Add parallel Print Page Options

Se, jag ska resa upp kaldéerna,
    det grymma och häftiga folket,
som drar ut över hela jorden
    och tar andras hem i besittning.
De är fruktansvärda och skrämmande,
    de bestämmer själva
    över sin lag och rätt.
Deras hästar är snabbare än leoparder
    och vildare än vargar om kvällen[a].
Deras ryttare spränger fram i hög fart,
    ryttare kommer som flygande fjärran ifrån,
som när en örn slår ner på sitt byte.
    Alla är de redo till våld när de kommer,
stridshären[b] drar fram som en ökenvind
    och samlar fångar som sand.
10 De gör kungar till åtlöje
    och furstar till hån.
De hånskrattar åt varje fästning
    och bygger jordvallar
för att inta dem.
11     De far vidare som vinden
och försvinner,
    dessa som gör sin styrka till sin gud.”

Habackuks andra klagan

12 Herre, du finns ju sedan urtiden,
    min Gud, min Helige. Vi ska inte dö![c]
Du, Herre, har satt dem till att döma,
    du klippa, du har satt dem till att straffa.
13 Dina ögon är för rena
    för att se på det onda.
Du, som inte står ut med att se på något orätt,
    hur kan du stilla se på när den gudlöse
    slukar den som är rättfärdigare än han själv?
14 Du har gjort människorna lika fiskarna i havet,
lika kräldjuren utan härskare.
15 Man drar upp dem alla med krok,
    fångar dem med sina garn
och drar in dem i sitt nät.
    Så jublar man och gläds,
16 offrar åt sina garn
    och tänder rökelse åt sitt nät,
för de ger ett liv i överflöd
    och en utsökt föda.
17 Ska sådana få fortsätta att tömma sina nät[d]
    och döda folk utan förskoning?

Read full chapter

Footnotes

  1. 1:8 Enligt Septuaginta i Arabien (öknen).
  2. 1:9 Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 1:12 Enligt ett rättelseförslag: vi ska inte dö (sannolikt för att undvika även en hypotetisk antydan om att Gud skulle kunna dö).
  4. 1:17 Eller: att dra sitt svärd.