⁷ Sedan kallade Mose till sig Josua och sa till honom inför hela Israel: ”Var stark och modig! Det är du som ska leda detta folk in i det land som Herren med ed lovade deras förfäder att ge till dem. Du ska dela ut det åt dem som arv. ⁸ Herren kommer att gå före dig och vara med dig. Han ska inte svika dig eller överge dig. Var inte rädd och tappa inte modet!”

Mose skriver ner Guds lagar

⁹ Sedan skrev Mose ner denna lag och gav den till prästerna, Levis söner, som bar förbundsarken^[a] och till alla de äldste i Israel. ¹⁰ Mose befallde dem: ”Vid slutet av vart sjunde år, friåret, under lövhyddefesten, ¹¹ ska du läsa upp denna lag, så att allt folket hör den när hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer ut. ¹² Sammankalla hela folket, män, kvinnor, barn och de främlingar som bor i dina städer, så att alla får lyssna och lära att frukta Herren, er Gud, och lyda allt som står i denna lag. ¹³ Även barnen som inte känner till dessa lagar ska lyssna och lära sig frukta Herren, er Gud, så länge ni bor i det land ni nu ska erövra på andra sidan Jordan.”

Herren förutsäger folkets olydnad

¹⁴ Sedan sa Herren till Mose: ”Tiden är inne för dig att dö. Ta med dig Josua och kom in i uppenbarelsetältet, så ska jag ge honom hans uppdrag!” Då gick Mose och Josua och ställde sig i uppenbarelsetältet.

¹⁵ Då visade sig Herren i en molnpelare vid tältets ingång ¹⁶ och han sa till Mose: ”När du har dött och förenats med dina förfäder, kommer detta folk att i otrohet börja tillbe främmande gudar i det land de nu kommer till. De kommer att överge mig och bryta det förbund som jag har slutit med dem. ¹⁷ Då kommer min vrede att upptändas mot dem och jag ska överge dem och dölja mitt ansikte för dem och de kommer att förgås. Fruktansvärda olyckor och svårigheter ska drabba dem och de kommer att säga: ’Vår Gud finns inte längre ibland oss, det är därför vi drabbas av dessa olyckor!’ ¹⁸ Jag kommer att vända mig bort ifrån dem på grund av deras stora ondska och därför att de tillber andra gudar.

¹⁹ Skriv nu ner orden till följande sång och lär hela Israels folk den och låt dem sjunga den. Den ska vittna för mig mot dem. ²⁰ När jag har fört dem in i det land jag med ed lovade deras förfäder, ett land som flyter av mjölk och honung, och de äter och mår bra, kommer de att börja tillbe och tjäna andra gudar. De kommer att förakta mig och bryta förbundet med mig. ²¹ Men då, när stora olyckor och mycket elände drabbar dem, ska den här sången vittna mot dem. Sången ska inte glömmas utan leva vidare från generation till generation. Jag vet redan nu innan de ens har kommit in i landet hurdana de är.” ²² Redan samma dag skrev Mose ner orden till sången och lärde israeliterna den.

²³ Herren gav också Josua, Nuns son, hans uppdrag och sa: ”Var stark och modig! Du ska föra Israels folk in i det land som jag med ed har lovat dem. Jag ska vara med dig.”

²⁴ När Mose hade skrivit ner denna lag i en bok från början till slut, ²⁵ befallde han leviterna som bar Herrens förbundsark: ²⁶ ”Ta denna lagbok och lägg den bredvid Herrens, er Guds, förbundsark som ett vittne mot dig, Israel. ²⁷ Jag vet hur envis och motspänstig du är. Om ni redan nu, medan jag fortfarande är hos er, är så upproriska mot Herren, hur mycket värre kommer det då inte att bli efter min död! ²⁸ Sammankalla nu alla de äldste och alla ledarna för de olika stammarna, så att jag kan få tala till dem och ta himmel och jord till vittnen mot dem. ²⁹ Jag vet att ni efter min död kommer att göra mycket ont och vända er bort från den väg jag befallt er att gå. Olycka ska drabba er under kommande dagar, då ni gör sådant som är ont i Herrens ögon och uppväcker hans vrede genom det ni tillverkar med era händer^[b].”

