2 Kungaboken 2-8

Svenska Folkbibeln 2015

Elias himmelsfärd

2 När^[a] Herren skulle ta upp Elia till himlen i en stormvind, gick Elia och Elisha från Gilgal^[b]. ² Elia sade till Elisha: ”Stanna här, för Herren har sänt mig till Betel^[c].” Men Elisha svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de gick ner till Betel.

³ Då kom profetlärjungarna i Betel ut till Elisha och sade till honom: ”Vet du att Herren ska ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men var tysta!” ⁴ Elia sade till honom: ”Elisha, stanna här, för Herren har sänt mig till Jeriko^[d].” Men han svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de kom till Jeriko.

⁵ Då gick profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisha och sade till honom: ”Vet du att Herren ska ta din herre ifrån dig i dag, upp över ditt huvud?” Han svarade: ”Ja, jag vet. Men var tysta!” ⁶ Elia sade till honom: ”Stanna här, för Herren har sänt mig till Jordan^[e].” Men han svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag lämnar dig inte.” Och de gick båda vidare.

⁷ Men femtio av profetlärjungarna gick och ställde sig på avstånd längre bort, medan de båda stod vid Jordan. ^8 (A) Elia tog sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet. Då delade det sig åt båda sidor och de gick bägge igenom på torr mark. ^9 (B) När de hade kommit över sade Elia till Elisha: ”Be mig om vad du vill att jag ska göra för dig, innan jag tas ifrån dig.” Elisha sade: ”Låt mig få en dubbel arvslott^[f] av din ande.” ¹⁰ Han svarade: ”Du har bett om något svårt. Men om du ser mig när jag tas ifrån dig, då kommer du att få det. Annars blir det inte så.”

^11 (C) Medan de gick och samtalade, kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. ^12 (D) Elisha såg det och ropade: ”Min far, min far! Du som för Israel är både vagnar och ryttare^[g]!” Sedan såg han honom inte mer. Elisha tog tag i sina kläder och rev dem mitt itu.

^13 (E) Därefter tog han upp Elias mantel^[h], som hade fallit av honom, och vände tillbaka och ställde sig vid Jordans strand. ¹⁴ Han tog Elias mantel, som hade fallit av honom, och slog på vattnet och sade: ”Var är Herren, Elias Gud?” Och när Elisha slog på vattnet, delade det sig åt båda sidor. Han gick över.

¹⁵ När profetlärjungarna borta vid Jeriko såg det, sade de: ”Elias ande vilar över Elisha.” De gick emot honom och bugade sig till marken för honom. ^16 (F) Och de sade till honom: ”Bland dina tjänare finns femtio tappra män. Låt dem gå och söka efter din herre. Kanske har Herrens Ande lyft upp honom och kastat ner honom på något berg eller i någon dal.” Men han svarade: ”Sänd inte i väg någon.” ¹⁷ Men de fortsatte att envist be honom tills han kände sig besvärad, så han sade: ”Skicka dem då!” Då sände de i väg de femtio männen, och de sökte efter Elia i tre dagar men fann honom inte. ¹⁸ När de sedan kom tillbaka till honom där han var i Jeriko, sade han till dem: ”Sade jag inte till er att ni inte skulle gå?”

Vattnet vid Jeriko

^19 (G) Männen i staden sade till Elisha: ”Staden har ett bra läge, som min herre ser, men vattnet är dåligt och landet bär ingen frukt^[i].” ²⁰ Han sade: ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den.” Och de hämtade en sådan åt honom.

²¹ Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt^[j] i den och sade: ”Så säger Herren: Jag har nu gjort detta vatten hälsosamt. Det ska inte längre komma död och ofruktsamhet av det.” ²² Och vattnet blev hälsosamt och är så än i dag enligt det ord Elisha talade.

Pojkarna vid Betel

²³ Därefter begav han sig upp till Betel. Medan han var på väg dit upp kom en grupp unga pojkar^[k] ut ur staden. De började håna honom och ropade till honom: ”Upp med dig^[l], flintskalle^[m]! Upp med dig, flintskalle!” ²⁴ Han vände sig om och såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av pojkarna. ²⁵ Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan tillbaka till Samaria.

Joram blir kung över Israel

3 ^(H) Joram, Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria i Juda kung Joshafats artonde regeringsår och regerade i tolv år^[n]. ^2 (I) Han gjorde det som var ont i Herrens ögon men inte som hans far och mor, för han skaffade bort den baalsstod som hans far hade låtit göra. ^3 (J) Men han höll fast vid de synder som Jerobeam, Nebats son, hade förlett Israel med. Från dessa avstod han inte.

