^30 (A) Du ska trolova dig med en kvinna, men en annan man ska ligga med henne. Du ska bygga ett hus, men inte få bo i det. Du ska plantera en vingård, men inte få skörda någon frukt från den.

Amnon och Tamar

13 ^(A) Därefter hände följande: Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar, och Davids son Amnon^[a] blev förälskad i henne. ² Amnon längtade så efter sin syster Tamar att han blev sjuk, för hon var jungfru och det tycktes omöjligt för Amnon att göra något med henne. ^3 (B) Men han hade en vän som hette Jonadab, son till Davids bror Shima. Jonadab var en mycket klok man.

⁴ Han sade nu till honom: ”Varför ser du så tärd ut morgon efter morgon, du kungason? Säg mig vad det är!” Amnon svarade honom: ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster^[b].” ⁵ Jonadab sade till honom: ”Lägg dig på din säng och spela sjuk. När din far kommer och besöker dig, säg då till honom: Låt min syster Tamar komma och ge mig något att äta, och låt henne laga maten inför mina ögon så att jag kan se det och äta den ur hennes hand.”

⁶ Amnon gick och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom och besökte honom sade Amnon till kungen: ”Låt min syster Tamar komma hit och baka ett par kakor^[c] inför mina ögon, så att jag kan få äta dem ur hennes hand.”

⁷ Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: ”Gå till din bror Amnons hus och laga lite mat åt honom.” ⁸ Då gick Tamar till sin bror Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den och gjorde kakor inför hans ögon och gräddade kakorna. ⁹ Därefter tog hon pannan och lade upp dem framför honom. Men han ville inte äta. Amnon sade: ”Låt alla gå ut härifrån.” När alla hade gått ¹⁰ sade Amnon till Tamar: ”Kom in med maten hit till kammaren, så att jag får äta ur din hand.” Tamar tog kakorna som hon hade bakat och bar in dem i kammaren till sin bror Amnon. ¹¹ Men när hon kom fram med dem till honom för att han skulle äta, grep han tag i henne och sade: ”Kom och ligg med mig, min syster.” ^12 (C) Men hon svarade honom: ”Nej, min bror, kränk mig inte! Sådant får inte ske i Israel, gör inte en sådan dårskap! ¹³ Vart skulle jag ta vägen med min skam? Och du skulle ses som en dåre i Israel. Tala nu med kungen, han skulle inte neka dig att få mig.” ¹⁴ Men han ville inte lyssna på henne, och eftersom han var starkare än hon, tvingade han sig på henne och låg med henne.

¹⁵ Sedan greps Amnon av ett mycket starkt hat mot henne. Hatet som han kände mot henne var större än kärleken han hade haft till henne. Amnon sade till henne: ”Upp med dig och gå din väg!” ¹⁶ Då sade hon till honom: ”Nej! Att förskjuta mig vore ännu värre än det andra som du har gjort med mig.” Men han ville inte lyssna på henne ¹⁷ utan ropade på den unge man som var hans tjänare och sade: ”Skicka ut den här kvinnan härifrån och regla dörren efter henne!”

¹⁸ Tamar hade en hellång^[d] dräkt på sig, för kungens döttrar bar sådana kåpor så länge de var jungfrur. När tjänaren hade fört ut henne och reglat dörren efter henne, ^19 (D) tog Tamar aska och strödde över sitt huvud och rev sönder den hellånga dräkten som hon hade på sig. Hon lade handen på huvudet^[e] och gick där och ropade i sin nöd. ²⁰ Då sade hennes bror Absalom till henne: ”Har din bror Amnon varit tillsammans med dig? Var nu tyst om det här, min syster. Han är ju din bror. Låt det inte gå dig djupt till sinnes.” Så stannade Tamar i sin bror Absaloms hus, ensam och övergiven.

²¹ Men kung David fick höra om allt detta och blev mycket upprörd. ²² Och Absalom sade inte ett ord till Amnon, varken gott eller ont, för Absalom hatade Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar.

Absalom dödar Amnon

²³ Två år därefter hade Absalom fårklippning^[f] i Baal-Hasor^[g], som ligger vid Efraim. Och Absalom bjöd in kungens alla söner. ^24 (E) Absalom gick till kungen och sade: ”Din tjänare ska ha fårklippning. Vill inte kungen och hans tjänare följa med mig dit?” ²⁵ Men kungen svarade Absalom: ”Nej, min son. Vi kan inte gå med allesammans, vi vill inte bli till besvär för dig.” Trots att Absalom bad honom enträget ville kungen inte gå med, utan tog avsked av honom. ²⁶ Då sade Absalom: ”Om inte, kan väl min bror Amnon få gå med oss?” Kungen frågade honom: ”Varför skulle han följa med dig?” ²⁷ Men Absalom bad honom så enträget att han lät Amnon och alla de andra kungasönerna gå med honom.

