2 Moseboken 7:1-12:30

Svenska Folkbibeln 2015

7 ^(A) Men Herren sade till Mose: ”Se, jag sätter dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. ² Du ska tala allt jag befaller dig. Sedan ska din bror Aron tala med farao om att släppa Israels barn ut ur sitt land. ³ Men jag ska förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land. ⁴ Farao kommer inte att lyssna på er, men jag ska lägga min hand på Egypten och föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten genom stora straffdomar. ⁵ Och egyptierna ska inse att jag är Herren, när jag räcker ut min hand över Egypten och för Israels barn ut därifrån.”

⁶ Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt dem. ⁷ Mose var åttio år och Aron åttiotre när de talade med farao.

Arons stav

⁸ Herren sade till Mose och Aron: ⁹ ”När farao säger till er: Låt oss se något under! då ska du säga till Aron: Ta din stav och kasta den framför farao så ska den bli en stor orm.” ¹⁰ Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt. Aron kastade sin stav framför farao och hans tjänare, och den blev en stor orm.

^11 (B) Då kallade farao till sig sina vise män och trollkarlar, och även dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde samma tecken genom sina magiska konster. ¹² Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Arons stav slukade deras stavar. ¹³ Ändå förblev faraos hjärta hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.

Den första plågan – vattnet blir blod

¹⁴ Därefter sade Herren till Mose: ”Faraos hjärta är hårt, han vägrar att släppa folket. ¹⁵ Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och ta i din hand staven som förvandlades till en orm. ¹⁶ Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. ¹⁷ Därför säger Herren så: Genom detta ska du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen ska jag slå Nilens vatten så att det förvandlas till blod^[a]. ¹⁸ Fiskarna i floden ska dö, och Nilen ska stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.” ¹⁹ Och Herren sade till Mose: ”Säg till Aron: Ta din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så ska de bli blod. Över hela Egyptens land ska det vara blod, både i träkärl och stenkärl.”

^20 (C) Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. ²¹ Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land.

²² Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt. ²³ Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte om det heller. ²⁴ Och i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart.

²⁵ Sedan gick det sju dagar efter att Herren hade slagit Nilen.

Den andra plågan – grodor

8 Därefter sade Herren till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² Men om du vägrar att släppa dem, ska jag plåga hela ditt land med grodor. ³ Nilen ska vimla av grodor. De ska stiga upp och komma in i ditt hus, in i ditt sovrum och upp i din säng, in i dina tjänares hus och bland ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. ⁴ Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare ska grodorna hoppa upp.” ⁵ Herren sade också till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut handen med din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna och låt grodor stiga upp över Egyptens land.” ^6 (D) Då räckte Aron ut handen över Egyptens vatten, och det kom upp grodor som täckte landet.

⁷ Men spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster och lät grodor stiga upp över Egyptens land.

^8 (E) Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Be till Herren att han tar bort grodorna från mig och mitt folk. Då ska jag släppa folket, så att de kan offra till Herren.” ⁹ Mose sade till farao: ”Du ska få äran att bestämma när jag ska be för dig och dina tjänare och ditt folk, så att grodorna försvinner från dig och dina hus och bara finns kvar i Nilen.” ¹⁰ Han svarade: ”I morgon.” Då sade Mose: ”Det ska bli som du har sagt, så att du förstår att ingen är som Herren vår Gud. ¹¹ Grodorna ska försvinna från dig och dina hus, från dina tjänare och ditt folk och bara finnas kvar i Nilen.”

¹² Därefter gick Mose och Aron ut från farao. Och Mose ropade till Herren om hjälp mot grodorna som han låtit komma över farao. ¹³ Herren gjorde så som Mose hade begärt. Grodorna dog och försvann från husen, gårdarna och fälten. ¹⁴ Man samlade ihop dem i hög på hög, och landet fylldes av stank. ^15 (F) Men när farao såg att han fått lindring, förhärdade han sitt hjärta och lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.