Krig mot Moab

⁴ Mesha^[o], kungen i Moab som hade stora fårhjordar, hade betalat i skatt till Israels kung 100 000 lamm och ull av 100 000 baggar. ^5 (K) Men när Ahab var död gjorde Moabs kung uppror^[p] mot Israels kung.

⁶ Då drog kung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel. ^7 (L) Sedan sände han bud till kung Joshafat i Juda och lät säga: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Vill du gå med mig för att strida mot Moab?” Han svarade: ”Ja, jag går med – jag som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar!” ⁸ Han frågade: ”Vilken väg ska vi dra ut?” Han svarade: ”Vägen genom Edoms öken^[q].”

⁹ Så drog de ut, Israels kung, Judas kung och Edoms kung. Men när de vandrat omkring i sju dagar fanns det inte längre något vatten, varken för hären eller för djuren som de förde med sig. ¹⁰ Då sade Israels kung: ”Så olyckligt att Herren skulle kalla samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!” ^11 (M) Men Joshafat sade: ”Finns det ingen Herrens profet här, så att vi kan fråga Herren genom honom?” Då svarade en av de tjänare som Israels kung hade med sig: ”Elisha, Shafats son, finns här, han som brukade hälla vatten över Elias händer.” ¹² Joshafat sade: ”Hos honom är Herrens ord.” Israels kung och Joshafat och Edoms kung gick då ner till honom.

¹³ Men Elisha sade till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra? Gå du till din fars profeter^[r] och din mors profeter.” Israels kung svarade honom: ”Nej, Herren har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!” ¹⁴ Då sade Elisha: ”Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar: Om det inte vore för kung Joshafat av Juda så skulle jag inte bry mig om dig eller ens se åt dig. ^15 (N) Men hämta nu hit åt mig en man som spelar harpa^[s].” Och när harpspelaren spelade kom Herrens hand över honom. ¹⁶ Han sade: ”Så säger Herren: Gräv grop vid grop i denna dal, ¹⁷ för så säger Herren: Ni ska inte märka någon vind eller se något regn, men ändå ska dalen bli full med vatten så att både ni själva, er boskap och era andra djur får att dricka.

¹⁸ Men Herren anser inte detta vara nog, utan han ska också ge Moab i er hand. ¹⁹ Ni ska inta alla befästa städer och alla andra viktiga städer. Ni ska hugga ner alla goda träd och alla vattenkällor ska ni täppa igen. Och all bördig åkermark ska ni fördärva med stenar.” ^20 (O) Och se, på morgonen, vid den tid då matoffret frambärs, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.

²¹ Hela Moab hade hört att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. Och alla som var i vapenför ålder eller däröver hade kallats samman och stod vid gränsen. ²² När de steg upp tidigt på morgonen och solen lyste på vattnet, såg det ut för moabiterna som om vattnet framför dem var rött som blod. ²³ Då sade de: ”Det är blod! Kungarna har säkert kommit i strid och dödat varandra. Nu till plundring, Moab!”

²⁴ Men när de kom till Israels läger bröt israeliterna fram och slog moabiterna, som flydde för dem. Och de drog in i landet och slog moabiterna. ²⁵ De förstörde städerna och kastade var och en sin sten på all bördig åkermark tills den var övertäckt. De täppte till alla vattenkällor och fällde alla goda träd. Till slut återstod endast stenarna av Kir-Hareset^[t]. Slungkastarna omringade staden och besköt den.

²⁶ När Moabs kung såg att han inte kunde stå emot i striden, tog han med sig sjuhundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms kung. Men de kunde inte. ²⁷ Då tog han sin förstfödde son^[u], som skulle bli kung efter honom, och offrade honom som brännoffer på muren. En stark vrede^[v] kom då över Israel, som bröt upp och lämnade honom i fred och vände tillbaka till sitt land igen.

Elishas underverk

4 ^(P) En kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade till Elisha: ”Min man, din tjänare, har dött. Du vet att din tjänare fruktade Herren. Nu kommer hans fordringsägare och vill ta mina båda söner till slavar^[w].” ^2 (Q) Elisha sade till henne: ”Vad kan jag göra för dig? Säg mig vad du har hemma?” Hon svarade: ”Din tjänarinna har inget annat hemma än en flaska olja.” ³ Då sade han: ”Gå och låna kärl av alla dina grannar, tomma kärl men inte för få. ⁴ Gå sedan in och stäng igen dörren om dig och dina söner och häll olja i alla kärlen. När ett kärl är fullt, så flytta det.”

