¹¹ De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten?

² Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron.

Folket klagar och Gud ger dem kött

⁴ Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! ⁵ Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! ⁶ Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!”

⁷ Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. ⁸ Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. ⁹ Mannat föll om natten samtidigt med daggen.

¹⁰ Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. Herrens vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods.

¹¹ Då sa Mose till Herren: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? ¹² Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? ¹³ Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ ¹⁴ Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! ¹⁵ Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!”

¹⁶ Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. ¹⁷ Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret.

¹⁸ Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’Herren har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, ¹⁹ inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! ²⁰ I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat Herren som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ”

²¹ Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. ²² Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!”

²³ Då sa Herren till Mose: ”När skulle Herren ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!”

²⁴ Mose gick ut och berättade för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. ²⁵ Herren kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället.

²⁶ Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. ²⁷ En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. ²⁸ Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!”

²⁹ Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”

³⁰ Därefter återvände Mose och de äldste till lägret.

³¹ Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. ³² Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter^[a] och det låg vaktlar överallt. ³³ Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. ³⁴ Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava^[b], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. ³⁵ Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.

Israeliterna tillber Baal

25 Medan Israel befann sig i Shittim, började folket bedriva otuktigt sexuellt umgänge med moabitiska flickor ² som inbjöd dem att delta i deras avgudars offermåltider. Folket åt och tillbad deras avgudar.

³ Så slöt sig Israel till Baal-Pegor. Herren brann av vrede över sitt folk ⁴ och han befallde Mose: ”Grip och avrätta alla folkets ledare och låt deras döda kroppar synas^[a] inför allt folket så att Herrens vrede vänds bort från Israel!”

⁵ Mose gav då domarna befallning om att låta avrätta alla dem som tillbett Baal-Pegor.

⁶ Men en av de israelitiska männen tog med sig en midjanitisk flicka in i lägret mitt framför ögonen på Mose och hela den israelitiska menigheten där de stod gråtande vid ingången till uppenbarelsetältet. ⁷ När Pinechas, Elasars son och prästen Arons sonson, fick se detta, gick han från menigheten, tog sitt spjut ⁸ och följde efter mannen in i tältet. Han borrade spjutet rakt genom israelitens kropp och in i flickan. Omedelbart upphörde den hemsökelse som drabbat Israel, ⁹ men dessförinnan hade 24 000 personer fått sätta livet till.

¹⁰ Då talade Herren till Mose: ¹¹ ”Eftersom Pinechas, son till Elasar, har vänt min vrede från israeliterna, för han brann av samma lidelse som jag bland dem, utrotade jag inte israeliterna i min lidelse. ¹² Tillkännage därför att jag sluter ett fredsförbund med honom. ¹³ För honom och hans ättlingar ska detta vara ett bestående prästerligt förbund, eftersom han brann av lidelse för sin Gud och skaffade försoning åt Israel.”

¹⁴ Den israelitiske mannen som blev dödad tillsammans med den midjanitiska flickan hette Simri och var son till Salu, en av ledarna i Simons stam. ¹⁵ Den dödade flickan hette Kosbi och var dotter till Sur, en av de midjanitiska furstarna.

¹⁶ Herren talade till Mose igen: ¹⁷ ”Midjaniterna är era fiender. Döda dem! ¹⁸ De betraktar er som fiender och lurar er genom sin listighet som det blev med Pegor och deras syster^[b] Kosbi, dottern till den midjanitiske hövdingen, som dödades när hemsökelsen drabbade er för Pegors skull.”