Add parallel Print Page Options

Moab krossas för sin stolthet

16 Sänd lamm till landets härskare
    från Sela[a] genom öknen till Sions berg.
Likt fåglar som flyr, utstötta ur boet,
    kommer Moabs döttrar till Arnons vadställen.

”Ge oss råd, fatta ett beslut!
    Låt din skugga falla som nattens mörker, mitt på dagen!
Göm de fördrivna,
    röj inte de flyende!
Låt mina fördrivna från Moab
    få stanna hos dig.
Var en tillflykt för dem mot fördärvaren.”

För förtryckaren ska inte finnas mer,
    förödelsen är över,
våldsverkaren är borta från landet.
    Då ska en tron upprättas i nåd,
och i trohet ska en domare
    sitta på den i Davids hydda,
en som söker det rätta
    och strävar efter rättfärdighet.

Vi har hört om Moabs stolthet,
    dess enorma övermod och högfärd,
stolthet och arrogans,
    dess tomma prat.
Därför jämrar sig moabiterna,
    alla jämrar sig över Moab
i sorg och bedrövelse över Kir-Haresets druvkakor.
    För Heshbons fält torkar ut,
liksom Sivmas vinrankor.
    Folkens herrar har trampat ner
de utsökta vinrankorna
    som nådde ända bort till Jaser,
slingrade sig i öknen
    och bredde ut sig till havet.
Därför gråter jag som Jaser
    över Sivmas vinrankor.
Mina tårar ska flöda över Heshbon och Elale,
    glädjeropen över din mogna frukt och skörd har upphört.
10 Nu är all glädje och fröjd borta
    från trädgårdarna.
Inga sånger och inget jubel
    hörs i vingårdarna,
och trampet i vinpressarna har upphört.
    Jag har gjort slut på all deras skördeglädje.
11 Jag klagar i mitt inre som en harpa över Moab,
    och i mitt innersta över Kir-Heres.
12 När nu Moab träder fram på sin offerplats
    tröttar hon bara ut sig där,
och när hon går till sin helgedom för att be,
    är det till ingen nytta.

13 Detta är vad Herren talade till Moab vid den tiden. 14 Men nu säger Herren: ”Inom tre år, som är som en daglönares år,[b] ska Moabs glans med hela dess stora folkmängd vara försvunnen. De överlevande ska vara få och obetydliga.”

Footnotes

  1. 16:1 Sela kan ev. här översättas klippan.
  2. 16:14 Uttryckets innebörd i grundtexten är osäker; samma uttryck förekommer också i 21:16.

16 »Sänden åstad de lamm som landets herre bör hava från Sela genom öknen till dottern Sions berg.»

Och såsom flyktande fåglar, lika skrämda fågelungar komma Moabs döttrar till Arnons vadställen.

De säga: »Giv oss råd, bliv medlare för oss. Låt din skugga vara såsom natten, nu mitt i middagshettan. Skydda de fördrivna; röj icke de flyktande.

Låt mina fördrivna finna härbärge hos dig, var för Moab ett beskärm mot fördärvaren, till dess att utpressaren ej mer är till och fördärvet får en ände och förtryckarna försvinna bort ur landet.

Så skall genom eder mildhet eder tron bliva befäst, och på den skall sitta trygg i Davids hydda en furste som far efter vad rätt är och främjar rättfärdighet.»

Vi hava hört om Moabs högmod, det övermåttan höga, om hans högfärd, högmod och övermod och opålitligheten i hans lösa tal.

Därför måste nu Moab jämra sig över Moab, hela landet måste jämra sig. Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka i djup bedrövelse.

Ty Hesbons fält äro förvissnade, så ock Sibmas vinträd, vilkas ädla druvor slogo folkens herrar till marken, vilkas rankor nådde till Jaeser och förirrade sig i öknen, vilkas skott bredde ut sig och gingo över havet.

Därför gråter jag över Sibmas vinträd, såsom Jaeser gråter; med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon, och dig, Eleale. Ty mitt i din sommar och din bärgningstid har ett skördeskri slagit ned.

10 Glädje och fröjd är nu avbärgad från de bördiga fälten, och i vingårdarna höjes intet glädjerop, höres intet jubel; ingen trampar vin i pressarna, på skördeskriet har jag gjort slut.

11 Därför klagar mitt hjärta såsom en harpa över Moab, ja, mitt innersta över Kir-Heres.

12 Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden och huru han än går in i sin helgedom och beder, så uträttar han intet därmed.

13 Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.

14 Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.