12 Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot grodorna som han låtit komma över farao. 13 Herren gjorde så som Mose hade begärt. Grodorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. 14 Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. 15 (A) Men när farao såg att han fått lindring, förhärdade han sitt hjärta och lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.

Den tredje plågan – mygg

16 Sedan sade Herren till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut din stav och slå stoftet på marken. Över hela Egyptens land ska då stoftet förvandlas till mygg.” 17 De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten.

18 Spåmännen tänkte då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. 19 (B) Då sade spåmännen till farao: ”Det är Guds finger!” Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.

Den fjärde plågan – flugor

20 Herren sade till Mose: ”Träd fram inför farao tidigt på morgonen när han går ut till vattnet och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 21 Om du inte släpper mitt folk ska jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus. Egyptiernas hus ska fylls av flugsvärmar, och även marken som de står på. 22 Men den dagen ska jag göra ett undantag för landet Goshen[a] där mitt folk bor. Det ska inte finnas några flugsvärmar där, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. 23 Jag ska göra skillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon ska detta tecken inträffa.”

24 (C) Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten härjades landet av flugsvärmarna.

25 Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Gå och offra åt er Gud här i landet!” 26 (D) Men Mose svarade: ”Det skulle inte vara rätt att göra så, för vi offrar sådant åt Herren vår Gud som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra sådant som egyptierna avskyr inför deras ögon skulle de säkert stena oss. 27 (E) Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren vår Gud, så som han befaller oss.”

28 Då sade farao: ”Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren er Gud i öknen. Gå bara inte för långt bort. Be för mig!” 29 Mose svarade: ”Ja, när jag kommer ut från dig ska jag be till Herren, att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, hans tjänare och hans folk. Men farao bör inte bedra oss igen och vägra släppa folket så att de kan offra åt Herren.”

30 Mose gick ut från farao och bad till Herren, 31 och Herren gjorde som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. 32 Men farao förhärdade sitt hjärta den gången också och släppte inte folket.

Read full chapter

Footnotes

  1. 8:22 Goshen   Det östra Nildeltat där israeliterna hade bosatt sig (jfr 1 Mos 46:34).

12 Mose och Aron lämnade farao och Mose ropade till Herren att ta bort grodorna som han hade sänt över farao. 13 Herren gjorde som Mose bad honom och det låg döda grodor i alla hus, på gårdarna och på fälten. 14 De samlades ihop i stora högar och det blev en stank över hela landet. 15 Men när farao såg att hemsökelsen var över, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, så som Herren hade sagt.

Myggsvärmar

16 Då sa Herren till Mose: ”Säg till Aron att slå på markens stoft med sin stav, så ska det komma mygg över hela Egypten.” 17 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt, och när Aron slog med staven på marken kom det mygg som satte sig på människor och djur. Allt stoft på marken i hela Egypten blev till mygg. 18 Magikerna försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, frambringa mygg, men den här gången misslyckades de. Myggorna fanns överallt på människor och djur.

19 ”Detta är Guds finger”, sa de till farao. Men farao var lika hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som Herren hade sagt.

Flugsvärmar

20 Därefter sa Herren till Mose: ”Gå upp tidigt på morgonen så att du möter farao när han går till floden, och säg då till honom: ’Så säger Herren: Låt mitt folk gå och fira gudstjänst inför mig! 21 Om du vägrar, ska jag sända flugsvärmar över dig och dina hovmän, ditt folk och dina hus. Husen i Egypten ska bli uppfyllda av dem, och marken ska vara täckt av dem.

22 Landet Goshen däremot, där mitt folk bor, ska jag behandla annorlunda. Där ska det inte finnas några flugsvärmar, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. 23 Jag ska göra skillnad mellan ditt folk och mitt och detta tecken kommer att ske imorgon.’ ”

24 Herren gjorde som han hade sagt. Det blev fruktansvärda svärmar av flugor i faraos palats och i hans hovmäns hus och hela Egypten drabbades.

25 Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: ”Gå och offra åt er Gud, men gör det här i landet.”

26 Mose svarade: ”Det går inte. Egypterna skulle avsky om vi offrade till Herren, vår Gud, och offrar vi sådant som de avskyr här mitt framför ögonen på dem, kommer de säkert att stena oss. 27 Vi måste göra en tre dagars färd ut i öknen för att offra till Herren, vår Gud, så som han har befallt oss.”

28 ”Gå då”, svarade farao. ”Jag tillåter er att offra åt Herren, er Gud, i öknen, men gå inte alltför långt. Be för mig!”

29 ”Ja”, svarade Mose, ”så fort jag gått härifrån ska jag be att Herren låter flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte fler gånger, utan låt folket gå och offra åt Herren.”

30 Mose lämnade farao och bad till Herren. 31 Herren gjorde som Mose bad honom och lät flugsvärmarna försvinna från farao och hans hovmän och hans folk. Inte en enda fluga blev kvar. 32 Då gjorde farao sitt hjärta lika hårt igen och lät inte folket gå.

