2 Moseboken 7-12

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Moses stav förvandlas till en orm

7 Då sa Herren till Mose: ”Jag har utsett dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. ² Tala om för Aron allt vad jag befaller dig, så att han kan framföra det till farao för att han ska låta Israels folk lämna hans land. ³ Men jag ska förhärda faraos hjärta, och även om jag gör många tecken och under i Egypten, ⁴ så kommer farao inte att lyssna till er. Men jag ska bära hand på Egypten och leda mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egypten med stora straffdomar. ⁵ Egypterna ska inse att jag är Herren, när jag räcker ut min hand mot Egypten och för ut israeliterna därifrån.”

⁶ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt dem. ⁷ Mose var 80 år och Aron 83 år, när de talade med farao.

⁸ Herren sa till Mose och Aron: ⁹ ”När farao begär att ni utför ett under, ska du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao och då ska den förvandlas till en orm.”

¹⁰ Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans hov, och den förvandlades till en orm. ¹¹ Då bad farao sina visa män och trollkarlar att komma in, och de kunde göra samma sak genom sina magiska konster. ¹² Var och en av dem kastade sin stav och alla deras stavar förvandlades till ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. ¹³ Faraos hjärta var trots det fortfarande hårt. Han ville inte höra på dem, så som Herren hade sagt.

Katastrofer drabbar Egypten

Nilens vatten förvandlas till blod

¹⁴ Herren sa till Mose att farao inte hade låtit sig påverkas och att han också i fortsättningen skulle vägra att låta folket gå. ¹⁵ ”Gå därför till honom imorgon bitti, när han går ner till floden. Vänta vid flodstranden när han kommer och håll staven i handen, den stav som blev förvandlad till en orm. ¹⁶ Säg till honom: ’Herren, hebréernas Gud, har sänt mig för att be dig låta hans folk gå ut i öknen och fira gudstjänst. Du har inte lyssnat förut, ¹⁷ men nu säger Herren: Nu ska du inse att jag är Herren. Jag ska slå på vattnet i Nilen med min stav, och vattnet ska förvandlas till blod. ¹⁸ Fiskarna ska dö, och floden kommer att lukta så illa att egypterna inte kan dricka vattnet.’ ”

¹⁹ Herren fortsatte att tala till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin stav över alla vattendrag i Egypten, över alla floder, kanaler och dammar, så ska allt vatten i landet förvandlas till blod i hela Egypten, till och med vattnet som finns i trä- och stenkärlen i hemmen.”

²⁰ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och inför farao och alla hans hovmän slog Aron på Nilens vatten med sin stav, och vattnet förvandlades till blod. ²¹ Fiskarna i Nilen dog, och vattnet blev så stinkande att egypterna inte kunde dricka det. Det var blod i hela Egypten. ²² Men när de egyptiska magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster, förblev farao hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt. ²³ Helt oberörd återvände farao till sitt palats. ²⁴ Men egypterna började gräva runt omkring Nilen för att hitta dricksvatten, för man kunde inte dricka vattnet från floden.

Grodor överallt

²⁵ En vecka hade gått sedan Herren slagit Nilen.

8 Herren sa till Mose: ”Gå tillbaka till farao och säg så här: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och hålla gudstjänst åt mig. ² Om du vägrar och inte vill släppa folket, ska jag låta hela landet drabbas av grodor. ³ Nilen ska vimla av dem, och de ska komma upp på land, in i ditt palats, i ditt sovrum och upp i din säng, i dina hovmäns hus och ditt folks hus, i dina bakugnar och baktråg. ⁴ Grodorna ska klättra på dig och på ditt folk och dina hovmän.’ ”

⁵ Herren sa till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin hand med staven över alla floder, bäckar och dammar i Egypten, så att det kommer grodor över hela landet.”

⁶ Aron räckte då ut sin hand över vattnen i Egypten, och grodorna täckte hela landet. ⁷ Men magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster och lät grodor komma över Egypten.

⁸ Då kallade farao till sig Mose och Aron: ”Be till Herren att han tar bort grodorna, så ska jag låta folket gå för att offra åt honom.”

⁹ ”Du ska själv få bestämma den tidpunkt då du vill att jag ska be för dig, dina hovmän och ditt folk”, sa Mose till farao, ”så att grodorna försvinner från dig och dina hus, och blir bara kvar i Nilen.”

