14 Men Herren ska förbarma sig över Jakob,
    välja ut Israel på nytt och låta dem bosätta sig i sitt eget land.
Främlingar ska sluta sig till dem och förena sig med Jakobs släkt.
²     Folken ska föra dem tillbaka hem,
och israeliterna ska få dem till sin egendom i Herrens land,
    som tjänare och tjänarinnor.
De som tillfångatog dem ska nu själva bli deras fångar,
    och de ska regera över sina förtryckare.

Vilket slut har inte förtryckaren fått!
    Det är slut med hans rasande framfart.^[a]
5 Herren har krossat de gudlösas stav,
    härskarnas spira,
⁶ den som i raseri gav folken slag efter slag
    och i vrede höll folken i sitt skoningslösa grepp.
⁷ Men nu har hela jorden kommit till ro och är stilla.
    Man brister ut i jubel.
⁸ Till och med cypresserna gläds över ditt fall,
    liksom Libanons cedrar:
”Nu ligger du där,
    och ingen kommer och fäller oss mer.”

⁹ Dödsriket där nere kommer i rörelse
    för att möta dig när du kommer.
De döda väcks ur sin dvala^[b],
    jordens härskare
och alla folkens kungar
    reser sig från sina troner.
¹⁰ Alla hälsar de dig och säger:
    ”Så du har också blivit svag som vi
och är nu lik oss.”
¹¹     Ditt majestät har störtats ner till dödsriket,
tillsammans med ditt harpospel.
    Din bädd är förruttnelse
och ditt täcke är maskar.

¹² Hur har du inte fallit från himlen,
    du morgonstjärna, du gryningens son!
Du har slagits till marken,
    du som slog ner folken.
¹³ Du sa för dig själv:
    ”Jag ska stiga upp till himlen
och resa min tron ovanför Guds stjärnor.
    Jag ska sätta mig på gudaförsamlingens berg
    långt uppe i norr.
¹⁴ Jag ska stiga högre än molnen
    och bli lik den Högste.”
¹⁵ Men i stället ska du kastas ner i dödsriket,
    längst ner i avgrundens djup.

¹⁶ De som ser dig stirrar på dig
    och betraktar dig:
”Är det här mannen som fick jorden att skaka
    och kungadömena att darra,
¹⁷ han som förvandlade världen till en öken
    och lade dess städer i ruiner
och som aldrig släppte sina fångar?”

¹⁸ Folkens kungar ligger med ära i sina gravar,
    var och en i sitt vilorum,
¹⁹ men du ligger bortkastad utan grav,
    som en avbruten gren,
täckt av de döda som stupat för svärd.
    De läggs i gravrum av sten,
men du ligger som ett kadaver som man trampar på.^[c]
20     Du får inte vila i en grav tillsammans med de andra,
för du har fördärvat ditt land och slagit ihjäl ditt folk.

De som kommit från denna onda ätt ska man aldrig mer tala om.
²¹ Gör i ordning en slaktplats för dess söner
    för deras fäders synd.
De ska inte resa sig
    och erövra landet,
inte breda ut sina städer över världen.

²² ”Jag ska själv resa mig mot honom,”
    säger härskarornas Herre,
”och jag ska utrota ur Babylon både namn och de överlevande,
    dess avkomma och ätt, säger Herren.

²³ Jag ska förvandla platsen till en sumpmark och ett tillhåll för trappfåglar.
    Med ödeläggelsens kvast ska jag sopa igen landet,” säger härskarornas Herre.
²⁴ Härskarornas Herre har svurit och sagt:
    ”Det ska sannerligen ske som jag har planerat,
det ska bli som jag har bestämt.
²⁵     Assyrierna i mitt land ska krossas,
på mina berg ska jag trampa ner dem.
    Oket ska då lyftas av dem
och bördan från deras axlar.”

²⁶ Detta är mitt beslut för hela jorden,
    och detta är den hand som sträcker sig över alla folk.
²⁷ För härskarornas Herre har beslutat det,
    och vem kan göra det om intet?
Han har räckt ut sin hand,
    och vem kan hindra honom?

³¹ Gråt, du port! Klaga, du stad!
    Du, hela Filisteen, ska smälta bort.
För en rök kommer norrifrån,
    och ingen sackar efter i fiendernas led.^[d]
32 Vad ska man svara det främmande folkets sändebud?
    ”Herren har grundat Sion,
och där finner de betryckta bland hans folk sin tillflykt.”