Read full chapter

11 (A) Men Mose bönföll inför Herren sin Gud och sade: ”Herre, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? 12 (B) Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk. 13 (C) Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag ska göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om ska jag ge åt era efterkommande. De ska få det till arvedel för evigt.”

14 (D) Då ångrade Herren det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.

15 (E) Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. 16 (F) Tavlorna var Guds verk och skriften var Guds skrift, inristad på tavlorna.

17 Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Mose: ”Det hörs krigsrop i lägret.” 18 Men han svarade:

”Det är inte ljudet av segerrop,
        och inte ljudet av nederlag.
    Ljudet av sång är vad jag hör.”

19 (G) När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, upptändes hans vrede. Han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget. 20 (H) Och han tog kalven som de hade gjort, brände den i eld, krossade den till stoft, strödde det i vattnet och lät Israels barn dricka[a] det. 21 Och Mose sade till Aron: ”Vad har folket gjort med dig, eftersom du har förlett dem att begå en så stor synd?” 22 Aron svarade: ”Var inte vred, herre! Du vet själv att folket är ont. 23 De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. 24 Då sade jag till dem: Den som har guld ska ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.”

25 Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. 26 Mose ställde sig i porten till lägret och ropade: ”Alla som tillhör Herren ska komma hit till mig!” Då samlades alla leviterna kring honom, 27 (I) och han sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Alla ska spänna på sig svärdet och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting.” 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och på den dagen föll omkring tretusen män av folket. 29 Och Mose sade: ”Invig er i dag[b] till Herrens tjänst, eftersom ni har stått emot era egna söner och bröder. Så ska han i dag ge er sin välsignelse.”

30 Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en stor synd. Jag ska nu stiga upp till Herren. Kanske jag kan bringa försoning för er synd.” 31 Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”O, detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. 32 (J) Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.”

33 (K) Men Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig, honom ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel ska gå framför dig. Men när dagen för min straffdom kommer ska jag straffa dem för deras synd.”

35 Och Herren slog folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Read full chapter

Footnotes

  1. 32:20 brände … krossade … strödde … drickaEn total utplåning av guldkalven. Ett liknande sätt att totalt förinta en gudabild beskrivs i en ugaritisk text.
  2. 32:29 Invig er i dag   Andra handskrifter: ”Ni har i dag invigt er”. Se 5 Mos 33:9.

11 Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? 12 Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! 13 Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” 14 Då ångrade Herren sig och skonade dem.

15 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. 16 Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.

17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” 18 Mose svarade honom:

”Nej, det är varken segerrop
    eller de besegrades klagorop som hörs,
    det är sång jag hör.”

19 När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. 20 Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.

21 Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig[a], eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?”

22 ”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. 23 De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ 24 Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.”

25 När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, 26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på Herrens sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom.

27 Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer.

29 Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt Herren. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.”

Mose ber för folket

30 Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.”

31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. 32 Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken[b] du skriver i.”

33 Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. 34 Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.”

35 Herren straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.

Read full chapter

Footnotes

  1. 32:21 Eller: Vad har folket gjort dig för ont…
  2. 32:32 Tycks syfta på Guds register över de rättfärdiga som han skulle låta leva. Se ex. Ps 51:3 och Upp 3:5.

20 Och Herren talade till Mose och Aron. Han sade: 21 ”Skilj er från denna församling, så ska jag förgöra dem på ett ögonblick.” 22 (A) Då föll de ner på sina ansikten och sade: ”O Gud, du Gud som råder över anden i allt kött! Ska du bli vred på hela församlingen för att en enda man syndar?” 23 Då talade Herren till Mose. Han sade: 24 ”Säg till församlingen: Dra er bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram.”

25 Mose steg upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste i Israel följde honom. 26 Mose talade till församlingen. Han sade: ”Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder.” 27 Då drog de sig bort från lägerplatsen kring Kora, Datan och Abiram. Men Datan och Abiram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och barn, stora och små.

28 Och Mose sade: ”Av detta ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att göra alla dessa gärningar. Jag har inte handlat efter eget tycke. 29 Om dessa dör på samma sätt som andra människor och får samma straff som alla andra, då har Herren inte sänt mig. 30 Men om Herren gör något nytt genom att marken spärrar upp sitt gap och slukar dem med allt de äger så att de far levande ner i dödsriket, då ska ni förstå att dessa människor har föraktat Herren.”

31 Just när han hade sagt detta, rämnade marken under dem. 32 (B) Jorden öppnade sitt gap och slukade dem och deras hus, allt Koras folk och alla deras ägodelar. 33 De föll levande ner i dödsriket med allt de ägde, och jorden täckte över dem. Så utrotades de ur församlingen. 34 Hela Israel som stod runt omkring dem flydde vid deras rop, för de sade: ”Annars slukas vi också av jorden!”

