Härskarornas Herre, Israels Gud, du tronar över keruberna, du ensam är Gud och råder över alla riken på jorden. Du har gjort himmel och jord. 17 Hör, Herre, lyssna! Öppna dina ögon, Herre, och se! Hör hur Sanherib hädar den levande Guden i sitt brev som han har skickat.

18 Det är sant, Herre, att kungarna i Assyrien har ödelagt alla dessa folks länder 19 och kastat deras gudar i elden. Men de var ju inga gudar utan människohänders verk av trä och sten. Därför kunde de förgöra dem. 20 Herre, vår Gud, rädda oss ur hans makt, så att alla riken på jorden förstår att endast du är Herren, den ende!”

Herren ska krossa Sanherib

(2 Kung 19:20-34)

21 Jesaja, Amos son, skickade då detta budskap till Hiskia: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag har hört din bön som du har bett angående Sanherib, Assyriens kung. 22 Och det här är vad Herren har talat mot honom:

Jungfrun, dottern Sion, föraktar och hånar dig,
    dottern Jerusalem skakar på huvudet åt dig.
23 Vem har du hånat och smädat?
    Mot vem har du höjt rösten
och kastat högmodiga blickar?
    Mot Israels Helige!
24 Genom dina tjänare har du
    hädat Herren.
Du sa: ’Med mina många vagnar
    har jag bestigit bergens höjder
och Libanons utkanter,
    huggit ner dess högsta cedrar
och dess bästa cypresser.
    Jag har tagit mig fram till dess bortersta höjder
    och dess finaste skogar.
25 Jag grävde brunnar
    och drack deras vatten,
med mina fötter torkade jag ut
    alla floder i Egypten.’

26 Har du inte hört
    att jag bestämde detta för länge sedan,
planerade det i en fjärran tid?
    Nu har jag låtit det inträffa,
och du fick ödelägga befästa städer.
27     Deras invånare blev maktlösa,
förskräckta och skamsna.
    De var som plantor på åkern,
den spirande grönskan,
    som gräs på taken,
som förbränns innan det växer upp.

28 Men jag vet om du står eller sitter,
    går ut eller kommer in
och hur du rasar mot mig.
29     Därför att du rasar mot mig
och ditt högmod har nått mina öron,
    ska jag sätta en krok i din näsa
och ett betsel i din mun
    och leda dig tillbaka samma väg som du kom.

30 Detta ska vara tecknet för dig, Hiskia:

I år ska ni få äta självvuxen säd,
    och nästa år det som växer därifrån.
Men det tredje året ska ni så och skörda,
    plantera vingårdar och äta deras frukt.
31 Än en gång ska den räddade rest som är kvar av Juda slå rot och bära frukt.
32     För en rest ska komma från Jerusalem, de räddade från Sions berg.
Härskarornas Herres lidelse ska göra detta.

33 Därför säger Herren om kungen av Assyrien:

Han ska inte komma in i denna stad,
    inte skjuta någon pil ditin,
inte gå fram i skydd av någon sköld
    eller bygga någon vall mot den.
34 Han ska vända tillbaka samma väg som han kom,
    och han ska inte komma in i denna stad, säger Herren.

35 Jag ska försvara och rädda denna stad för min
    och min tjänare Davids skull.”

Jerusalem räddas och Sanherib får sitt straff

(2 Kung 19:35-37; 2 Krön 32:21)

36 Herrens ängel gick ut och dödade 185 000 man i assyriernas läger, och på morgonen låg det döda kroppar överallt. 37 Då bröt Sanherib, kungen av Assyrien, upp, vände tillbaka och stannade i Nineve.

38 En gång när han tillbad i sin gud Nisroks tempel, dödade hans söner Adrammelek och Sareser honom med svärd. De flydde sedan till Ararat, och hans son Assarhaddon blev kung efter honom.

Read full chapter

(A) till profeten Jeremia och sade: ”Vi vädjar ödmjukt till dig: Be för oss till Herren din Gud för alla oss som är kvar, för vi är bara några få kvar av många. Du ser med egna ögon att det är så med oss. Låt Herren din Gud tala om för oss vilken väg vi ska gå och vad vi ska göra.”

Profeten Jeremia svarade dem: ”Jag har lyssnat till er. Jag ska be till Herren er Gud så som ni har begärt. Vad Herren än svarar ska jag tala om för er utan att dölja något.”

(B) Då sade de till Jeremia: ”Herren ska vara ett sant och trofast vittne mot oss, om vi inte i allt gör efter det ord som Herren din Gud sänder oss genom dig. Gott eller ont så vill vi lyssna till Herren vår Guds röst, honom som vi sänder dig till, så att det går väl för oss när vi lyder Herren vår Guds röst.”

Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia. Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och allt befäl som var med honom och hela folket, från den minste till den störste. Han sade till dem: Så säger Herren, Israels Gud, som ni har sänt mig till för att jag skulle bära fram er bön inför honom. 10 (C) Om ni stannar kvar i detta land ska jag bygga upp er och inte slå ner er, jag ska plantera er och inte rycka upp er, för jag ångrar det onda jag har gjort mot er. 11 (D) Var inte rädda för Babels kung som ni nu fruktar. Var inte rädda för honom, säger Herren, för jag är med er för att frälsa er och rädda er ur hans hand. 12 Jag ska låta er finna barmhärtighet, och han ska förbarma sig över er och låta er vända tillbaka till ert land.

