Jungfrun, dottern Sion, föraktar och hånar dig,
    dottern Jerusalem skakar på huvudet åt dig.
²² Vem har du hånat och smädat?
    Mot vem har du höjt rösten
och kastat högmodiga blickar?
    Mot Israels Helige!
²³ Genom dina sändebud har du
    hädat Herren.
Du sa:
    ”Med mina många vagnar
har jag bestigit bergens höjder
    och Libanons utkanter,
huggit ner dess högsta cedrar och dess bästa cypresser.
    Jag har tagit mig till dess mest avlägsna delar och finaste skogar.
²⁴ Jag grävde brunnar i främmande land
    och drack deras vatten,
med mina fötter torkade jag ut alla floder i Egypten.”

²⁵ Har du inte hört
    att jag bestämde detta för länge sedan,
planerade det i en fjärran tid?
    Nu har jag låtit det inträffa,
och du fick ödelägga befästa städer.
²⁶     Deras invånare blev maktlösa,
förskräckta och skamsna.
    De var som plantor på åkern,
den spirande grönskan,
    som gräs på taken,
som förbränns innan det växer upp.

²⁷ Men jag vet om du står eller sitter,
    går ut eller kommer in
och hur du rasar mot mig.
²⁸     Därför att du rasar mot mig
och ditt högmod har nått mina öron,
    ska jag sätta en krok i din näsa
och ett betsel i din mun
    och leda dig tillbaka samma väg som du kom.’

I år ska ni få äta självvuxen säd
    och nästa år det som växer därifrån.
Men det tredje året ska ni så och skörda,
    plantera vingårdar och äta deras frukt.
³⁰ Än en gång ska den räddade rest som är kvar av Juda
    slå rot och bära frukt.
³¹ För en rest ska komma från Jerusalem,
    de räddade från Sions berg.

’Han ska inte komma in i denna stad,
    inte skjuta någon pil dit in,
inte gå fram i skydd av någon sköld eller bygga någon vall mot den.
³³     Han ska vända tillbaka samma väg som han kom,
och han ska inte komma in i denna stad, säger Herren.
³⁴ Jag ska försvara och rädda denna stad
    för min och min tjänare Davids skull.’ ”