⁵ Då gick hon ifrån honom. Sedan hon hade stängt igen dörren om sig och sina söner, bar de fram kärlen till henne och hon hällde i av oljan. ⁶ När kärlen var fulla, sade hon till en av sina söner: ”Ge mig ett kärl till.” Men han svarade henne: ”Det finns inget mer kärl.” Då stannade oljeflödet. ⁷ Hon gick och berättade det för gudsmannen. Han sade: ”Gå och sälj oljan och betala din skuld. Sedan kan du och dina söner leva av det som blir över.”

Elisha hos shunemitiskan

^8 (R) En dag kom Elisha över till Shunem^[x]. Där bodde en rik kvinna som övertalade honom att äta hos henne. Så ofta han sedan kom förbi tog han in där och åt. ⁹ En gång sade hon till sin man: ”Jag har förstått att han som ständigt kommer över hit är en helig gudsman. ¹⁰ Vi kan väl mura upp ett litet rum på taket^[y] och sätta in en säng, ett bord, en stol och en ljusstake åt honom? Så kan han ta in där när han kommer till oss.”

¹¹ Så kom han dit en dag och tog in i rummet och lade sig där. ¹² Han sade till sin tjänare Gehasi: ”Kalla hit shunemitiskan.” Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren. ^13 (S) Sedan sade han till honom: ”Säg till henne: Se, du har haft allt detta besvär för oss. Vad kan jag nu göra för dig? Kan jag lägga ett ord för dig hos kungen eller befälhavaren?” Men hon svarade: ”Nej, jag bor ju här mitt ibland mitt folk.” ¹⁴ Då frågade han: ”Vad kan jag då göra för henne?” Gehasi svarade: ”Jo, hon har ingen son och hennes man är gammal.” ¹⁵ Då sade han: ”Kalla på henne.” Han kallade på henne. Hon stannade i dörren, och Elisha sade: ^16 (T) ”Nästa år vid just den här tiden ska du ha en son i famnen”. Hon svarade: ”Nej, min herre, du gudsman! Inbilla inte din tjänarinna något sådant.” ¹⁷ Men kvinnan blev havande och födde en son nästa år, just vid den tid som Elisha hade sagt till henne.

¹⁸ När pojken blev större gick han en dag ut till sin far hos skördemännen. ¹⁹ Då började han klaga för sin far: ”Mitt huvud! Mitt huvud!” Fadern sade till sin tjänare: ”Ta honom och bär honom till hans mor.” ²⁰ Han tog honom och förde honom till hans mor. Han satt i hennes knä till middagstiden. Då dog han. ²¹ Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng, stängde igen om honom och gick ut.

²² Därefter kallade hon på sin man och sade: ”Sänd till mig en av tjänarna med ett åsnesto. Jag skyndar mig i väg till gudsmannen och kommer strax tillbaka.” ²³ Han sade: ”Varför ger du dig av till honom i dag? Det är ju varken nymånad^[z] eller sabbat?” Hon svarade: ”Oroa dig inte.” ²⁴ Sedan lät hon sadla åsnan och sade till sin tjänare: ”Driv på framåt och stanna inte förrän jag säger till.” ^25 (U) Så gav hon sig i väg och kom till gudsmannen på berget Karmel^[aa].

När gudsmannen fick se henne på avstånd, sade han till sin tjänare Gehasi: ”Se, där är shunemitiskan. ²⁶ Spring nu och möt henne och fråga: Ni mår väl bra, du och din man och pojken?” Hon svarade: ”Ja.” ²⁷ Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, tog hon tag om hans fötter^[ab]. Då gick Gehasi fram och ville driva bort henne. Men gudsmannen sade: ”Låt henne vara, för hennes själ är bedrövad. Men Herren har dolt detta för mig och inte låtit mig få veta det.” ²⁸ Och hon sade: ”Inte bad jag väl min herre om en son? Sade jag inte att du inte skulle inbilla mig något?”

^29 (V) Då sade han till Gehasi: ”Spänn bältet om dig^[ac] och ta min stav i handen och ge dig av. Om du möter någon så hälsa inte på honom, och om någon hälsar på dig så svara inte. Lägg sedan min stav på pojkens ansikte.” ³⁰ Men pojkens mor sade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever, jag släpper dig inte.” Då stod han upp och följde med henne.

³¹ Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på pojkens ansikte. Men inte ett ljud hördes och inget spår av liv märktes. Då vände han tillbaka och gick emot Elisha och berättade det för honom och sade: ”Pojken har inte vaknat.”