¹⁰ ”Gör det imorgon”, sa farao. ”Det ska bli som du vill”, svarade Mose”, för att du ska inse att ingen är lik Herren, vår Gud. ¹¹ Alla grodor ska försvinna från dig och dina hus och dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen.”

¹² Mose och Aron lämnade farao och Mose ropade till Herren att ta bort grodorna som han hade sänt över farao. ¹³ Herren gjorde som Mose bad honom och det låg döda grodor i alla hus, på gårdarna och på fälten. ¹⁴ De samlades ihop i stora högar och det blev en stank över hela landet. ¹⁵ Men när farao såg att hemsökelsen var över, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, så som Herren hade sagt.

Myggsvärmar

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Säg till Aron att slå på markens stoft med sin stav, så ska det komma mygg över hela Egypten.” ¹⁷ Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och när Aron slog med staven på marken kom det mygg som satte sig på människor och djur. Allt stoft på marken i hela Egypten blev till mygg. ¹⁸ Magikerna försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, frambringa mygg, men den här gången misslyckades de. Myggorna fanns överallt på människor och djur.

¹⁹ ”Detta är Guds finger”, sa de till farao. Men farao var lika hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt.

Flugsvärmar

²⁰ Därefter sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt på morgonen så att du möter farao när han går till floden, och säg då till honom: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och fira gudstjänst inför mig! ²¹ Om du vägrar, ska jag sända flugsvärmar över dig och dina hovmän, ditt folk och dina hus. Husen i Egypten ska bli uppfyllda av dem, och marken ska vara täckt av dem.

²² Landet Goshen däremot, där mitt folk bor, ska jag behandla annorlunda. Där ska det inte finnas några flugsvärmar, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. ²³ Jag ska göra skillnad mellan ditt folk och mitt och detta tecken kommer att ske imorgon.’ ”

²⁴ Herren gjorde som han hade sagt. Det blev fruktansvärda svärmar av flugor i faraos palats och i hans hovmäns hus och hela Egypten drabbades.

²⁵ Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: ”Gå och offra åt er Gud, men gör det här i landet.”

²⁶ Mose svarade: ”Det går inte. Egypterna skulle avsky om vi offrade till Herren, vår Gud, och offrar vi sådant som de avskyr här mitt framför ögonen på dem, kommer de säkert att stena oss. ²⁷ Vi måste göra en tre dagars färd ut i öknen för att offra till Herren, vår Gud, så som han har befallt oss.”

²⁸ ”Gå då”, svarade farao. ”Jag tillåter er att offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå inte alltför långt. Be för mig!”

²⁹ ”Ja”, svarade Mose, ”så fort jag gått härifrån ska jag be att Herren låter flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte fler gånger, utan låt folket gå och offra åt Herren.”

³⁰ Mose lämnade farao och bad till Herren. ³¹ Herren gjorde som Mose bad honom och lät flugsvärmarna försvinna från farao och hans hovmän och hans folk. Inte en enda fluga blev kvar. ³² Då gjorde farao sitt hjärta lika hårt igen och lät inte folket gå.

Boskapen dör

9 ”Gå tillbaka till farao”, sa Herren till Mose, ”och säg till honom: ’Så säger Herren, hebréernas Gud: ”Släpp mitt folk, så att de kan gå och tillbe mig.” ² Om du inte gör det ³ ska Herren sända en svår pest till din boskap, dina hästar, åsnor, kameler och dina fårhjordar. ⁴ Men Herren ska göra skillnad på Israels och Egyptens boskap: inget av de djur som tillhör Israel ska dö.’ ”

⁵ Herren har bestämt tiden och sagt: ”I morgon ska Herren låta detta ske i landet.” ⁶ Följande dag gjorde Herren som han hade sagt. All boskap som tillhörde egypterna dog, men av Israels boskap dog inte ett enda djur. ⁷ Farao skickade då bud för att undersöka saken och fick veta inte något enda djur bland Israels boskap hade dött. Men fortfarande gav farao inte med sig. Han vägrade att släppa folket.

Sot orsakar bölder

⁸ Herren sa till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot från brännugnen. Mose ska sedan kasta upp det mot himlen inför faraos ögon, ⁹ och då ska det bildas damm över hela Egypten. Det ska ge variga bölder på människor och djur över hela landet.”

¹⁰ Då tog de sot från brännugnen och gick till farao. Inför farao kastade Mose sedan upp sotet mot himlen och både människor och djur fick variga bölder. ¹¹ Magikerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de också drabbats av bölderna liksom alla andra egypter. ¹² Men Herren gjorde farao lika hård igen och han vägrade att höra på Mose och Aron, så som Herren hade sagt till Mose.