13 Men om ni säger: ”Vi vill inte stanna i detta land”, och om ni inte lyder Herren er Guds röst, 14 utan säger: ”Nej, vi vill bege oss till Egyptens land där vi slipper att se krig och höra ljudet av horn och slipper att hungra efter bröd, där vill vi bo”, 15 hör därför Herrens ord, ni som är kvar av Juda: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Om ni bestämmer er för att bege er till Egypten och ni kommer dit för att bosätta er där, 16 då ska svärdet som ni fruktar nå er där i Egyptens land, och svälten som ni är rädda för ska följa er till Egypten, och där ska ni dö. 17 (E) Ja, de människor som bestämmer sig för att bege sig till Egypten för att bosätta sig där ska alla dö genom svärd, svält och pest, och ingen av dem ska slippa undan och överleva den olycka som jag ska låta drabba dem.

18 (F) För så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Liksom min vrede och harm östes över Jerusalems invånare, så ska också min harm ösas över er om ni beger er till Egypten. Ni ska bli till avsky och häpnad, förbannelse och vanära och ni ska aldrig mer få se denna plats. 19 Herren säger till er, ni som är kvar av Juda: Bege er inte till Egypten. Besinna att jag i dag har varnat er. 20 Ni bedrog er själva när ni sände mig till Herren er Gud och sade: ”Be för oss till Herren vår Gud. Och vad Herren vår Gud än säger, ska du tala om för oss och vi ska göra det.” 21 Jag har nu i dag talat om det för er. Men ni har inte velat lyssna till Herren er Guds röst eller allt det som han har sänt mig att tala till er. 22 Var förvissade om att ni kommer att dö genom svärd, svält och pest på den ort dit ni så gärna vill komma för att bo där.

Read full chapter

och sa till profeten Jeremia: ”Vi vädjar till dig: Be till Herren, din Gud, för oss som är kvar. Som du själv kan se, är vi bara en liten spillra kvar av de många som vi varit. Be Herren, din Gud, att tala om för oss vart vi ska ta vägen och vad vi ska göra.”

”Ja”, svarade profeten Jeremia dem. ”Jag har lyssnat till er och ska be till Herren, er Gud, så som ni har begärt. Allt vad Herren sedan svarar ska jag tala om för er, utan att dölja någonting.”

Då sa de till Jeremia: ”Må Herren vara ett sant och trofast vittne mot oss, om vi inte handlar i enlighet med allt vad Herren, vår Gud, sänder dig till att säga oss. Vare sig det är gott eller ont, ska vi lyda Herren, vår Gud, som vi sänder dig till, för att det ska gå oss väl när vi lyder Herren, vår Gud.”

Tio dagar senare kom Herrens ord till Jeremia. Då kallade han till sig Jochanan, Kareachs son, de andra arméofficerarna som var hos honom och även allt folket, både små och stora, och sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud, som ni sände mig till för att lägga fram er vädjan: 10 ’Om ni stannar kvar i detta land ska jag bygga upp er och inte riva ner er. Jag ska plantera er och inte rycka upp er. Jag ångrar nämligen det onda jag låtit drabba er. 11 Var inte rädda för kungen av Babylonien. Var inte rädda för honom, säger Herren, för jag är med er för att rädda er och befria er ur hans våld. 12 Jag ska vara barmhärtig mot er, och han kommer också att vara barmhärtig mot er, så att han låter er åter bo i ert land.’

13 Men kanske säger ni: ’Vi vill inte stanna i detta land’ och lyder inte Herren, er Gud, 14 utan säger: ’Nej, vi vill gå till Egypten, där vi slipper se krig, höra hornsignaler och hungra efter bröd, där vill vi bo.’ 15 Hör därför Herrens ord, ni som är kvar av Juda: ’Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: Om ni bestämmer er för att gå till Egypten och bosätta er där, 16 ska det svärd som ni är rädda för nå er i Egypten och den hungersnöd som ni ängslas för följa efter er till Egypten, och där ska ni dö. 17 Alla de som bestämmer sig för att gå till Egypten och bosätta sig där ska dö genom svärd, hungersnöd och pest. Ingen av dem ska överleva eller komma undan det onda som jag låter drabba dem.’

18 För så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’På samma sätt som min vrede och mitt raseri uttömdes över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri tömmas ut över er om ni går till Egypten. Ni ska bli till förbannelse och förskräckelse, fördömelse och förakt, och aldrig mer återse denna plats.’

19 Herren har talat till er, ni som finns kvar i Juda: ’Gå inte till Egypten!’ Besinna att jag har varnat er i dag. 20 Ni gjorde ett misstag när ni sände mig till Herren, er Gud, och uppmanade mig att be för er och sa: ’Be till Herren, vår Gud för oss, och tala om för oss allt han säger, så ska vi göra så.’ 21 I dag har jag talat om det för er, men ni har inte velat lyssna till Herren, er Gud, och till allt det han har sänt mig att tala till er. 22 Därför ska ni med säkerhet veta att ni kommer att dö genom svärd, hungersnöd och pest på den plats, där ni så gärna vill bosätta er.”

Read full chapter