Den tredje plågan – mygg

¹⁶ Sedan sade Herren till Mose: ”Säg till Aron: Räck ut din stav och slå stoftet på marken. Över hela Egyptens land ska då stoftet förvandlas till mygg.” ¹⁷ De gjorde så. Aron räckte ut sin hand med staven och slog i stoftet på marken, och det kom mygg på människor och boskap. Av allt stoft på marken blev det mygg i hela Egypten.

¹⁸ Spåmännen tänkte då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram mygg, men de kunde inte. Och myggen kom på människor och boskap. ^19 (G) Då sade spåmännen till farao: ”Det är Guds finger!” Men faraos hjärta förblev hårt och han lyssnade inte på dem, precis som Herren hade sagt.

Den fjärde plågan – flugor

²⁰ Herren sade till Mose: ”Träd fram inför farao tidigt på morgonen när han går ut till vattnet och säg till honom: Så säger Herren: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ²¹ Om du inte släpper mitt folk ska jag sända flugsvärmar över dig och dina tjänare, ditt folk och dina hus. Egyptiernas hus ska fylls av flugsvärmar, och även marken som de står på. ²² Men den dagen ska jag göra ett undantag för landet Goshen^[b] där mitt folk bor. Det ska inte finnas några flugsvärmar där, för att du ska inse att jag, Herren, är här i landet. ²³ Jag ska göra skillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon ska detta tecken inträffa.”

^24 (H) Och Herren gjorde så. Stora flugsvärmar kom in i faraos och hans tjänares hus, och överallt i Egypten härjades landet av flugsvärmarna.

²⁵ Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: ”Gå och offra åt er Gud här i landet!” ^26 (I) Men Mose svarade: ”Det skulle inte vara rätt att göra så, för vi offrar sådant åt Herren vår Gud som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra sådant som egyptierna avskyr inför deras ögon skulle de säkert stena oss. ^27 (J) Vi vill gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren vår Gud, så som han befaller oss.”

²⁸ Då sade farao: ”Jag släpper er så att ni kan offra åt Herren er Gud i öknen. Gå bara inte för långt bort. Be för mig!” ²⁹ Mose svarade: ”Ja, när jag kommer ut från dig ska jag be till Herren, att flugsvärmarna i morgon viker bort från farao, hans tjänare och hans folk. Men farao bör inte bedra oss igen och vägra släppa folket så att de kan offra åt Herren.”

³⁰ Mose gick ut från farao och bad till Herren, ³¹ och Herren gjorde som Mose hade begärt. Han tog bort flugsvärmarna från farao, hans tjänare och hans folk, så att inte en enda fluga fanns kvar. ³² Men farao förhärdade sitt hjärta den gången också och släppte inte folket.

Den femte plågan – boskapspest

9 Herren sade till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ² För om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, ³ se, då ska Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får. ⁴ Men Herren ska göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn ska dö.” ⁵ Herren bestämde en tid och sade: ”I morgon ska Herren göra detta i landet.”

⁶ Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. ⁷ När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte folket.

Den sjätte plågan – bölder

⁸ Herren sade till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot ur smältugnen. Mose ska kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. ⁹ Det ska bli ett damm över hela Egyptens land, och det ska bli bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten.” ¹⁰ Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade upp sotet mot himlen, och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap.

¹¹ Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, för det var bölder på dem och på alla egyptier. ¹² Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt till Mose.

Den sjunde plågan – hagel

¹³ Därefter sade Herren till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. ¹⁴ Annars ska jag den här gången sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, så att du förstår att ingen är som jag på hela jorden. ¹⁵ För nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. ^16 (K) Men just därför lät jag dig uppstå^[c], för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.

¹⁷ Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, ¹⁸ se, då ska jag i morgon vid den här tiden sända ett hagel så tungt att inget liknande har hänt i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. ¹⁹ Sänd därför ut folk och hämta in din boskap och allt annat du har ute på marken, för alla människor och all boskap som är ute på marken och inte har kommit under tak kommer att träffas av haglet och dödas.”