³² När Elisha kom in i huset, fick han se att pojken låg död på hans säng. ^33 (W) Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till Herren. ^34 (X) Han steg upp i sängen och lade sig över pojken, så att han hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer på hans händer. När han så lutade sig över honom blev pojkens kropp varm. ³⁵ Därefter gick han fram och tillbaka i rummet och steg sedan åter upp i sängen och lutade sig över honom. Då nös pojken sju gånger, och sedan slog han upp ögonen.

^36 (Y) Elisha ropade på Gehasi och sade: ”Kalla på shunemitiskan.” Han kallade in henne, och när hon kom in till honom sade han: ”Ta din son^[ad].” ³⁷ Då kom hon fram och föll ner för hans fötter och bugade sig med ansiktet mot jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.

Döden i grytan

^38 (Z) Elisha kom tillbaka till Gilgal medan svält rådde i landet. När profetlärjungarna satt inför honom, sade han till sin tjänare: ”Sätt på den stora grytan och koka något till soppa åt profetlärjungarna.” ³⁹ En av dem gick ut på marken för att plocka något grönt. Då fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han manteln full med något som liknade gurkfrukter^[ae]. När han kom in, skar han sönder dem och lade dem i soppgrytan, utan att veta vad det var. ⁴⁰ De öste upp åt männen för att de skulle äta. Men så snart de hade börjat äta av soppan, skrek de till och sade: ”Det är döden i grytan, gudsman!” Och de kunde inte äta. ⁴¹ Då sade han: ”Hämta lite mjöl!” Han kastade det i grytan och sade: ”Ös upp åt folket och låt dem äta.” Och nu fanns inget skadligt mer i grytan.

Hundra män mättas

^42 (AA) Det kom en man från Baal-Shalisha^[af] och han hade med sig förstlingsbröd^[ag] åt gudsmannen, tjugo kornbröd och ax av grönskuren säd i sin påse. Då sade Elisha: ”Ge det åt folket att äta.” ⁴³ Men hans tjänare sade: ”Hur kan jag sätta fram det här till hundra män?” Han sade: ”Ge det åt folket att äta, för så säger Herren: De ska äta och få över.” ⁴⁴ Då satte han fram det till dem, och de åt och fick över, så som Herren hade sagt.

Naaman botas från spetälska

5 Naaman^[ah], den arameiske kungens högste befälhavare, hade stort anseende hos sin herre och var mycket aktad, eftersom Herren genom honom hade gett seger åt Aram. Han var en modig stridsman men spetälsk^[ai].

² Arameerna hade varit ute på plundringståg och fört med sig en ung flicka som fånge från Israels land. Hon kom i tjänst hos Naamans hustru. ³ Flickan sade till sin matmor: ”Tänk om min herre vore hos profeten i Samaria! Då skulle han befria honom från hans spetälska.” ⁴ Då gick Naaman och berättade det för sin herre och sade: ”Så och så har flickan från Israels land sagt.” ⁵ Kungen i Aram svarade: ”Res du dit, så ska jag skicka brev till Israels kung.”

Så for Naaman i väg och tog med sig tio talenter silver och 6 000 siklar guld^[aj] och dessutom tio högtidsdräkter. ⁶ Han överlämnade brevet till Israels kung och där stod: ”Samtidigt med det här brevet har jag sänt min tjänare Naaman till dig, för att du ska befria honom från hans spetälska.” ^7 (AB) När Israels kung^[ak] hade läst brevet, rev han sönder sina kläder^[al] och sade: ”Är jag då Gud, så att jag kan döda och göra levande, eftersom han skickar mannen till mig för att jag ska befria honom från hans spetälska? Ni märker och ser hur han söker strid med mig.”

⁸ När gudsmannen Elisha hörde att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, sände han bud till kungen och lät säga: ”Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till mig, så ska han förstå att det finns en profet i Israel.” ⁹ Så kom Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid dörren till Elishas hus^[am]. ^10 (AC) Då sände Elisha ut ett bud till honom och lät säga: ”Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så ska ditt kött bli friskt igen och du bli ren.”

¹¹ Men Naaman blev vred och for sin väg och sade: ”Jag trodde att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla Herren sin Guds namn och lyfta sin hand över stället och så ta bort spetälskan. ¹² Är inte Damaskus floder Abana^[an] och Parpar^[ao] bättre än Israels alla vatten? Kunde jag inte lika gärna tvätta mig i dem för att bli ren?” Så vände han om och for sin väg i vrede.

¹³ Men hans tjänare gick fram och talade till honom och sade: ”Min fader, om profeten hade begärt något svårt av dig, skulle du då inte ha gjort det? Hur mycket mer nu när han bara har sagt till dig: Tvätta dig, så blir du ren!” ^14 (AD) Då for han ner och doppade sig i Jordan sju gånger, så som gudsmannen hade sagt. Och hans kött blev friskt igen som en ung pojkes kött, och han blev ren.

