¹¹ Så säger Herren, Herren: Jag ska söka efter mina får och ta hand om dem. ¹² Som en herde tar hand om sin hjord när han är bland sina får, de skingrade, så ska jag ta hand om mina får. Jag ska rädda dem från alla de platser dit de blivit utspridda en mörk och dyster dag. ¹³ Jag ska leda dem tillbaka från alla folken och samla dem från olika länder och leda dem tillbaka till deras eget land. Jag ska valla dem på Israels berg och vid floderna och där landet är bebott. ¹⁴ Jag ska föra dem i bet på goda betesmarker. Israels höjder ska bli deras betesmarker. Där ska de få ligga i lugn och ro på goda betesmarker och äta av frodig grönska på Israels berg. ¹⁵ Jag ska själv valla mina får och låta dem vila i lugn och ro, säger Herren, Herren. ¹⁶ Jag ska söka upp de försvunna och föra tillbaka de vilsegångna. Jag ska förbinda de sårade och hela de sjuka. Men de feta och starka ska jag utplåna.^[a] Jag ska valla dem med rättvisa.

Herren som herde

¹⁷ Och ni, mina får: Så säger Herren, Herren: Jag ska döma mellan får och får, mellan baggar och bockar. ¹⁸ Är det inte nog för er att få beta på de bästa betesmarkerna? Måste ni också trampa ner de övriga av era betesmarker? Är det inte nog att ni får dricka klart vatten? Måste ni med era fötter grumla det som finns kvar? ¹⁹ Måste mina får beta av det som ni har trampat ner och dricka av det som ni med era fötter har grumlat?

²⁰ Därför säger Herren, Herren till dem: Jag ska själv döma mellan de feta och de magra fåren. ²¹ Ni knuffar med sida och bog alla de svaga och tränger undan dem med era horn tills ni drivit bort och skingrat dem. ²² Därför ska jag själv rädda mina får så att de aldrig mer blir till ett byte. Jag ska själv döma mellan fåren.

²³ Jag ska sätta en herde över dem, min tjänare David, som ska valla dem. Han ska valla dem och vara en herde för dem. ²⁴ Jag, Herren, ska vara deras Gud, och min tjänare David ska vara en furste bland dem. Jag, Herren, har talat.

²⁵ Jag ska ingå ett fredsförbund med dem. Jag ska utrota vilddjuren i landet, så att man tryggt kan bo i öknen och sova i skogarna. ²⁶ Jag ska välsigna dem, mitt berg och dess omgivningar. Jag ska sända regn i rätt tid, skurar av välsignelse ska komma. ²⁷ Markens träd ska bära sin frukt och jorden ge sin gröda, och de ska leva i trygghet i sitt land. De ska inse att jag är Herren, när jag bryter sönder deras ok och befriar dem från dem som hållit dem i slaveri. ²⁸ De ska inte mer bli ett byte för andra folk, och vilddjuren i landet ska inte äta dem mer. De ska bo i trygghet, och ingen ska skrämma dem.

²⁹ Landet där de ska få bo ska vara känt för sina goda skördar, och mitt folk ska aldrig mer behöva svälta eller bli föraktade av andra folk. ³⁰ Då ska de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de, israeliterna, är mitt folk, säger Herren, Herren. ³¹ Ni är min hjord, fåren på mina betesmarker. Ni är människor, och jag är er Gud, säger Herren, Herren.’ ”

Liknelsen om det förlorade fåret

(Luk 15:4-7)

¹² Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett har kommit bort, lämnar han inte de nittionio andra kvar bland bergen och ger sig iväg för att leta efter det som har försvunnit? ¹³ Och när han har hittat det, sannerligen säger jag er att han gläder sig mer över det än över de nittionio andra som aldrig kom bort. ¹⁴ På samma sätt vill inte er Fader i himlen att någon enda av dessa små ska gå förlorad.

Om en troende har handlat fel

(Luk 17:3)

¹⁵ Men om din nästa har begått en synd mot dig, så gå till honom enskilt och tillrättavisa honom. Lyssnar han då på dig har du vunnit tillbaka din nästa. ¹⁶ Men om han inte gör det, så hämta en eller två personer som vittnen, för det krävs två eller tre vittnen för att en sak ska avgöras.^{[a] 17} Vägrar han fortfarande att lyssna på dig, ska du ta upp fallet i församlingen. Och om han inte vill lyssna på församlingen heller, så behandla honom som en främling eller en tullindrivare. ¹⁸ Sannerligen säger jag er: allt ni binder på jorden blir bundet i himlen och allt ni löser på jorden blir löst i himlen.^[b]

¹⁹ Jag säger er också att allt som två av er här på jorden kommer överens att be om, det ska de få av min Fader i himlen. ²⁰ För där två eller tre samlas i mitt namn, då är jag mitt ibland dem.”

Jesus undervisar om förlåtelse

(Luk 17:4)

²¹ Då kom Petrus fram till honom och frågade: ”Herre, hur många gånger måste jag förlåta en människa som syndar mot mig? Räcker det med sju gånger?” ²² ”Nej”, svarade Jesus, ”inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju^[c] gånger.

²³ Himmelriket är som när en kung ville ha redovisning av sina tjänare. ²⁴ När han började granskningen visade det sig att en av dem var skyldig honom flera miljarder.^{[d] 25} Och eftersom tjänaren inte kunde betala tillbaka pengarna, befallde kungen att han skulle säljas tillsammans med sin hustru och sina barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas på det sättet.

²⁶ Men mannen föll ner för kungen och bad: ’Ge mig bara lite tid, så ska jag betala alltihop.’

²⁷ Då kände kungen medlidande med honom och släppte honom och avskrev hans skuld.

²⁸ Men när tjänaren gick därifrån, träffade han på en annan tjänare som var skyldig honom 100 denarer^[e]. Och han tog struptag på honom och krävde pengarna tillbaka. ²⁹ Hans arbetskamrat föll då ner inför honom och sa: ’Ge mig bara lite tid, så ska jag betala.’ ³⁰ Men mannen ville inte vänta, utan gick därifrån och ordnade så att den andre tjänaren blev satt i fängelse tills hela skulden var betald.

³¹ När de andra tjänarna fick reda på detta blev de mycket upprörda och gick till kungen och berättade vad som hade hänt. ³² Kungen kallade då till sig tjänaren och sa: ’Din usling! Här avskrev jag denna stora skuld bara för att du bad mig om det. ³³ Borde inte du ha förbarmat dig över din medtjänare på samma sätt som jag förbarmade mig över dig?’

³⁴ Sedan lät den uppretade kungen sina fångvaktare ta hand om mannen, tills han betalt allt han var skyldig. ³⁵ På samma sätt ska min Fader i himlen göra med er, om ni inte av hela hjärtat förlåter era medmänniskor.”

¹⁰ För Människosonen har kommit för att söka upp och rädda det som var förlorat.”