35 Och eld gick ut från Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen som hade burit fram rökelse.

36 Herren talade till Mose. Han sade: 37 ”Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han ska ta ut fyrfaten ur branden och kasta elden långt bort, för de har blivit heliga. 38 Och dessa fyrfat som tillhörde männen som syndade och miste sina liv, dem ska man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, för de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De ska vara ett tecken för Israels barn.”

39 Då tog prästen Eleasar de fyrfat av koppar som de uppbrända hade burit fram, och man hamrade ut dem för att täcka altaret. 40 De skulle vara till en påminnelse för Israels barn att ingen främling som inte var av Arons släkt skulle träda fram och tända rökelse inför Herrens ansikte, för att inte bli som Kora och hans grupp – allt i enlighet med vad Herren hade sagt honom genom Mose.

Folket klagar

41 Men dagen efter klagade hela Israels församling mot Mose och Aron och sade: ”Det är ni som har dödat Herrens folk!” 42 Och det hände att när församlingen samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då täcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. 43 Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, 44 och Herren sade till Mose: 45 ”Gå bort ifrån denna församling, så ska jag i ett ögonblick förgöra dem.” Då föll de ner på sina ansikten.

46 Och Mose sade till Aron: ”Ta ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till församlingen och bringa försoning för dem, eftersom vrede har gått ut från Herrens ansikte. Hemsökelsen har börjat.”

47 Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. 48 Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. 49 De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. 50 Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, eftersom hemsökelsen hade upphört.

Read full chapter

20 och Herren sa till Mose och Aron: 21 ”Gå bort från denna menighet så att jag kan döda dem omedelbart!”

22 Men Mose och Aron kastade sig ner på marken och sa: ”Gud, du som är Gud över hela mänsklighetens ande, måste du låta din vrede gå ut över hela menigheten bara för att en man syndar?”

Guds straff för upproret

23 Då sa Herren till Mose: 24 ”Säg till folket att hålla sig borta från Korachs, Datans och Avirams tält!”

25 Mose gick då bort till Datans och Avirams tält, följd av Israels äldste. 26 ”Akta er!” ropade han till menigheten. ”Var inte i närheten av dessa gudlösa mäns tält och rör ingenting som är deras, så att ni inte förgås tillsammans med dem för alla deras synders skull.”

27 Alla drog sig då undan från Korachs, Datans och Avirams tält, medan Datan och Aviram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.

28 Och Mose sa: ”Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv. 29 Om de här människorna dör en naturlig död och delar alla människors erfarenhet, då har inte Herren sänt mig. 30 Men om Herren gör något nytt så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.”

31 Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem 32 och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer, allt Korachs folk och deras tillhörigheter. 33 De for levande ner i dödsriket med allt de ägde, marken slöt sig sedan över dem och de var borta från menigheten. 34 Alla israeliterna i deras närhet flydde när de skrek: ”Vi kommer att uppslukas av jorden!” 35 Eld kom då ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.

36 Herren sa till Mose: 37 ”Säg till Elasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga. De glödande kolen ska han strö längre bort. 38 Av rökelsekaren som tillhörde dessa syndare som miste sitt liv ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren och altarplåtarna ska finnas där som en varning för Israels folk.”

39 Prästen Elasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar som burits fram av dem som nu förbränts och hamrade ut dem till plåtar att täcka altaret med. 40 Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Korach och hans anhängare hända honom. Allt detta gjorde Elasar som Herren befallt genom Mose.

41 Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: ”Ni har dödat Herrens folk!”

42 Snart hade menigheten samlats mot Mose och Aron och medan de stod där och såg upp mot uppenbarelsetältet, täcktes det av molnet med Herrens härlighet som visade sig. 43 Då kom Mose och Aron och ställde sig framför uppenbarelsetältet 44 och Herren sa till Mose: 45 ”Skynda dig bort från denna menighet så att jag omedelbart kan döda dem!” Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.

46 ”Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret i det”, sa Mose därefter till Aron. ”Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Herrens vrede har kommit lös och hemsökelsen har redan börjat.”

47 Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Hemsökelsen hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla 48 och medan han stod där mitt bland levande och döda, upphörde hemsökelsen. 49 Men då hade redan 14 700 människor hunnit dö, förutom dem som dött tillsammans med Korach.

50 När hemsökelsen hade upphört helt, återvände Aron till Mose vid ingången till tältet.

Read full chapter

Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt Herren. Samuel ropade till Herren för Israel och Herren bönhörde honom.

Read full chapter

Samuel tog då ett lamm som fortfarande diade och offrade det till Herren som ett helt brännoffer. Sedan ropade han till Herren för Israel och Herren svarade.

Read full chapter

18 Samuel ropade till Herren, och Herren lät det åska och regna den dagen.

Då greps folket av stor fruktan för Herren och för Samuel.

Read full chapter

18 Samuel ropade sedan till Herren som sände åska och regn redan samma dag och hela folket darrade av fruktan inför Herren och Samuel.

Read full chapter