²⁵ Gud såg på israeliterna och tog sig an dem.

⁷ Herren talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider. ⁸ Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. ⁹ Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem. ¹⁰ Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”

¹¹ ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud. ¹² ”Jag är^[a] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”

¹³ ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn^[b]?’ Vad ska jag svara då?”

¹⁴ ”Jag är den jag är”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter jag är^[c] har sänt dig.” ¹⁵ Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att Herren^[d], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem.

¹⁶ Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten. ¹⁷ Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’

¹⁸ De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’Herren, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’

¹⁹ Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. ²⁰ Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå. ²¹ Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån. ²² Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.”

⁹ Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.

¹⁰ När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.

¹¹ De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? ¹² Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”

¹³ Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. ¹⁴ Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”

¹⁵ Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. ¹⁶ Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. ¹⁷ Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. ¹⁸ Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”

¹⁹ Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, ²⁰ så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus^[a]. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.

²¹ När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig ²² så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. ²³ Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. ²⁴ Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. ²⁵ Han lät hjulen på deras vagnar lossna^[b], så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”

²⁶ Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” ²⁷ Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. ²⁸ Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.

²⁹ Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. ³⁰ På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. ³¹ När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.