En fruktansvärd hagelstorm

¹³ Sedan sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt imorgon bitti och säg till farao: ’Så säger Herren, hebréernas Gud: släpp mitt folk, så att de kan fira gudstjänst, ¹⁴ annars ska jag denna gång sända alla mina plågor mot dig själv och dina hovmän och ditt folk för att du ska inse att ingen på hela jorden är som jag. ¹⁵ Jag hade vid det här laget kunnat låta dig och ditt folk drabbas av pest, vilket skulle ha utplånat dig från jordens yta, ¹⁶ men jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa dig min makt och att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden. ¹⁷ Om du fortfarande sätter dig mot mitt folk och vägrar att släppa dem, ¹⁸ ska jag i morgon vid den här tiden sända en väldig hagelstorm över hela landet, en storm vars like man aldrig sett sedan Egypten grundades. ¹⁹ Se nu till att du får in din boskap och allt du har från fälten, för varje människa och varje djur som finns ute kommer att träffas och dö av haglet.’ ”

²⁰ De av faraos tjänstefolk som fruktade Herrens ord, hämtade sina slavar och sin boskap från fälten, ²¹ men de som inte brydde sig om Herrens ord, lämnade dem kvar ute på fälten.

²² Då sa Herren till Mose: ”Sträck upp din hand mot himlen, så ska hagel komma över hela Egypten, över både människor, djur och all växtlighet i Egypten.”

²³ När Mose lyfte staven mot himlen, sände Herren hagel och ett fruktansvärt åskväder med blixtar som slog ner. Så lät Herren hagel regna ner över Egypten. ²⁴ Det haglade och blixtrade så att det aldrig tidigare i Egyptens historia, sedan det blev befolkat, förekommit ett sådant oväder. ²⁵ Överallt i landet slogs allt ner som fanns ute på fälten, både människor och djur. Växterna ute på fälten slogs ner, och träden förstördes. ²⁶ Men i Goshen, där Israels folk bodde, kom det inget hagel.

²⁷ Farao kallade till sig Mose och Aron och sa: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har handlat orätt. ²⁸ Be till Herren! Vi har fått nog av åska och hagel. Jag ska låta er gå nu genast. Ni behöver inte stanna längre.”

²⁹ Mose svarade: ”Så snart jag har lämnat staden ska jag lyfta mina händer mot Herren och då ska åskan och haglet sluta. Då ska du inse att jorden tillhör Herren. ³⁰ Men ändå kommer varken du eller dina hovmän att frukta Herren.”

³¹ Allt lin och allt korn slogs ner och blev förstört, för kornet hade gått i ax och linet stod i blom, ³² men vetet och speltet blev inte förstört eftersom de mognar senare.

³³ Mose lämnade farao, gick ut ur staden och lyfte sina händer mot Herren. Åskan och haglet upphörde och det kom inget regn mer. ³⁴ När farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, syndade han igen och förhärdade sig, både han och hans hovmän. ³⁵ Farao var lika hård, och han släppte inte folket, så som Herren hade förutsagt genom Mose.

Gräshoppor täcker landet

10 Då sa Herren till Mose: ”Gå tillbaka till farao! Jag har gjort både honom och hans hovmän hårda, för att jag ska kunna göra dessa tecken mitt ibland dem ² och för att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn om de stora gärningar jag gjorde bland egypterna och vilka tecken jag gjorde bland dem. Så ska ni inse att jag är Herren.”

³ Mose och Aron gick än en gång till farao och talade med honom: ”Så säger Herren, hebréernas Gud: ’Hur länge tänker du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk så att de kan tillbe inför mig. ⁴ Om du fortfarande vägrar att släppa iväg dem, ska jag imorgon bitti sända gräshoppor över ditt land. ⁵ De ska täcka marken så att man inte kan se den och de ska äta upp allt som blev kvar efter haglet. De ska gnaga av alla träd som växer på era marker. ⁶ De kommer att fylla alla hus, dina och dina hovmäns hus, ja, alla egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller förfäder sett sedan de bosatte sig i landet.’ ”

Sedan gick Mose därifrån.

⁷ Faraos hovmän frågade honom: ”Hur länge ska den där mannen få vara en snara för oss? Låt folket gå och tillbe Herren, sin Gud! Märker du inte att hela Egypten håller på att gå under?”