³⁰ Mose framförde sedan hela denna sång för allt folket i Israel:

⁷ Du ska vara stark och modig! Följ noga hela den lag som min tjänare Mose gav dig utan att vika av åt något håll, så kommer du att lyckas med allt du företar dig. ⁸ Tala ständigt om denna lagbok, och tänk själv på den både dag och natt, så att du noga följer allt som står skrivet i den. Det är bara då som du kommer att lyckas och ha framgång. ⁹ Jag har ju befallt dig att vara stark och modig. Bli aldrig rädd eller förskräckt! Herren, din Gud, ska vara med dig vart du än går.”

¹⁰ Då gav Josua folkets ledare följande instruktioner: ¹¹ ”Gå igenom lägret och säg till folket: Gör i ordning proviant! Om tre dagar ska ni gå över floden och inta det land som Herren, er Gud, vill ge er att bo i.”

¹² Sedan sa Josua till Rubens och Gads stammar och ena halvan av Manasses stam: ¹³ ”Kom ihåg vad Herrens tjänare Mose befallde er när han sa: Herren, er Gud, ska låta er komma till ro och ge er ett hemland här. ¹⁴ Lämna därför hustrur, barn och boskap kvar här i landet som Mose gav er på östra sidan av floden Jordan. Men era män ska fullt beväpnade och utrustade leda de andra stammarna över floden och hjälpa dem, ¹⁵ tills Herren låtit dem komma till ro liksom ni själva och de intagit det land Herren, er Gud, ger dem. Först därefter får ni återvända och slå er ner i det område Mose, Herrens tjänare, gav er här på östra sidan av Jordan.”

¹⁶ De svarade Josua: ”Allt som du har befallt oss ska vi göra, och vart du än sänder oss skall vi gå. ¹⁷ Vi ska lyda dig på samma sätt som vi lydde Mose. Må Herren, din Gud, vara med dig som han var med Mose! ¹⁸ Om någon, vem det än är, handlar upproriskt mot dina befallningar och inte lyder dina ord, så ska han dö. Var stark och modig!”

² ”Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Var stark och visa dig som en man! ³ Håll vad Herren, din Gud, befallt, så att du vandrar på hans vägar! Håll alla föreskrifter, bud, stadgar och förordningar som är nedskrivna i Moses lag, så får du framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig. ⁴ Då ska Herren uppfylla alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar är noga med hur de lever och är trogna och helhjärtade mot honom, så kommer alltid någon av dem att sitta på tronen som kung över Israel.

⁵ Du vet också vad Joav, Serujas son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot de två överbefälhavarna för hären i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem i fredstid och lät deras blod flyta som om det varit krig. Han fläckade med blod bältet om sin midja och sandalerna på sina fötter. ⁶ Du ska nu handla efter din vishet och inte låta honom bli gråhårig och gå ner i dödsriket i frid.

⁷ Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillajs söner! Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom. ⁸ Och vidare har du hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim. Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Machanajim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag med ed inför Herren att inte döda honom med svärd. ⁹ Men du ska inte låta honom gå ostraffad. Du är en vis man och vet hur du ska göra med honom. Låt nu denne gå ner i dödsriket med blod i sitt grå hår.”

¹⁰ Sedan dog^[a] David och han begravdes i Davids stad. ¹¹ Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem. ¹² Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt blev starkt befäst.

Salomo undanröjer oppositionen

¹³ En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Batseba. ”Har du kommit i fredliga avsikter?” frågade hon honom. ”Ja”, svarade han. ¹⁴ ”Jag vill bara tala med dig om en sak.” ”Säg vad du har på hjärtat!” sa hon.

¹⁵ ”Som du vet var kungariket mitt”, sa Adonia. ”Hela Israel väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades allting och min bror blev kung, för det var så Herren ville ha det. ¹⁶ Nu har jag en bön till dig och avvisa mig inte!”

”Vad vill du?” frågade hon. ¹⁷ ”Be kung Salomo – dig avvisar han inte – att han ger mig Avishag från Shunem till hustru”, svarade han. ¹⁸ ”Ja, jag ska tala med kungen om dig”, lovade Batseba.

¹⁹ Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonia. Han bugade sig för henne, satte sig sedan på sin tron och lät hämta en stol^[b] åt kungamodern och hon satte sig på hans högra sida.