²⁰ Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, ²¹ men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.

²² Herren sade till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egyptens land.” ^23 (L) Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld^[d] slog ner mot jorden.

Så sände Herren hagel över Egyptens land. ²⁴ Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. ²⁵ I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. ²⁶ Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte.

^27 (M) Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. ^28 (N) Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” ^29 (O) Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. ³⁰ Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.” ³¹ Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax^[e] och linet stod i knopp. ³² Men vetet och spältvetet^[f] slogs inte ner, eftersom de mognar senare.

³³ Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. ³⁴ Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. ³⁵ Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.

Den åttonde plågan – gräshoppor

10 ^(P) Herren sade till Mose: ”Gå till farao, för jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem, ² så att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni ska inse att jag är Herren.”

³ Då gick Mose och Aron till farao och sade till honom: ”Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge ska du vägra ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig! ⁴ För om du vägrar släppa mitt folk, se, då ska jag i morgon sända gräshoppor^[g] över ditt land. ⁵ De ska täcka marken så att man inte kan se den. Det sista som är kvar efter haglet ska de äta upp, och de ska gnaga av alla era träd som växer på marken. ⁶ De ska fylla dina hus och dina tjänares och alla egyptiernas hus, så att dina fäder och förfäder inte har sett något liknande från den dag de blev till på jorden ända till denna dag.” Sedan vände han sig om och gick ut från farao.

⁷ Men faraos tjänare sade till honom: ”Hur länge ska den mannen få vara en snara för oss? Släpp männen så att de kan hålla gudstjänst åt Herren sin Gud. Förstår du fortfarande inte att Egypten går under?” ⁸ Då hämtade man tillbaka Mose och Aron till farao, och han sade till dem: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren er Gud! Men vilka är det som ska gå?” ⁹ Mose svarade: ”Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och kor, eftersom vi ska fira en Herrens högtid.” ¹⁰ Då sade han till dem: ”Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. ¹¹ Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni bad om.” Och man drev ut dem från farao.

¹² Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp landets alla växter, allt som haglet lämnat kvar.” ^13 (Q) Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. När det blev morgon förde östanvinden med sig gräshopporna. ¹⁴ De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och ska aldrig mer förekomma. ¹⁵ De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp landets alla växter, all frukt på träden och allt som haglet lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens växter i hela Egyptens land.

¹⁶ Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: ”Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er. ¹⁷ Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren er Gud att han bara tar bort denna dödliga plåga från mig.” ¹⁸ Då gick han ut från farao och bad till Herren. ¹⁹ Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet^[h], så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område.

²⁰ Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn.

Den nionde plågan – mörker

²¹ Herren sade till Mose: ”Räck upp handen mot himlen, så ska det komma ett mörker över Egypten, ett mörker som man kan ta på.”^{[i] 22 (R)} Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. ²³ Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt.

²⁴ Då kallade farao till sig Mose och sade: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och kor måste lämnas kvar. Till och med era barn får gå med er.” ²⁵ Men Mose sade: ”Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren vår Gud. ²⁶ Även vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Vi tar från vår boskap när vi tjänar Herren vår Gud. Och innan vi är där vet vi inte själva vad vi ska offra åt Herren.”

²⁷ Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. ²⁸ Farao sade till honom: ”Gå bort från mig! Och akta dig för att komma inför mina ögon igen. Den dag du kommer inför mina ögon ska du dö.” ²⁹ Mose svarade: ”Som du säger: Jag ska aldrig mer komma inför dina ögon.”

Tionde plågan – de förstföddas död

11 ^(S) Herren sade till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten, och sedan ska han släppa er. Han ska till och med driva ut er härifrån när han släpper er. ^2 (T) Säg därför till folket att alla, både män och kvinnor, ska be sina grannar om föremål av silver och guld.”

³ Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Dessutom hade mannen Mose stort anseende i Egyptens land, både hos faraos tjänare och hos folket.

