⁷ I ditt höga majestät
    besegrade du dem
som vände sig mot dig.
    Du visade din vrede
och den förtärde dem,
    som elden bränner upp gräset.
⁸ Du blåste på vattnet
    och det delade sig.
Vågorna reste sig som murar,
    stelnade mitt i havet.
⁹ Fienden sa:
    ’Jag ska förfölja dem och hinna upp dem,
jag ska ta byte och fördela det,
    jag ska ta hämnd på dem.
Jag ska dra mitt svärd,
    min hand ska förgöra dem.’
¹⁰ Men du andades på dem,
    och havet slog ihop över dem.
De sjönk som bly
    i de väldiga vattnen.
¹¹ Vem är som du, Herre,
    bland alla gudar?
Vem är så majestätisk och helig?
    Vem är så fruktansvärd i härlighet?
    Vem gör under som du?

¹² Du räckte ut din hand,
    och då svalde jorden dem.
¹³ I din nåd har du lett
    det folk du befriade.
Med din makt har du fört det
    till din heliga boning.
¹⁴ Folken hörde det och darrade.
    Filistéerna greps av ångest.
¹⁵ Edoms furstar blev förskräckta.
    Moabs mäktiga män darrade.
Kanaans invånare smälte ner av fruktan.
¹⁶     Skräck och ångest har kommit över dem.
Inför din väldiga arm
    stod de förstenade,
medan ditt folk, Herre,
    det folk som du har befriat, passerade dem.
¹⁷ Du leder dem
    och planterar dem på ditt eget berg,
på den plats du gjort till din boning, Herre
    – i den helgedom, Herre, som dina händer grundlagt.

¹⁸ Herren ska regera i all evighet.”

”Sjung till Herrens ära.
    Han är högt upphöjd.
Hästar och vagnsförare
    har han störtat i havet.”

¹³ Men snart glömde de allt han gjort.
    De väntade inte på hans råd.
¹⁴ De greps av begär i öknen
    och utmanade Gud i ödemarken.
¹⁵ Då gav han dem vad de begärde,
    men han sände också förödande sjukdomar över dem.^[a]

¹⁶ De blev avundsjuka på Mose och Aron,
    som var helgade åt Herren.
¹⁷ Jorden öppnade sig och svalde Datan,
    begravde Avirams hop.
¹⁸ Eld flammade upp bland deras anhängare,
    lågorna uppslukade de onda.
¹⁹ De gjorde en kalv vid Horeb
    och tillbad en gjuten avgud.
²⁰ De bytte ut sin härlighet
    mot en avbild av en tjur som äter gräs.
²¹ De glömde Gud, sin räddare,
    som gjort så stora ting i Egypten,
²² mirakel i Hams land
    och märkliga gärningar vid Sävhavet.
²³ Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
    Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
    så att han inte skulle förinta dem.

²⁴ Sedan föraktade de det underbara landet,
    och de trodde inte på hans ord.
²⁵ De gnällde i sina tält,
    och de ville inte lyssna till Herren.
²⁶ Därför lyfte han sin hand och svor
    att han skulle döda dem i öknen,
²⁷ och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
    och spridas ut till andra länder.

²⁸ De förenade sig med Baal-Pegor,
    och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.^[b]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
    så att en plåga bröt ut bland dem.
³⁰ Men Pinechas grep in och kom emellan,
    så att plågan upphörde.
³¹ För detta räknades han som rättfärdig
    från generation till generation, för evigt.
³² Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
    och ställde till bekymmer för Mose.
³³ De var upproriska mot hans ande, så
    att han^[c] talade utan att tänka efter.

³⁴ De förgjorde inte heller folken,
    som Herren hade sagt till dem,
³⁵ utan beblandade sig med främmande folk
    och tog efter deras seder och bruk.
³⁶ De tillbad deras avgudar,
    och detta blev en fälla för dem.
³⁷ De offrade sina söner och döttrar
    till demoner.
³⁸ De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
    som de offrade åt Kanaans avgudar,
    och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
³⁹ De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
    och agerade i otrohet.

⁴⁰ Herrens vrede upptändes mot hans folk,
    och han avskydde sin arvedel.
⁴¹ Han överlämnade dem åt främmande folk,
    och de som hatade dem fick härska över dem.
⁴² Deras fiender förtryckte dem,
    och de fick underkasta sig deras makt.
⁴³ Gång på gång befriade han dem,
    men de fortsatte att göra uppror,
    och de sjönk allt djupare i sin synd.
⁴⁴ Ändå såg han till dem i deras nöd
    när han hörde deras rop.
⁴⁵ Han kom ihåg sitt förbund med dem
    och var mild i sin stora nåd.
⁴⁶ Han lät dem finna förbarmande
    hos dem som höll dem fångna.

⁴⁷ Rädda oss, Herre, vår Gud!
    Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
    och tacka och lova dig.

⁴⁸ Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!

Och allt folket ska säga: ”Amen!”

Halleluja!