¹⁵ Därefter vände han tillbaka till gudsmannen med hela sitt följe och gick in och kom fram till honom och sade: ”Nu vet jag att det inte finns någon Gud på hela jorden utom i Israel. Ta nu emot en gåva av din tjänare.” ¹⁶ Men han svarade: ”Så sant Herren lever, han som jag tjänar, jag vill inte ta emot något.” Fastän han bad honom om och om igen att ta emot, så ville han inte. ¹⁷ Då sade Naaman: ”Om du inte vill det, så låt din tjänare få så mycket jord^[ap] som ett par mulåsnor kan bära. För din tjänare vill inte offra brännoffer och slaktoffer åt andra gudar mer, utan bara åt Herren. ¹⁸ Men detta må Herren förlåta din tjänare: När min herre går in i Rimmons^[aq] tempel för att böja knä där och han då stöder sig vid min hand och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då Herren förlåta din tjänare att jag böjer knä i Rimmons tempel.” ¹⁹ Elisha sade till honom: ”Gå i frid.”

Men när Naaman hade lämnat honom och hunnit ett stycke på väg, ²⁰ tänkte Gehasi, gudsmannen Elishas tjänare: Se, min herre har släppt i väg denne Naaman från Aram utan att ta emot vad han hade med sig. Så sant Herren lever, jag ska springa efter honom och försöka få något av honom. ²¹ Och Gehasi gav sig i väg efter Naaman.

När Naaman såg någon komma springande efter sig, steg han genast ner från vagnen och gick emot honom och sade: ”Är allt bra?” ²² Han svarade: ”Ja, men min herre har sänt mig och låter säga: Just nu har två unga män, två profetlärjungar, kommit till mig från Efraims bergsbygd. Ge dem en talent^[ar] silver och två högtidsdräkter.” ²³ Naaman svarade: ”Var snäll och ta två talenter!” Och han bad honom enträget och knöt in två talenter silver i två säckar och tog fram två högtidsdräkter och lämnade det åt två av sina tjänare, som bar alltsammans framför honom.

²⁴ Men när Gehasi kom upp på höjden^[as], tog han gåvorna ur deras hand och lade dem i förvar i huset. Sedan lät han männen gå sin väg. ²⁵ Därefter gick han och trädde fram inför sin herre. Då frågade Elisha honom: ”Varifrån kommer du, Gehasi?” Han svarade: ”Din tjänare har inte varit någonstans.” ²⁶ Då sade han till honom: ”Menar du att jag inte var med i min ande när en man vände om från sin vagn och mötte dig? Är det här en tid att skaffa sig silver och kläder, olivlundar, vingårdar, får och kor, tjänare och tjänarinnor? ^27 (AE) Naamans spetälska kommer att drabba dig och dina ättlingar för evigt.” Så gick Gehasi ut från honom, vit som snö av spetälska.

Elisha och den tappade yxan

6 Profetlärjungarna sade till Elisha: ”Rummet där vi sitter inför dig är för trångt för oss. ² Så låt oss gå till Jordan^[at] och hämta varsin timmerstock därifrån, så kan vi där bygga oss ett annat hus där vi kan vara.” Han svarade: ”Gå ni.” ³ Men en av dem sade: ”Jag ber dig: Kom med dina tjänare!” Han svarade: ”Ja, jag kommer med.” ⁴ Så gick han med dem. Och när de kom till Jordan började de hugga ner träd.

⁵ Men medan en av dem höll på att fälla ett träd, föll yxjärnet^[au] i vattnet. Då skrek han till och sade: ”O, min herre! Yxan var lånad.” ⁶ Gudsmannen frågade: ”Var föll den i?” Han visade honom stället. Elisha högg då av ett stycke trä och kastade i det just där yxan fallit i vattnet och fick järnet att flyta upp. ⁷ Sedan sade han: ”Ta nu upp det.” Då räckte mannen ut handen och tog det.

Kriget med arameerna

⁸ Arams kung låg i krig med Israel. När han rådgjorde med sina tjänare och sade: ”På den och den platsen ska jag slå läger”, ⁹ sände gudsmannen bud till Israels kung och lät säga: ”Se till att du inte drar förbi den platsen, för arameerna ligger där.” ¹⁰ Då sände Israels kung folk till den plats som gudsmannen hade angett för honom och varnat honom för. Och han aktade sig noga där. Detta hände inte bara en eller två gånger.

