2 Samuelsboken 14
Svenska Folkbibeln
Absaloms återkomst
14 Joab, Serujas son, förstod att kungen tänkte mycket på Absalom. 2 Då sände Joab bud till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinna och sade till henne: "Låtsas att du har sorg, tag på dig sorgkläder och smörj dig inte med olja, utan var som en kvinna som länge har sörjt en död. 3 Gå sedan till kungen och säg detta till honom." Och Joab lade orden i hennes mun.
4 Kvinnan från Tekoa talade med[a] kungen. Hon föll ner till marken på sitt ansikte och bugade sig och sade: "Hjälp, o konung!" 5 Kungen frågade henne: "Vad vill du?" Hon svarade: "Se, jag är änka, för min man är död. 6 Din tjänarinna hade två söner. Båda började slåss med varandra ute på marken och ingen fanns som kunde skilja dem åt, så den ene slog ner den andre och dödade honom. 7 Nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna och de säger: Kom hit med honom som slog ner sin bror så att vi får döda honom, eftersom han tog sin brors liv och dödade honom. Så kan vi också förgöra arvingen. De vill utsläcka den gnista av mig som ännu är kvar genom att inte ge min man vare sig namn eller efterkommande på jordens yta."
8 Då sade kungen till kvinnan: "Gå hem igen. Jag skall ta mig an din sak." 9 Kvinnan från Tekoa svarade kungen: "Min herre konung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Konungen och hans tron är utan skuld." 10 Kungen sade: "Om någon säger något till dig, så för honom till mig, och han skall sedan inte mer besvära dig." 11 Då sade hon: "Må konungen komma ihåg Herren, sin Gud, så att inte blodshämnaren kan fördärva ännu mer och så att de inte förgör min son." Då sade han: "Så sant Herren lever, inte ett hår av din son skall falla till marken."
12 Då sade kvinnan: "Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till min herre konungen." Han sade: "Tala." 13 Kvinnan sade: "Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När konungen talar så, blir han själv skyldig, eftersom konungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka. 14 Vi måste alla dö, och är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte skall vara skild från honom. 15 Att jag nu har kommit för att tala detta till min herre konungen beror på att folket gjorde mig förskräckt, och då tänkte din tjänarinna: Jag vill tala med konungen, kanske skall konungen uppfylla sin tjänarinnas önskan. 16 Ja, konungen skall lyssna till sin tjänarinna och befria mig från den mans hand som vill utrota både mig och min son från Guds arvedel. 17 Din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall ge mig ro, för min herre konungen är lik Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren, din Gud, vara med dig."
18 Då svarade kungen kvinnan: "Dölj inte något för mig av det som jag vill fråga dig om." Kvinnan svarade: "Må nu min herre konungen tala." 19 Då sade kungen: "Har Joab sin hand med i allt detta?" Kvinnan svarade: "Så sant du lever, min herre konung: Ingen kan komma undan det min herre konungen talar, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som befallde mig detta, och han lade i din tjänarinnas mun allt vad jag har sagt. 20 För att ge saken ett annat sken har din tjänare Joab handlat på detta sätt. Men min herre är lik Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden."
21 Kungen sade sedan till Joab: "Nåväl, jag skall göra som du vill. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom." 22 Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: "I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre konung, eftersom konungen uppfyller sin tjänares önskan." 23 Och Joab steg upp och begav sig till Gesur och förde Absalom till Jerusalem. 24 Men kungen sade: "Han skall bege sig till sitt hus, han får inte komma inför mitt ansikte." Och Absalom gick till sitt eget hus och kom inte inför kungens ansikte.
Absaloms benådning
25 I hela Israel fanns ingen som prisades så mycket för sin skönhet som Absalom, från fötterna till huvudet fanns inget fel på honom. 26 När han lät klippa håret på sitt huvud - i slutet av varje år lät han klippa det, eftersom det blev för tungt för honom - så vägde håret tvåhundra siklar efter kungsvikt. 27 Åt Absalom föddes tre söner och en dotter som fick namnet Tamar. Hon var en vacker kvinna.
28 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få komma inför kungens ansikte, 29 sände han bud efter Joab i avsikt att skicka denne till kungen. Men Joab ville inte komma till honom. Absalom sände bud en andra gång, men Joab ville inte komma då heller. 30 Då sade han till sina tjänare: "Ni ser att Joab har en åker bredvid min och där har han korn. Gå och tänd eld på den." Absaloms tjänare tände då eld på åkern. 31 Då steg Joab upp och gick hem till Absalom och sade: "Varför har dina tjänare tänt eld på min åker?" 32 Absalom svarade: "Jag sände bud till dig och lät säga: Kom hit, jag vill skicka dig till kungen för att fråga: 'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättre om jag ännu hade varit kvar där.' Nu vill jag komma inför kungens ansikte. Finns det någon missgärning hos mig så må han döda mig." 33 Joab gick då till kungen och berättade detta för honom. Och denne kallade Absalom till sig. Han kom till kungen, föll ner för honom på sitt ansikte och bugade sig till marken inför kungen. Och kungen kysste Absalom.
Footnotes
- 2 Samuelsboken 14:4 talade med Andra handskrifter: "kom till".
2 Samuelsboken 14
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
En kvinna talar för Absaloms sak
14 Joav, Serujas son, förstod hur mycket kungen längtade efter Absalom. 2 Han skickade efter en klok kvinna från Tekoa och sa till henne: ”Låtsas att du sörjer. Sätt på dig sorgkläder, låt bli att smörja dig med olja och se ut som om du hade sörjt djupt under en längre tid. 3 Sedan ska du tala till kungen så här.” Och Joav lade orden i hennes mun.