²⁸ Och Absalom befallde sina tjänare: ”Se efter när Amnons hjärta blir glatt av vinet. När jag säger till er: Hugg ner Amnon, ska ni döda honom. Var inte rädda, det är jag som har gett er befallningen. Var modiga och tappra.” ²⁹ Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon som Absalom hade befallt. Då bröt kungens alla söner upp och red i väg på sina mulåsnor och flydde.

³⁰ Medan de ännu var på väg nåddes David av ryktet att Absalom hade huggit ner kungens alla söner och att inte en enda av dem var kvar. ³¹ Då reste sig kungen och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, och alla hans tjänare stod där med sönderrivna kläder. ³² Men Jonadab, son till Davids bror Shima, sade: ”Min herre får inte tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för det är bara Amnon som är död. Det har skett på Absaloms order och blev bestämt redan den dag då Amnon våldtog hans syster Tamar. ³³ Min herre kungen ska inte sätta tilltro till ryktet att alla kungens söner är döda. Det är bara Amnon som är död.” ³⁴ Under tiden flydde Absalom.

Men mannen som höll vakt lyfte blicken och fick se att det kom mycket folk från vägen bakom honom vid sidan av berget. ³⁵ Då sade Jonadab till kungen: ”Här kommer nu kungens söner. Det var som din tjänare sade.” ³⁶ Just när han hade sagt detta, kom kungasönerna in och de brast i gråt. Också kungen och alla hans tjänare grät mycket.

³⁷ Men Absalom hade flytt och begett sig till Talmaj^[h], Ammihurs son, kungen i Geshur. David sörjde sin son varje dag. ³⁸ Sedan Absalom hade flytt och begett sig till Geshur stannade han där i tre år. ³⁹ Detta avhöll kung David från att dra ut mot Absalom, för han hade blivit tröstad i sin sorg över Amnons död.

Absalom planerar för uppror

15 ^(A) En tid därefter skaffade Absalom sig en vagn^[a] och hästar och femtio man som sprang framför honom. ² Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”, ³ sade Absalom till honom: ”Din sak är både god och rätt, men du har ingen som lyssnar på dig hos kungen.” ⁴ Absalom tillade: ”Tänk om jag var satt till domare i landet! Då kunde alla som har någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle ge dem rättvisa.” ⁵ Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom. ⁶ Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta.

⁷ När fyra^[b] år hade gått sade Absalom till kungen: ”Låt mig gå till Hebron^[c] och uppfylla mitt löfte som jag gett åt Herren. ^8 (B) Din tjänare gav nämligen ett löfte när jag bodde i Geshur i Aram: Om Herren låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag tjäna Herren.” ⁹ Kungen sade till honom: ”Gå i frid.” Då bröt han upp och begav sig till Hebron.

¹⁰ Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till Israels alla stammar och lät säga: ”När ni hör basunen ljuda ska ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!” ¹¹ Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande. ^12 (C) Medan Absalom offrade slaktoffer^[d] sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel^[e], Davids rådgivare, från hans stad Gilo.

Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.

David flyr

¹³ En budbärare kom till David och sade: ”Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom.” ^14 (D) Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom.^[f] Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd.” ¹⁵ Kungens tjänare svarade kungen: ”Vad än vår herre kungen beslutar är vi dina lydiga tjänare.” ¹⁶ Och kungen gav sig i väg och hela hans hushåll följde med honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset. ¹⁷ När kungen drog ut följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset. ^18 (E) Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna^[g] som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.

¹⁹ Då sade kungen till gatiten Ittaj: ”Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land. ²⁰ Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig.” ^21 (F) Men Ittaj svarade kungen: ”Så sant Herren lever och så sant min herre kungen lever: Där min herre kungen är, där vill också din tjänare vara, i liv eller död.” ²² Då sade David till Ittaj: ”Kom då och gå med oss.” Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig. ^23 (G) Hela landet grät högljutt när folket drog fram. När kungen gick över Kidrondalen^[h] följde allt folket med och tog vägen mot öknen.