¹¹ Kungen av Aram blev mycket oroad över detta. Han kallade till sig sina tjänare och sade till dem: ”Kan ni inte säga mig vem av de våra det är som håller med Israels kung?” ¹² Då svarade en av hans tjänare: ”Så är det inte, min herre kung. Men Elisha, profeten i Israel, meddelar Israels kung varje ord du talar i din sovkammare.” ¹³ Han sade: ”Gå och se efter var han finns, så att jag kan skicka någon att gripa honom.” Man berättade då för honom att han var i Dotan^[av]. ¹⁴ Då sände han dit hästar och vagnar och en stor här. De kom på natten och omringade staden.

¹⁵ När gudsmannens tjänare tidigt på morgonen steg upp och gick ut, se, då hade en här med hästar och vagnar omringat staden. Tjänaren sade till gudsmannen: ”O, min herre, vad ska vi ta oss till?” ^16 (AF) Han svarade: ”Var inte rädd! De som är med oss är fler än de som är med dem.” ^17 (AG) Och Elisha bad: ”Herre, öppna hans ögon så att han ser.” Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisha.

^18 (AH) När arameerna drog ner mot honom bad Elisha till Herren och sade: ”Slå detta folk med blindhet.” Och Herren slog dem med blindhet, så som Elisha hade bett. ¹⁹ Elisha sade då till dem: ”Det här är inte den rätta vägen eller den rätta staden. Följ mig, så ska jag föra er till den man som ni letar efter.” Och han förde dem till Samaria.

²⁰ Men när de kom till Samaria, sade Elisha: ”Herre, öppna deras ögon så att de ser.” Då öppnade Herren deras ögon, och de såg att de var mitt i Samaria. ²¹ När Israels kung såg dem, sade han till Elisha: ”Ska jag hugga ner dem, min fader? Ska jag hugga ner dem?” ^22 (AI) Han svarade honom: ”Du ska inte hugga ner dem. Hugger du ner dem du har tillfångatagit med svärd och båge? Sätt fram mat och vatten åt dem, låt dem äta och dricka^[aw] och låt dem sedan gå tillbaka till sin herre igen.” ²³ Då lät han laga till en stor måltid åt dem. Och när de hade ätit och druckit lät han dem gå, och de gick tillbaka till sin herre igen. Sedan kom det inte mer några arameiska strövskaror in i Israels land.

Samaria belägras

²⁴ Därefter samlade Arams kung Ben-Hadad hela sin här och drog upp och belägrade Samaria. ²⁵ Det blev svår svält i Samaria. De belägrade det ända tills ett åsnehuvud kostade åttio siklar silver^[ax] och en fjärdedels kab duvspillning fem siklar silver^[ay].

²⁶ Och en gång då Israels kung gick omkring på muren, ropade en kvinna till honom och sade: ”Min herre och kung, hjälp mig!” ²⁷ Han svarade: ”Hjälper inte Herren dig, varifrån ska då jag få hjälp åt dig? Från logen eller från vinpressen?” ^28 (AJ) Och kungen frågade henne: ”Vad vill du?” Hon svarade: ”Kvinnan där sade till mig: Ta hit din son, så äter vi honom i dag och min son i morgon. ²⁹ Så kokade vi min son och åt upp honom. Nästa dag sade jag till henne: Ta nu hit din son, så äter vi honom. Men då gömde hon sin son.” ^30 (AK) När kungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina kläder där han gick på muren. Då såg folket att han hade säcktyg närmast kroppen. ^31 (AL) Och han sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om Elishas, Shafats sons, huvud får sitta kvar på honom i dag.”

^32 (AM) Elisha satt i sitt hus och de äldste satt hos honom. Kungen sände en man framför sig, men innan sändebudet hann fram sade Elisha till de äldste: ”Ser ni hur den mördarsonen skickar hit en man för att ta mitt huvud? Men se till att ni stänger dörren och spärrar vägen för honom med den när sändebudet kommer. Nu hör jag också ljudet av hans herres steg efter honom.” ^33 (AN) Medan han ännu talade med dem, kom sändebudet ner till honom och sade: ”Detta onda är från Herren. Varför skulle jag hoppas mer på Herren?”

7 Elisha svarade: ”Hör Herrens ord. Så säger Herren: I morgon vid den här tiden ska man i Samarias port få ett sea-mått fint mjöl för en sikel och två sea-mått korn för en sikel^[az].” ² Officeren som kungen stödde sig på svarade gudsmannen: ”Även om Herren gjorde fönster på himlen, hur skulle det kunna ske?” Elisha sade: ”Du ska få se det med egna ögon, men du själv ska inte få äta av det.”

