Domarboken 2
Svenska 1917
2 Och HERRENS ängel kom från Gilgal upp till Bokim. Och han sade: »Jag förde eder upp ur Egypten och lät eder komma in i det land som jag med ed hade lovat åt edra fäder; och jag sade: 'Jag skall icke bryta mitt förbund med eder till evig tid.
2 I åter skolen icke sluta förbund med detta lands inbyggare; I skolen bryta ned deras altaren.' Men I haven icke velat höra min röst. Vad haven I gjort! --
3 Därför säger jag nu ock: 'Jag vill icke förjaga dem för eder, utan de skola tränga eder i sidorna, och deras gudar skola bliva eder till en snara.'»
4 När HERRENS ängel hade talat dessa ord till alla Israels barn, brast folket ut i gråt.
5 Och de gåvo den platsen namnet Bokim; och de offrade där åt HERREN.
6 Sedan Josua hade låtit folket gå, drogo Israels barn åstad var och en till sin arvedel, för att taga landet i besittning.
7 Och folket tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de äldste levde, de som voro kvar efter Josua, dessa som hade sett alla de stora gärningar HERREN hade gjort för Israel.
8 Men HERRENS tjänare Josua, Nuns son, dog, när han var ett hundra tio år gammal.
9 Och man begrov honom på hans arvedels område i Timna-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
10 När sedan också hela det släktet hade blivit samlat till sina fäder, kom ett annat släkte upp efter dem, ett som icke visste av HERREN eller de gärningar som han hade gjort för Israel.
11 Då gjorde Israels barn vad ont var i HERRENS ögon och tjänade Baalerna.
12 De övergåvo HERREN, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde efter andra gudar, de folks gudar, som bodde omkring dem, och dessa tillbådo de; därmed förtörnade de HERREN.
13 Ty när de övergåvo HERREN och tjänade Baal och Astarterna,
14 upptändes HERRENS vrede mot i Israel, och han gav dem i plundrares hand, och dessa utplundrade dem; han sålde dem i deras fienders hand där runt omkring, så att de icke mer kunde stå emot sina fiender.
15 Varthelst de drogo ut var HERRENS hand emot dem, så att de kommo i olycka, såsom HERREN hade hotat, och såsom HERREN hade svurit att det skulle gå dem, och de kommo i stor nöd.
16 Då lät HERREN domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand.
17 Men de hörde icke heller på sina domare, utan lupo i trolös avfällighet efter andra gudar och tillbådo dem; de veko med hast av ifrån den väg som deras fäder hade vandrat, i lydnad för HERRENS bud, och gjorde icke såsom de.
18 När HERREN alltså lät någon domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand, så länge domaren levde; ty då de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig HERREN.
19 Men när domaren dog, vände de tillbaka och togo sig till vad fördärvligt var, ännu mer än deras fäder, så att de följde efter andra gudar och tjänade och tillbådo dem; de avstodo icke från sina gärningar och sin hårdnackenhet.
20 Därför upptändes HERRENS vrede mot Israel, så att han sade: »Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag stadgade för deras fäder, och icke har velat höra min röst,
21 därför skall icke heller jag hädanefter fördriva för dem en enda man av de folk som Josua lämnade efter sig, när han dog;
22 ty jag skall med dem sätta Israel på prov, om de vilja hålla HERRENS väg och vandra därpå, såsom deras fäder hava hållit den, eller om de icke vilja det.»
23 Alltså lät HERREN dessa folk bliva kvar och fördrev dem icke med hast; han gav dem icke i Josuas hand.
Domarboken 2
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Israel har brutit förbundet med Gud
2 En dag kom Herrens ängel upp från Gilgal till Bokim och sa: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag lovat era förfäder och jag sa att jag aldrig skulle bryta mitt förbund med er, 2 om ni å er sida inte ingick några förbund med folken som bodde i landet. Jag uppmanade er att riva ner deras avgudaaltaren, men varför har ni varit olydiga? 3 Jag ska inte längre hjälpa er att driva bort folken som bor här i landet. I stället ska de bli en pik i er och deras gudar ska bli en ständig frestelse för er.”
4 När Herrens ängel slutat tala till israeliterna, började folket att gråta högt. 5 Därför fick platsen heta Bokim[a]. Där offrade de till Herren.
Folkets uppror. Herren insätter domare
(2:6—16:31)
6 När Josua sände iväg folket, begav sig israeliterna till sina respektive områden för att ta dem i besittning. 7 Folket tjänade Herren under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som hade sett alla de märkliga ting Herren hade gjort för Israel. 8 Herrens tjänare Josua dog vid 110 års ålder. 9 Han begravdes på sitt eget område vid Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash.
10 När hela den generationen hade dött och samlats till sina fäder, växte det upp en generation som varken kände Herren eller visste vad han gjort för Israel.
11 De gjorde det som var ont i Herrens ögon, de tillbad baalsgudar, 12 de vände sig bort från Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten och började i stället tillbe grannfolkens gudar och provocerade så Herrens vrede. 13 När de övergav Herren och tjänade Baal och astartegudinnorna, 14 flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem till människor som plundrade dem, lämnade dem åt deras fiender på alla håll och de kunde inte längre stå emot dem.
15 När Israel drog ut i strid mot sina fiender, var Herren mot dem och slog dem, såsom han med ed hade talat om att han skulle göra. De var nu i stor nöd. 16 Men Herren utsåg domare bland folket som skulle rädda dem från deras plundrare. 17 Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att vara otrogna med andra gudar som de tillbad. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren som deras fäder hade gjort i lydnad för hans bud. 18 Varje domare som Herren insatte åt dem och som han var med, räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. 19 Men så snart domaren var död, handlade de värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt följa, tjäna och tillbe andra gudar och tog efter deras seder. De lämnade inte sina ogärningar och sitt trots.
20 Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen och han sa: ”Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder och inte lyssnar på mig, 21 ska inte heller jag längre driva bort något av de folk som fortfarande var obesegrade när Josua dog. 22 I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva Israel och se om det vill lyda Herren och leva som deras förfäder gjorde.” 23 Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet. Han fördrev dem inte med en gång och gav dem inte i Josuas hand.
Footnotes
- 2:5 Bokim är hebreiska för gråta.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.