²⁴ Där var också Sadok^[i] tillsammans med alla leviterna, och de bar Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark tills allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp. ^25 (H) Då sade kungen till Sadok: ”Bär tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för Herrens ögon ska han föra mig tillbaka så att jag får se honom och hans boning igen. ^26 (I) Men om han säger: Jag har inte behag till dig – se, här är jag, han kan göra med mig vad han finner för gott.” ^27 (J) Kungen sade vidare till prästen Sadok: ”Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner – din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan. ²⁸ Jag tänker dröja vid vadställena i öknen tills det kommer bud från er med underrättelser till mig.” ²⁹ Då återförde Sadok och Ebjatar Guds ark till Jerusalem och de stannade där.

^30 (K) Men David gick gråtande uppför Olivberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick upp under gråt. ^31 (L) När det berättades för David att Ahitofel var med bland de sammansvurna hos Absalom, sade David: ”Herre, förvandla Ahitofels råd till dårskap.”

Hushaj blir Davids spejare

³² David kom upp på bergstoppen där han ville tillbe Gud. Då kom arkiten Hushaj mot honom med sönderrivna kläder och med jord på huvudet^[j]. ³³ David sade till honom: ”Följer du med mig blir du bara till besvär för mig. ^34 (M) Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom: ’Jag vill vara din tjänare, o konung. Jag var din fars tjänare förut, men nu vill jag vara din tjänare’, då kan du göra Ahitofels råd om intet. ³⁵ Där har du också prästerna Sadok och Ebjatar. Allt du får höra från kungens hus ska du berätta för prästerna Sadok och Ebjatar.

³⁶ Deras två söner är med dem där, Sadok har Ahimaas och Ebjatar har Jonatan. Genom dem kan ni sända bud till mig om allt ni får höra.” ³⁷ Och Hushaj, Davids vän, kom in i staden när Absalom drog in i Jerusalem.

^22 (A) De slog upp ett tält åt Absalom på taket, och Absalom gick in till sin fars bihustrur inför ögonen på hela Israel.

^9 (A) Och Absalom stötte på några av Davids tjänare där han red på sin mulåsna. När mulåsnan kom in under en stor terebint med täta grenar fastnade hans huvud i terebinten, och han blev hängande mellan himmel och jord medan mulåsnan under honom rusade vidare. ¹⁰ En man såg det och berättade det för Joab och sade: ”Jag såg Absalom hänga där borta i en terebint.” ¹¹ Då sade Joab till mannen som berättade det för honom: ”Du såg honom! Varför slog du honom inte genast till marken? Då skulle jag ha gett dig tio siklar silver^[a] och ett bälte.” ¹² Men mannen svarade Joab: ”Även om jag fick väga upp tusen siklar silver i mina händer skulle jag inte lyfta min hand mot kungens son, för kungen befallde ju dig och Abishaj och Ittaj så att vi hörde det: Var rädda om min pojke Absalom. ¹³ Hade jag handlat svekfullt och tagit hans liv skulle du säkert ha lämnat mig i sticket, eftersom ingenting kan döljas för kungen.” ¹⁴ Joab sade: ”Jag tänker inte slösa tid här med dig.” Han tog tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms hjärta medan han ännu var vid liv där under terebinten. ¹⁵ Och tio unga män, Joabs väpnare, omringade Absalom och högg honom till döds.

¹⁶ Sedan blåste Joab i hornet, och folket slutade förfölja Israel eftersom Joab höll tillbaka sina trupper. ^17 (B) De tog Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse^[b] över honom. Och hela Israel flydde, var och en till sitt tält.

^18 (C) Medan Absalom ännu levde hade han låtit resa åt sig en minnessten^[c] som står i Kungadalen, för han tänkte: ”Jag har ingen son^[d] som kan bevara minnet av mitt namn.” Han hade uppkallat stenen efter sitt namn, och den heter än i dag Absaloms minnessten.

David sörjer Absaloms död

¹⁹ Ahimaas, Sadoks son, sade: ”Låt mig springa och ge kungen glädjebudet att Herren har dömt honom fri från hans fienders hand.” ²⁰ Men Joab sade till honom: ”I dag blir du ingen glädjebudbärare. En annan dag kan du komma med goda nyheter, men i dag bär du inga goda nyheter eftersom kungens son är död.” ²¹ Därefter sade Joab till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett.” Nubiern föll ner för Joab och sprang sedan i väg.

²² Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: ”Vad som än händer, låt mig också springa i väg efter nubiern.” Joab sade: ”Varför vill du springa, min son? Det är ju inget glädjebud som ger någon lön.” ²³ Han svarade: ”Vad som än händer vill jag springa.” Då sade Joab till honom: ”Spring då.” Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.