⁸ Då lät farao hämta tillbaka Mose och Aron. ”Ni får väl gå och tillbe Herren, er Gud, då!” sa han. ”Men vilka är det som ska gå?”

⁹ ”Vi vill gå allesammans, både unga och gamla”, svarade Mose. ”Vi vill ta med våra söner och döttrar och all vår boskap och våra hjordar, eftersom vi ska fira en högtid till Herrens ära.”

¹⁰ ”Ja, nog behöver ni att Herren är med er om ni ska få mig att låta er gå och ta med barnen!” sa farao. ”Det syns att ni har onda tankar! ¹¹ Aldrig i livet! Nej, ni män kan gå och tillbe Herren, för det var ju det ni ville.” Och så körde man ut dem därifrån.

¹² Då sa Herren till Mose: ”Räck ut din hand över Egyptens land, så ska gräshoppor komma över hela landet och äta upp allt som haglet lämnade kvar.”

¹³ Och Mose räckte ut sin stav, och Herren lät en östlig vind blåsa över landet hela dagen och hela natten, och när det blev morgon hade vinden fört med sig gräshopporna. ¹⁴ De täckte hela landet och slog ner överallt i Egypten. Det var den värsta gräshoppsinvasionen någonsin och man kommer aldrig att få se något liknande igen. ¹⁵ Gräshopporna täckte hela landet, marken var alldeles svart, och de åt upp all växtlighet och all frukt på träden som fanns kvar efter haglet. De lämnade inget grönt kvar, varken på träden eller på marken någonstans i hela Egypten.

¹⁶ Då skickade farao ilbud efter Mose och Aron och sa till dem: ”Jag har syndat mot Herren, er Gud, och mot er. ¹⁷ Förlåt min synd bara den här gången och be Herren, er Gud, att han tar bort denna dödsplåga från mig.”

¹⁸ Mose gick från farao och bad till Herren, ¹⁹ och Herren sände en kraftig västanvind som blåste ut alla gräshopporna i Sävhavet^[a]. Sedan fanns det inte en enda gräshoppa kvar i hela Egypten. ²⁰ Men Herren gjorde än en gång farao lika orubblig, och han vägrade låta folket gå.

Mörker över landet i tre dagar

²¹ Då sa Herren till Mose: ”Lyft upp din hand mot himlen, så ska jag sända ett väldigt mörker, som man riktigt kan ta på^[b].” ²² Mose lyfte sin hand mot himlen, och det kom ett tjockt mörker över hela Egypten i tre dagar. ²³ Folk kunde inte se varandra eller röra sig på tre dagar, men där israeliterna bodde var det ljust.

²⁴ Farao skickade då efter Mose och sa: ”Gå och fira gudstjänst åt Herren, men låt era får och er boskap stanna här. Barnen får ni ta med er.”

²⁵ ”Nej”, sa Mose. ”Du måste låta oss ta med slaktoffer och brännoffer som vi kan offra åt Herren, vår Gud. ²⁶ Vi måste få med oss vår boskap. Inte en klöv ska lämnas kvar. Vi måste offra av vår boskap åt Herren, vår Gud, och vi vet inte vad för slags offer vi ska offra, förrän vi är där.”

²⁷ Men Herren gjorde farao lika hård som förut. Inte heller den här gången lät han dem gå.

²⁸ ”Försvinn härifrån, och låt mig aldrig se dig igen”, sa farao åt Mose. ”Kommer du hit en gång till ska du dö.”

²⁹ ”Du har helt rätt”, sa Mose. ”Du kommer aldrig att se mig igen.”

Hotet mot alla förstfödda

11 Då sa Herren till Mose: ”Jag ska sända ännu en plåga över farao och Egypten, och sedan ska han låta er gå. Han kommer till och med att jaga er ut ur landet. ² Säg nu till alla män och kvinnor att de ska be att få föremål av silver och guld av sina grannar.”

³ Herren gjorde nämligen så att egypterna tyckte bra om Israels folk. Mose var en stor man i Egypten, och både faraos hovmän och folket i allmänhet såg upp till honom.

⁴ Mose sa nu^[c] till farao: ”Så säger Herren: ’Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. ⁵ Allt förstfött i Egypten ska dö, från härskaren faraos förstfödde till den förstfödde av slavinnan vid handkvarnen och till och med de förstfödda bland boskapen. ⁶ En dödsklagan kommer att höras över hela landet. Aldrig tidigare har man hört något sådant, och man kommer aldrig att få höra det igen. ⁷ Mot Israels folk däremot ska inte ens en hund morra^[d] vare sig mot människor eller djur.’ Då ska ni inse att Herren gör skillnad mellan egypterna och israeliterna. ⁸ Alla dina hovmän ska komma till mig och buga och säga: ’Var snäll och lämna oss genast, och ta med allt folket!’ Efter det ska jag ge mig iväg.” Sedan gick Mose därifrån, full av vrede.