⁴ Mose sade: ”Så säger Herren: Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. ^5 (U) Då ska allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao^[j] som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. ⁶ Ett högt sorgerop ska höras i hela Egypten, ett sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras.

⁷ Men inte en hund ska gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni ska då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. ⁸ Då ska alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan ska jag dra ut.” Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede.

^9 (V) Men Herren sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på er, detta för att jag ska göra många under i Egyptens land.” ^10 (W) Mose och Aron gjorde alla dessa under inför farao, men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte släppte Israels barn från sitt land.

Påsken och det osyrade brödets högtid

12 Herren sade till Mose och Aron i Egyptens land: ^2 (X) ”Denna månad ska vara den främsta hos er. Den ska hos er vara den första av årets månader. ³ Säg till hela Israels församling: På tionde dagen i denna månad ska varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. ⁴ Men om hushållet är för litet för ett lamm, ska familjefadern och hans närmaste granne ta ett lamm tillsammans efter antalet personer. För varje lamm ska ni beräkna ett visst antal, efter vad var och en äter. ⁵ Ett felfritt^[k], årsgammalt lamm av hankön^[l] ska ni välja ut och ta antingen från fåren eller getterna. ^6 (Y) Ni ska förvara det till den fjortonde dagen^[m] i denna månad. Då ska hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen^[n].

⁷ Och man ska ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. ^8 (Z) Köttet ska ätas samma natt. Det ska vara stekt över eld och ätas med osyrat bröd och bittra örter. ⁹ Ni ska inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det ska vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte. ^10 (AA) Ni ska inte lämna kvar något av köttet till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, ska ni bränna upp det i eld.

¹¹ Så ska det ätas: Ni ska ha bältet om livet^[o], skor på fötterna och stav i handen. Och ni ska äta det snabbt. Detta är Herrens påsk^[p].

^12 (AB) Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar^[q]. Jag är Herren.

¹³ Blodet ska vara ett tecken för er på husen där ni är. När jag ser blodet ska jag gå förbi er. Ingen straffdom ska drabba er med fördärv när jag slår Egyptens land.

¹⁴ Denna dag ska ni ha till minnesdag och fira som en Herrens högtid. Som en evig stadga ska ni fira den från släkte till släkte. ^15 (AC) I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni skaffa bort all surdeg^[r] ur era hus, för var och en som äter något syrat från den första dagen till den sjunde ska utrotas ur Israel. ¹⁶ På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Och på sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst. Under de dagarna ska ni inte utföra något arbete utom det som hör till matlagningen för var och en. Det och inget annat får göras.

¹⁷ Ni ska fira det osyrade brödets högtid därför att jag just den dagen förde era härskaror ut ur Egyptens land. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte. ^18 (AD) Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden ska ni äta osyrat bröd ända till kvällen den tjugoförsta dagen i månaden. ¹⁹ Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat ska utrotas ur Israels församling, vare sig han är främling eller infödd. ²⁰ Inget syrat ska ni äta. Var ni än bor ska ni äta osyrat bröd.”

^21 (AE) Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: ”Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta påskalammet! ²² Ta en knippa isop^[s] och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen, ^23 (AF) för Herren ska gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna ska han gå förbi dörren och inte låta fördärvaren^[t] komma in i era hem och slå er.

²⁴ Detta ska ni hålla. Det ska vara en stadga för dig och dina barn för evigt. ²⁵ Och när ni kommer in i det land som Herren ska ge er, som han har sagt, ska ni fira denna gudstjänst. ²⁶ När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? ²⁷ ska ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, för han gick förbi Israels barns hus i Egypten. När han slog egyptierna skonade han våra hus.” Då böjde folket sig ner och tillbad. ²⁸ Och Israels barn gick i väg och gjorde så som Herren hade befallt Mose och Aron.

^29 (AG) Vid midnatt slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos farao som satt på tronen till den förstfödde hos fången i fängelset. Han slog allt förstfött bland boskapen. ³⁰ Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett högt sorgerop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död.