Apostlagärningarna 27:18-44

Svenska Folkbibeln 2015

¹⁸ Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, ¹⁹ och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. ²⁰ Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. ²² Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. ²³ En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, ^24 (A) och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. ²⁵ Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. ²⁶ Vi måste bara stranda på en ö."

Skeppsbrottet

²⁷ När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet^[a], började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. ²⁸ De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.^{[b] 29} De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.

³⁰ Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. ³¹ Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." ³² Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.

³³ Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. ^34 (B) Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." ³⁵ När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. ³⁶ Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.

³⁷ Vi var allt som allt 276 personer ombord. ³⁸ Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön. ³⁹ När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. ⁴⁰ De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. ⁴¹ Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.

⁴² Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. ⁴³ Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land ⁴⁴ och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.