De spetälska vid Samarias stadsport

^3 (AO) Utanför stadsporten uppehöll sig fyra spetälska män. De sade till varandra: ”Varför stanna här tills vi dör? ⁴ Om vi bestämmer oss för att gå in i staden nu medan där är svält, så kommer vi att dö där. Och stannar vi här kommer vi också att dö. Så låt oss gå över till arameernas läger. Låter de oss leva så får vi leva, och dödar de oss så låt oss dö.” ⁵ I skymningen steg de upp och gick in i arameernas läger.

Men när de kom till utkanten av lägret, då fanns inte en människa där. ^6 (AP) Herren hade nämligen låtit det höras ett dån av vagnar och hästar, ett dån som av en stor här, och de hade sagt till varandra: ”Israels kung har säkert lejt hetiternas kungar^[ba] och egyptiernas kungar för att överfalla oss!” ⁷ Därför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade övergett sina tält, sina hästar och åsnor. Och de hade övergett lägret sådant det stod och flytt för att rädda sina liv.

⁸ När de spetälska kom till utkanten av lägret, gick de in i ett tält och åt och drack. Och de tog silver, guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan vände de tillbaka till ett annat tält och tog vad som fanns där och gick bort och gömde det. ⁹ Men därefter sade de till varandra: ”Vi gör inte rätt. I dag kan vi komma med goda nyheter. Men om vi tiger nu och väntar till i morgon, drar vi skuld över oss. Kom så går vi och berättar om det här i kungens hus.”

¹⁰ Så gick de bort och ropade till vakten vid stadsporten och berättade för dem: ”Vi kom till arameernas läger, men där fanns inte en människa, och det hördes inte ett ljud av någon människa. Där stod endast hästarna och åsnorna bundna och tälten stod som de brukade.” ¹¹ De som höll vakt vid porten ropade ut det, och man berättade det också inne i kungens hus.

¹² Kungen steg då upp mitt i natten och sade till sina tjänare: ”Jag ska tala om för er vad arameerna har gjort mot oss. De vet att vi är uthungrade. Därför har de gått ut ur lägret och gömt sig ute på marken och menar att de ska gripa oss levande när vi lämnar staden, och att de på så sätt ska komma in i staden.” ¹³ Men en av hans tjänare sade: ”Låt oss ta fem av de hästar som fortfarande finns kvar härinne och skicka i väg dem och se vad som händer. Annars går det med dem som med de israeliter som finns kvar här, eller som det har gått med hela hopen av israeliter som redan har dött.”

¹⁴ Man tog alltså två vagnar med förspända hästar, och kungen skickade i väg dem efter arameernas här och sade: ”Kör bort och se efter.” ¹⁵ De körde efter dem ända till Jordan. Då fick de se hela vägen full med kläder och andra saker som arameerna hade kastat ifrån sig när de flydde. De som skickats i väg kom tillbaka och meddelade kungen detta.

¹⁶ Då drog folket ut och plundrade arameernas läger. Och nu fick man ett sea-mått fint mjöl för en sikel och två sea-mått korn för en sikel, så som Herren hade sagt. ¹⁷ Officeren som kungen brukade stödja sig på hade han satt att hålla ordning vid stadsporten. Men folket trampade ihjäl honom i porten och han dog. Det blev så enligt det ord som gudsmannen hade sagt när kungen kom ner till honom. ¹⁸ För när gudsmannen sade till kungen: ”I morgon vid den här tiden ska man i Samarias port få två sea-mått korn för en sikel och ett sea-mått fint mjöl för en sikel”, ¹⁹ då sade officeren till gudsmannen: ”Även om Herren gjorde fönster på himlen, hur skulle något sådant kunna ske?” Då sade han: ”Du ska få se det med egna ögon, men du själv ska inte få äta av det.” ²⁰ Så hände honom också, för han dog när folket trampade ihjäl honom i porten.

Shunemitiskan och de sju svältåren

8 ^(AQ) Elisha sade till kvinnan vars son han hade uppväckt till livet: ”Res dig och dra bort med ditt husfolk och bo var du kan, för Herren har kallat på svält och den ska komma över landet i sju år.” ² Då bröt kvinnan upp och gjorde som gudsmannen sade. Hon drog bort med sitt husfolk och bodde i filisteernas land^[bb] i sju år.