²⁴ Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket vid muren. Då lyfte han blicken och fick syn på en man som kom springande ensam. ²⁵ Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: ”Är han ensam så har han ett glädjebud”. Och han kom allt närmare. ²⁶ Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: ”Se! En man till kommer springande ensam.” Kungen sade: ”Han kommer också med glädjebud.” ²⁷ Väktaren sade: ”Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son”. Då sade kungen: ”Det är en god man, han kommer nog med ett gott budskap.”

²⁸ Ahimaas ropade till kungen: ”Allt är väl^[e]!” Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: ”Lovad är Herren din Gud som har utlämnat männen som lyfte sin hand mot min herre kungen!” ²⁹ Då frågade kungen: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Ahimaas svarade: ”Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde.” ³⁰ Kungen sade: ”Gå åt sidan och stå kvar här.” Då gick han åt sidan och väntade.

³¹ Just då kom nubiern, och han sade: ”Min herre och kung, ta emot ett glädjebud! Herren har i dag dömt dig fri från alla som reste sig mot dig.” ³² Kungen frågade nubiern: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Nubiern svarade: ”Som det gick med den pojken, så må det gå med min herre kungens fiender och med alla som reser sig mot dig för att skada dig.”

^33 (D) Då blev kungen djupt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Medan han gick ropade han: ”Min son Absalom! Min son, min son Absalom! Om jag bara fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”

Adonia gör anspråk på tronen

^5 (A) Adonia,^[a] Haggits son, hade höga tankar om sig själv och sade: ”Det är jag som ska bli kung.” Han skaffade sig vagnar och ryttare och dessutom femtio man som sprang framför honom. ^6 (B) Hans far hade aldrig velat såra honom genom att säga: ”Varför gör du så?” Dessutom såg Adonia mycket bra ut, och han var född näst efter Absalom. ^7 (C) Han började förhandla med Joab^[b], Serujas son, och prästen Ebjatar, och de anslöt sig till Adonia och understödde honom. ^8 (D) Men prästen Sadok^[c] och Benaja^[d], Jojadas son, samt profeten Natan^[e], Shimei^[f], Rei och Davids hjältar^[g] stödde inte Adonia.

^9 (E) Adonia offrade får, oxar och gödkalvar vid Sohelet-stenen nära Rogelskällan^[h]. Han bjöd in alla sina bröder, kungens söner, och alla Juda män som var i kungens tjänst. ¹⁰ Men han bjöd inte profeten Natan, Benaja, hjältarna eller sin bror Salomo.

Salomo blir Davids efterträdare

¹¹ Då sade Natan till Bat-Seba^[i], Salomos mor: ”Du har väl hört att Adonia, Haggits son, har blivit kung utan att vår herre David vet om det? ¹² Nu vill jag ge dig ett råd så att du kan rädda ditt liv och din son Salomos liv. ¹³ Gå genast in till kung David och säg till honom: Har inte du själv, min herre och kung, med ed lovat din tjänarinna och sagt: Din son Salomo ska bli kung efter mig. Det är han som ska sitta på min tron. Varför har då Adonia blivit kung? ¹⁴ Medan du är där och talar med kungen ska jag komma in efter dig och bekräfta det du har sagt.”

¹⁵ Bat-Seba gick in till kungen i kammaren. Kungen var nu mycket gammal och Abishag från Shunem betjänade honom. ¹⁶ Bat-Seba bugade sig och föll ner för kungen. Och kungen frågade: ”Vad önskar du?”

¹⁷ Hon svarade honom: ”Min herre, du har själv lovat din tjänarinna med ed vid Herren din Gud och sagt: Din son Salomo ska bli kung efter mig. Det är han som ska sitta på min tron. ¹⁸ Men nu har Adonia blivit kung, utan att du, min herre och kung, har fått veta det. ¹⁹ Han har offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får och bjudit in alla kungens söner och prästen Ebjatar och överbefälhavaren Joab. Men din tjänare Salomo har han inte bjudit. ²⁰ Nu är hela Israels ögon riktade på dig, min herre och kung, för att du ska säga dem vem som ska sitta på min herre kungens tron efter honom. ²¹ Annars kommer jag och min son Salomo att betraktas som brottslingar när min herre kungen har gått till vila hos sina fäder.”

²² Och medan hon ännu talade med kungen kom profeten Natan. ²³ Man anmälde det för kungen och sade: ”Profeten Natan är här.” När han kom inför kungen, föll han ner på sitt ansikte för kungen ²⁴ och sade: ”Min herre och kung, har du verkligen sagt att Adonia ska bli kung efter dig och att det är han som ska sitta på din tron? ²⁵ För i dag har han gått ner och offrat mängder av tjurar, gödkalvar och får och bjudit in alla kungens söner och befälhavare och prästen Ebjatar. Nu äter och dricker de hos honom och ropar: Leve kung Adonia! ²⁶ Men mig, din tjänare, har han inte bjudit, och inte heller prästen Sadok eller Benaja, Jojadas son, eller din tjänare Salomo. ²⁷ Har detta kommit från min herre kungen utan att du har låtit din tjänare veta vem som ska sitta på min herre kungens tron efter honom?”