²⁰ ”Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en liten begäran till dig”, sa hon. ”Kom med din begäran, mor”, sa han. ”Jag ska inte avvisa dig.” ²¹ ”Låt då din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru”, svarade hon.

²² Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Avishag från Shunem åt Adonia? Du skulle lika gärna kunna be om kungadömet åt honom. Han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.”

²³ Kung Salomo svor då en ed inför Herren: ”Gud må straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för denna begäran! ²⁴ Så sant Herren lever, han som har gett mig min far Davids tron och byggt ett kungarike åt mig enligt sitt löfte, Adonia ska dö i dag!”

²⁵ Sedan beordrade kung Salomo Benaja, Jojadas son, att avrätta Adonia och denne högg ner honom så att han dog.

²⁶ Till prästen Evjatar sa kungen: ”Gå tillbaka till dina ägor i Anatot! Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju Herrens ark inför min far David och du fick lida med honom under alla hans svårigheter.”

²⁷ Så tvingade Salomo Evjatar att lämna sin ställning som Herrens präst och på så sätt gick Herrens ord vid Shilo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse.

²⁸ När Joav, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra detta, flydde han till Herrens tält och grep tag om altarets horn. ²⁹ När kung Salomo fick höra att Joav hade flytt till Herrens tält och stod intill altaret, skickade han iväg Benaja, Jojadas son, med ordern att hugga ner honom också.

³⁰ Benaja gick in i Herrens tält och sa till Joav: ”Kungen befaller dig att komma ut!” ”Nej, jag vill dö här”, svarade han. Benaja talade om för kungen att Joav svarat så.

³¹ ”Gör som han vill”, svarade kungen. ”Hugg ner honom och begrav honom! Befria så mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod Joav utgjutit. ³² Herren ska låta hans blod komma tillbaka över honom själv för att han utan min far Davids vetskap dödade två oskyldiga män, Avner, Ners son och överbefälhavare för Israels här och Amasa, Jeters son och överbefälhavare för Judas här, dessa som var rättfärdigare och bättre än han själv. ³³ Blodsskulden för detta ska för alltid vila över Joav och hans efterkommande, men sin frid ska Herren ge till David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron för all framtid.”

³⁴ Benaja, Jojadas son, gick då och högg ner Joav som sedan begravdes på sin egen mark^[c] i öknen.

³⁵ Sedan utsåg kungen Benaja, Jojadas son, till överbefälhavare över hären och Sadok till präst i stället för Evjatar.

³⁶ Kungen skickade därefter bud till Shimi och lät säga: ”Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här! Du får inte gå någon annanstans. ³⁷ Den dag du lämnar staden och går över bäcken Kidron, kommer du att dö. Skulden är då din egen.”

³⁸ ”Jag, din tjänare, ska göra som du säger, min herre och kung”, svarade Shimi kungen. Shimi bodde sedan en lång tid i Jerusalem.

³⁹ Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akish, Maakas son, i Gat. När Shimi fick reda på att hans slavar befann sig i Gat, ⁴⁰ sadlade han sin åsna för att fara till Akish i Gat för att söka efter sina slavar. Så gick han och hämtade tillbaka sina slavar från Gat.

⁴¹ När Salomo fick höra att Shimi hade gått till Gat och nu återvänt till Jerusalem, ⁴² kallade han honom till sig och sa: ”Lät jag dig inte svära vid Herren och varnade jag dig inte för att, om du gick härifrån, skulle du alldeles säkert dödas? Och du svarade att du skulle göra som jag befallde. ⁴³ Varför har du då inte hållit eden vid Herren och lytt min befallning?” ⁴⁴ Kungen sa vidare till Shimi: ”Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! Herren ska nu hämnas din ondska på dig, ⁴⁵ men kung Salomo ska bli välsignad och Davids tron ska bestå inför Herren för all framtid!”

⁴⁶ På kungens befallning ledde sedan Benaja, Jojadas son, ut Shimi och högg ner honom och dödade honom.

Salomos grepp om kungariket blev allt fastare.

²⁰ ”Var nu stark och frimodig”, sa David till sin son Salomo. ”Sätt genast i gång med arbetet! Var inte rädd eller missmodig, för Herren, min Gud, är med dig, och han kommer inte att lämna eller överge dig, tills du har fullföljt allt arbete för tjänsten i Herrens hus.