³ Men när de sju åren hade gått, kom kvinnan tillbaka från filisteernas land. Hon gick för att vädja till kungen om att få tillbaka sitt hus och sin mark. ⁴ Kungen höll just på att tala med Gehasi, gudsmannens tjänare, och sade: ”Berätta för mig om alla de storverk som Elisha har gjort.” ⁵ Just som han höll på att berätta för kungen hur Elisha hade uppväckt en död, kom kvinnan vars son han uppväckt till livet för att vädja till kungen om att få tillbaka sitt hus och sin mark. Då sade Gehasi: ”Min herre kung! Här är kvinnan, och här är hennes son som Elisha uppväckte.” ⁶ Då frågade kungen ut kvinnan, och hon berättade allt för honom. Sedan lät kungen en hovman gå med henne, och kungen sade: ”Skaffa tillbaka allt som tillhör henne, och dessutom all avkastning på marken, från den dag då hon lämnade landet ända till nu.”

Elisha och Arams kung Ben-Hadad

⁷ Elisha kom till Damaskus^[bc] medan den arameiske kungen Ben-Hadad låg sjuk. När man berättade för honom att gudsmannen hade kommit dit, ^8 (AR) sade kungen till Hasael: ”Ta med dig gåvor och gå och möt gudsmannen och fråga Herren genom honom, om jag kommer att bli frisk från den här sjukdomen.”

⁹ Hasael gick emot honom och tog med sig gåvor, allt det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler kunde bära. Han kom och trädde fram inför honom och sade: ”Din son Ben-Hadad, kung av Aram, har skickat mig till dig och låter fråga: Kommer jag att bli frisk från denna sjukdom?” ¹⁰ Elisha svarade honom: ”Gå och säg till honom: Du ska bli frisk igen. Men Herren har uppenbarat för mig att han ändå ska dö.”

¹¹ Gudsmannen stirrade framför sig och såg på honom tills han blev besvärad. Sedan började han gråta. ^12 (AS) Då sade Hasael: ”Varför gråter min herre?” Han svarade: ”Därför att jag vet hur mycket ont du kommer att göra Israels barn. Du kommer att sätta eld på deras befästa platser, döda deras unga män med svärd, krossa deras spädbarn och skära upp deras havande kvinnor.” ^13 (AT) Hasael sade: ”Vad är din tjänare, den hunden, att han skulle kunna göra så stora ting?” Elisha svarade: ”Herren har uppenbarat för mig att du ska bli kung över Aram.”

¹⁴ Han gick ifrån Elisha och kom till sin herre, som frågade honom: ”Vad sade Elisha till dig?” Han svarade: ”Han sade till mig att du ska bli frisk igen.” ¹⁵ Men dagen därpå tog han ett täcke och doppade det i vatten och bredde ut det över kungens ansikte. Det blev hans död. Och Hasael blev kung^[bd] efter honom.

Joram blir kung i Juda

^16 (AU) I Israels kung Jorams, Ahabs sons, femte regeringsår, medan Joshafat ännu var kung i Juda, blev Joram, Joshafats son, kung i Juda. ¹⁷ Han var trettiotvå år när han blev kung, och han regerade åtta år^[be] i Jerusalem. ¹⁸ Men han vandrade på Israels kungars väg, så som Ahabs hus hade gjort, för hans hustru var en dotter till Ahab. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. ^19 (AV) Men Herren ville ändå inte förgöra Juda för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa för alltid.

^20 (AW) I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen kung över sig. ²¹ Då drog Joram över till Sair^[bf] med alla sina vagnar. På natten gick han till anfall och slog edomiterna som omringat honom samt befälhavarna över deras vagnar, men folket flydde till sina tält.

^22 (AX) Så avföll Edom från Juda välde och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll också Libna. ²³ Vad som mer finns att säga om Jorams gärningar och allt som han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika. ^24 (AY) Joram gick till vila hos sina fäder och blev begravd hos sina fäder i Davids stad. Hans son Ahasja blev kung efter honom.

Ahasja blir kung i Juda

^25 (AZ) I Jorams, Ahabs sons, Israels kungs, tolfte regeringsår blev Ahasja, Jorams son, kung i Juda. ^26 (BA) Ahasja var tjugotvå år när han blev kung, och han regerade ett år^[bg] i Jerusalem. Hans mor hette Atalja och hon var dotter till Omri, Israels kung. ²⁷ Han vandrade på samma väg som Ahabs hus och gjorde det som var ont i Herrens ögon liksom Ahabs hus hade gjort. Han var ju nära släkt med Ahabs hus.

²⁸ Han drog ut tillsammans med Joram, Ahabs son^[bh], och stred mot Arams kung Hasael vid Ramot i Gilead^[bi]. Men Joram blev sårad av arameerna. ^29 (BB) Då vände kung Joram tillbaka för att i Jisreel läka såren som arameerna hade gett honom vid Ramot i striden mot kung Hasael av Aram. Och Juda kung Ahasja, Jorams son, for ner för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom han låg sjuk.