²⁸ Då svarade kung David och sade: ”Kalla hit Bat-Seba till mig.” När hon kom inför kungen och stod framför honom, ^29 (F) svor kungen en ed och sade: ”Så sant Herren lever, han som har befriat mig ur all nöd: ³⁰ Så som jag lovade dig med ed vid Herren, Israels Gud, när jag sade: Din son Salomo ska bli kung efter mig, det är han som ska sitta på min tron i mitt ställe, så ska jag göra i dag.” ³¹ Då bugade sig Bat-Seba med ansiktet mot marken och föll ner för kungen och sade: ”Må min herre kung David leva för evigt!”

³² Kung David sade: ”Kalla hit till mig prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son.” När de kom inför kungen, ^33 (G) sade han till dem: ”Ta med er herres tjänare och sätt min son Salomo på min egen mulåsna^[j] och för honom ner till Gihon^[k]. ³⁴ Där ska prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung^[l] över Israel. Sedan ska ni blåsa i basunen och ropa: Leve kung Salomo! ³⁵ Därefter ska ni följa honom upp hit, och han ska komma och sitta på min tron. Det är han som ska vara kung i mitt ställe, för honom har jag utsett till härskare över Israel och Juda.” ³⁶ Då svarade Benaja, Jojadas son, kungen och sade: ”Amen. Så ska också Herren, min herre kungens Gud, säga. ³⁷ Så som Herren har varit med min herre kungen, så ska han också vara med Salomo. Han ska göra hans tron ännu mäktigare än min herre kung Davids tron.”

^38 (H) Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick dit ner tillsammans med kereteerna och peleteerna. De satte Salomo på kung Davids mulåsna och förde honom till Gihon. ^39 (I) Prästen Sadok tog oljehornet från tältet^[m] och smorde Salomo. Därefter blåste de i basunen och allt folket ropade: ”Leve kung Salomo!” ⁴⁰ Sedan följde allt folket med honom upp medan de blåste på flöjter och jublade med så stor glädje att marken kunde ha rämnat av deras rop.

⁴¹ Men Adonia och alla hans gäster hörde det just som de hade ätit färdigt. När Joab hörde basunens ljud sade han: ”Varför är det sådant oväsen i staden?” ^42 (J) Medan han ännu talade kom Jonatan, prästen Ebjatars son. Adonia sade till honom: ”Kom hit, en duktig man som du har säkert goda nyheter.” ⁴³ Jonatan svarade Adonia: ”Nej! Vår herre kung David har gjort Salomo till kung. ⁴⁴ Kungen har skickat med honom prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, dessutom kereteerna och peleteerna. De satte honom på kungens mulåsna, ⁴⁵ och prästen Sadok och profeten Natan smorde honom till kung i Gihon. Sedan drog de jublande upp därifrån och hela staden är i rörelse. Det var det ljudet ni hörde. ⁴⁶ Och nu sitter Salomo på kungatronen, ⁴⁷ och kungens tjänare har kommit och lyckönskat vår herre kung David och sagt: Må din Gud låta Salomos namn bli ännu större än ditt namn och hans tron ännu mäktigare än din tron. Och kungen tillbad, böjd över sin säng. ⁴⁸ Kungen har också sagt: Lovad är Herren, Israels Gud, som i dag har satt en efterträdare på min tron, så att jag fått se det med egna ögon!”

⁴⁹ Då blev Adonias alla gäster förskräckta och bröt upp och gick, var och en åt sitt håll. ^50 (K) Adonia själv blev så rädd för Salomo att han reste sig och gick och grep tag i hornen på altaret^[n]. ⁵¹ Och det berättades för Salomo: ”Se, Adonia är rädd för kung Salomo. Han har gripit tag i altarets horn och sagt: Kung Salomo måste i dag ge mig sin ed på att han inte kommer att döda sin tjänare med svärd.”

^52 (L) Då sade Salomo: ”Om han visar sig vara en hedersman ska inte ett hår på hans huvud falla till marken. Men finner man något ont hos honom ska han dö.” ⁵³ Därefter sände kung Salomo bud och lät hämta honom från altaret. Han kom och föll ner för kung Salomo, och Salomo sade till honom: ”Gå hem till ditt.”