4 När kvinnan kom inför kungen, hälsade hon på honom med vördnad genom att falla ner med ansiktet mot marken, och sa: ”Min kung, hjälp mig!” 5 ”Vad kan jag göra för dig?” frågade han. ”Jag är änka”, svarade hon. ”När min man dog 6 hade jag, din tjänarinna, två söner. Men en dag började de slåss ute på åkern och eftersom det inte fanns någon där som kunde skilja dem åt, blev den ene dödad. 7 Nu har släkten rest sig mot mig, din tjänarinna, och kräver att jag ska överlämna min andre son till dem, så att de kan ta livet av honom för att han mördade sin bror.[a] Då blir de ju samtidigt av med arvingen. De vill släcka den sista gnistan som finns kvar i mig och min makes namn kommer att utplånas från jorden.”
8 ”Låt mig ta hand om saken”, svarade kungen. ”Du kan lugnt gå hem igen.” 9 ”Min herre och kung”, svarade kvinnan från Tekoa honom. ”Låt skulden vila på mig och min familj. Kungen och hans tron ska vara utan skuld.”
10 Kungen svarade: ”Om någon säger något till dig, kan du ta med honom till mig, så försäkrar jag att han aldrig kommer att klaga mer!”
11 Då sa kvinnan: ”Lova, o konung, inför Herren, din Gud, att inte blodshämnaren fortsätter dödandet och dödar också min son!” ”Så sant Herren lever”, svarade han,” inte ett hår på din sons huvud ska krökas!”
12 ”Låt mig, din tjänarinna, då bara få säga en enda sak till min herre och kung!” sa hon. ”Gärna”, sa han. ”Tala ut!”
13 ”Varför har du tänkt så mot Guds folk?” frågade hon. ”Du, konung, har ju dömt dig själv när du inte låter din egen utstötte son komma tillbaka.[b] 14 Vi måste ju alla dö en gång. Våra liv är som vatten som hälls ut på marken – det kan inte samlas upp igen. Gud vill inte utsläcka liv utan han tänker ut vägar för att den utstötte inte ska förbli utstött från honom för alltid. 15 Men jag har kommit för att säga detta till min herre och kung, eftersom folket har skrämt mig. Jag sa för mig själv: ’Kanske kungen kan lyssna till mig och göra vad hans tjänarinna önskar. 16 Kanske vill kungen rädda sin tjänarinna undan den som vill rycka bort både mig och min son från Guds arvedel. 17 Det är bara min herres och konungs ord som kan ge mig frid’, tänkte jag, ’för min herre och kung är som en Guds ängel och kan skilja mellan gott och ont. Herren, din Gud, ska vara med dig!’ ”
18 ”Dölj inget för mig”, sa kungen till henne. ”Det är en sak jag vill veta!” ”Vad är det, min herre och kung?” undrade kvinnan. 19 ”Är Joav inblandad i detta?” frågade kungen. Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre och kung, ingen kan komma undan åt något håll när du talar! Ja, Joav skickade hit mig, din tjänarinna, och sa till mig vad jag skulle säga. 20 Han, din tjänare, gjorde det för att kungen skulle se den här saken på ett nytt sätt. Men du, min herre, är lika vis som en Guds ängel och vet allt som händer i landet.”
21 Då sa kungen till Joav: ”Jag ska göra som du vill. Gå och hämta tillbaka Absalom!” 22 Joav föll ner inför David med ansiktet mot marken och välsignade honom och sa: ”Nu vet jag att du är välvilligt inställd till mig eftersom du har uppfyllt min önskan!”
23 Sedan gick Joav till Geshur och hämtade tillbaka Absalom till Jerusalem.
24 Men kungen befallde: ”Låt honom gå till sitt eget hus! Han får inte komma hit till mig!” Därför gick Absalom till sitt eget hus och träffade aldrig kungen.
Absalom ber att få träffa David
25 Det fanns ingen i hela Israel som var så beundrad för sitt utseende som Absalom. Allt på honom var perfekt, från huvudet ända ner till fötterna. 26 När han klippte sitt hår, vilket han gjorde en gång om året för att det blev för tungt, vägde det ungefär två och ett halvt kilo. 27 Han fick tre söner och en dotter. Dottern fick heta Tamar och hon växte upp till en mycket vacker kvinna.
28 När Absalom hade varit i Jerusalem i två år och ännu inte sett kungen, 29 skickade han bud efter Joav för att sända honom till kungen, men Joav ville inte komma. Absalom sände då bud efter honom en gång till, men han vägrade även den gången.
30 Då sa Absalom till sina tjänare: ”Joavs kornåker ligger bredvid min. Gå och sätt eld på den!” Då gjorde tjänarna som Absalom hade sagt[c] 31 och snart kom Joav till Absalom och frågade: ”Varför har dina tjänare satt eld på min åker?”
32 Absalom svarade: ”Därför att jag skickade bud efter dig och ville sända dig till kungen för att fråga varför han förde mig tillbaka från Geshur. Jag kunde ju lika gärna ha bott kvar där! Nu vill jag träffa kungen och om han anser mig skyldig till något, så får han avrätta mig!”
33 Joav gick och berättade för kungen vad Absalom hade sagt och då kallade David på Absalom. När Absalom kom föll han ner med sitt ansikte mot marken inför kungen och David kysste honom.
Footnotes
- 14:7 Det var vanligt i Israel att den mördades närmaste släkt utkrävde blodshämnd genom att döda mördaren. Se 4 Mos 35:16-21.
- 14:13 Israels folk var som kvinnan som ville skona sonen, medan David var blodshämnaren som ville straffa honom.
- 14:30 I Septuaginta och en handskrift från Qumran finns här ett tillägg: Joavs tjänare kom med sönderrivna kläder och berättade för honom vad Absaloms folk hade gjort.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.