⁹ Herren sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på dig, så att jag får utföra fler under i Egypten.” ¹⁰ Fastän Mose och Aron utförde dessa under mitt framför ögonen på farao, gjorde Herren honom hård och orubblig, och han vägrade låta folket lämna landet.

Påsken

(3 Mos 23:5-8; 4 Mos 28:16-25; 5 Mos 16:1-8)

12 Herren sa till Mose och Aron i Egypten: ² ”Från och med nu ska den här månaden vara den första månaden på året för er. ³ Säg till Israels menighet att varje familj ska skaffa ett lamm eller en killing till den tionde dagen i denna månad, ett djur för varje hushåll. ⁴ Om familjen är för liten för ett helt djur, ska det delas med den närmaste grannfamiljen, efter antalet personer. Beräkna hur mycket var och en äter. ⁵ Djuret ska vara årsgammalt, av hankön, och det ska vara felfritt, antingen ett får eller en get.

⁶ Ni ska sköta om det till den fjortonde dagen i månaden. I skymningen den dagen^[e] ska hela Israels menighet slakta det, ⁷ och lite av blodet ska strykas på dörrposterna och på tvärbjälken över dörren i de hus där man äter det. ⁸ Köttet ska ätas just den natten. Det ska vara stekt över eld och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst och med bittra örter. ⁹ Köttet får inte ätas rått eller kokt utan det ska vara stekt över eld med både huvud, fötter och inälvor. ¹⁰ Ingenting av det får sparas till följande morgon. Om något blir kvar, ska det brännas.

¹¹ Ni ska äta det med reskläderna på. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta är Herrens påsk^[f].

¹² Jag ska nämligen gå fram genom Egypten just den natten och döda allt förstfött i landet, människor likväl som djur. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är Herren. ¹³ Blodet ska vara tecknet på husen där ni bor, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och inget fördärv ska drabba er när jag slår Egypten.

¹⁴ Ni ska ha denna som minnesdag för er och fira den som Herrens högtid från generation till generation, som en oföränderlig förordning. ¹⁵ I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som äter någonting jäst under dessa sju dagar ska utrotas ur Israel. ¹⁶ På den första och den sjunde dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning så att var och en får äta; det är allt ni får göra.

¹⁷ Det osyrade brödets högtid ska ni fira därför att den här dagen förde jag era härskaror ut ur Egypten. Det är alltså en oföränderlig förordning att ni ska fira denna dag, generation efter generation. ¹⁸ Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas. ¹⁹ Under dessa sju dagar får det inte finnas något jäst i era hem. Den som under denna tid äter någonting som är jäst ska utrotas ur Israel, såväl invandraren som israeliten. ²⁰ Ni ska alltså inte äta någonting som är bakat med jäst, utan bara bröd som inte är jäst, var ni än bor.”

²¹ Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå nu och skaffa ett lamm åt era familjer, och slakta det som påskoffer. ²² Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. ²³ Herren ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren^[g] att gå in i era hus och döda er.

²⁴ Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. ²⁵ När ni kommer in i det land som Herren har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. ²⁶ Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ ²⁷ då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren.

²⁸ Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Alla förstfödda i Egypten dör

²⁹ Vid midnatt dödade Herren de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. ³⁰ Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.

³¹ Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe Herren, som ni begärde. ³² Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” ³³ Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de.

³⁴ Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. ³⁵ Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. ³⁶ Och Herren gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna.

Flykten från Egypten

³⁷ Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. ³⁸ Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. ³⁹ De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig.

⁴⁰ Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, ⁴¹ och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla Herrens härskaror lämnade Egypten. ⁴² Herren vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna Herrens natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation.

Regler för påskfirandet

⁴³ Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, ⁴⁴ men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren^[h]. ⁴⁵ Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det.

⁴⁶ Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. ⁴⁷ Hela Israel ska fira denna högtid.

⁴⁸ Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira Herrens påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. ⁴⁹ Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.”

⁵⁰ Alla israeliterna följde alla de befallningar Herren hade gett till Mose och Aron. ⁵¹ Den dagen ledde Herren dem ut ur Egypten i ordnade härskaror.