Apostlagärningarna 27

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Resan till Rom

27 När det blev dags för oss^[a] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. ² Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till i några hamnar längs provinsen Asiens kust och så seglade vi iväg. Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien.

³ Följande dag lade vi till i Sidon och Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. ⁴ När vi sedan lade ut därifrån, fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. ⁵ Efter det var vi ute på öppna havet och passerade Kilikien och Pamfylien innan vi lade till i Myra i Lykien. ⁶ Där hittade officeren ett fartyg från Alexandria som skulle till Italien och han tog oss ombord på det.

⁷ Under flera dagar gick nu seglingen långsamt och när vi till slut närmade oss Knidos, tillät vinden oss inte att hålla kursen. Då seglade vi i lä av Kreta vid Salmone. ⁸ Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. ⁹ Vi hade vid det laget förlorat mycket tid och det höll på att bli farligt för seglingar eftersom fastedagen redan var förbi.^[b] Paulus varnade dem ¹⁰ och sa: ”Mina vänner, jag ser att det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade och vi kommer att riskera våra egna liv.” ¹¹ Men officeren lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. ¹² Och eftersom det här inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta att man skulle segla vidare och försöka ta sig till Foinix och stanna där över vintern. Det var en hamn på Kreta som bara var öppen mot sydväst och nordväst.

Storm utanför Kreta

¹³ Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.

¹⁴ Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön ¹⁵ och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden.

¹⁶ Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. ¹⁷ Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten^[c] och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.

¹⁸ När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. ¹⁹ Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. ²⁰ Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. ²² Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. ²³ I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar ²⁴ och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ ²⁵ Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. ²⁶ Men vi måste driva iland på en ö.”

Skeppsbrottet

²⁷ När vi den fjortonde stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. ²⁸ De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än fyrtio meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt trettio meter. ²⁹ De blev då rädda för att vi skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de bara på att det skulle bli morgon.

³⁰ Sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. ³¹ Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Om de inte stannar ombord, kan ni inte räddas.” ³² Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.

³³ Strax innan det började ljusna, uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har nu bara väntat och inte rört någon mat på två veckor”, sa han. ³⁴ ”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”

³⁵ Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. ³⁶ Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. ³⁷ Det var 276 personer ombord ³⁸ och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.

³⁹ När det ljusnade kände de inte igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. ⁴⁰ De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. ⁴¹ Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast medan aktern började brytas sönder av bränningarna.

⁴² Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. ⁴⁴ Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar^[d] från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.