25 Och Gud såg till Israels barn, och Gud kändes vid dem som sina.[a]

Read full chapter

Footnotes

  1. 2:25 kändes vid dem som sina   Annan översättning: ”förstod” eller ”gav sig till känna” (så Septuaginta).

25 Gud såg på israeliterna och tog sig an dem.

Read full chapter

(A) Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner deras lidande. (B) Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung[a], en plats där det bor kananeer, hetiter, amoreer, perisseer, hiveer och jebusiter. Nu har ropet från Israels barn kommit upp till mig, och jag har sett hur egyptierna förtrycker dem. 10 (C) Så gå nu! Jag ska sända dig till farao, och du ska föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.”

11 Men Mose sade till Gud: ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och föra Israels barn ut ur Egypten?” 12 Han svarade: ”Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst på detta berg.”

13 Då sade Mose till Gud: ”Om jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? – vad ska jag då svara dem?”

14 (D) Gud sade till Mose: ”Jag är den Jag Är.” Och han fortsatte: ”Så ska du säga till Israels barn: Jag Är[b] har sänt mig till er.” 15 (E) Och Gud sade sedan till Mose: ”Så ska du säga till Israels barn: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er. Det ska vara mitt namn för evigt och så ska man kalla mig från släkte till släkte.

16 (F) Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: Herren, era fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett till er och vet vad de har gjort mot er i Egypten. 17 Därför säger jag: Jag ska föra er ut ur lidandet i Egypten och upp till kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, hiveernas och jebusiternas land, ett land som flödar av mjölk och honung.

18 De kommer att lyssna till dina ord, och du och Israels äldste ska gå till Egyptens kung och säga till honom: Herren, hebreernas Gud, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.

19 Men jag vet att Egyptens kung inte kommer att låta er gå om inte en stark hand tvingar honom. 20 Därför ska jag räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags under som jag ska göra där. Sedan kommer han att släppa er.

21 (G) Och jag ska låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon så att ni inte behöver gå tomhänta när ni drar bort. 22 Nej, varje kvinna ska be sin grannfru och kvinnorna som bor i hennes hus om föremål av silver och guld och även kläder, som ni ska sätta på era söner och döttrar. Så ska ni ta byte från egyptierna.”

Read full chapter

Footnotes

  1. 3:8 flödar av mjölk och honung   Goda förhållanden för ett herdefolks djurhållning. Ordet för honung skulle också kunna syfta på fruktsirap av t ex dadlar.
  2. 3:14f Jag Är … Herren   Hebr. ehjéh … Jhvh. Det heliga gudsnamnet, som kan översättas ”Han som är”, uttalades troligen Jahvé. Någon gång efter exilen på 500-talet f Kr hade man i vördnad slutat uttala namnet och visade med vokaltecken att det skulle ersättas med Adonai, som betyder ”Herre”. I översättningen markeras Jhvh med HERREN, skrivet med kapitäler.Det tidigaste omnämnandet utanför Bibeln är en inskription i det egyptiska Solebtemplet från tidigt 1300-tal f Kr (strax efter uttåget), där det talas om ”Jahvés ökennomaders land”.

Herren talade till honom igen: ”Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten, och jag har hört hur de ropar under slavdrivarnas förtryck. Jag vet hur de lider. Nu har jag kommit ner för att befria mitt folk från egypterna och föra det ut ur Egypten till ett mycket gott land, ett stort land som flyter av mjölk och honung. Där bor nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. Ja, ropet från Israels folk har stigit upp till mig, och jag har själv sett hur egypterna förtrycker dem. 10 Gå! Jag sänder dig till farao för att du ska leda mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.”

11 ”Vem är jag, att jag skulle gå till farao och leda israeliterna ut ur Egypten?” sa Mose till Gud. 12 ”Jag är[a] med dig”, sa Gud till honom. ”Och det här ska vara tecknet på att det är jag som sänder dig: när du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna mig på det här berget.”

13 ”Men”, sa Mose till Gud, ”om jag nu går till israeliterna och talar om för dem att deras förfäders Gud har sänt mig, så kommer de att fråga: ’Vad är hans namn[b]?’ Vad ska jag svara då?”

14 Jag är den jag är”, sa Gud. ”Säg till israeliterna att han som heter jag är[c] har sänt dig.” 15 Vidare sa Gud: ”Tala om för dem att Herren[d], deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har sänt dig till dem.

Detta är mitt eviga namn
    och så ska alla generationer kalla mig.

16 Samla nu ihop alla de äldste i Israel och tala om för dem att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig, och att han sa: ’Jag har besökt er och sett hur ni har det i Egypten. 17 Jag lovar att rädda er från förtrycket i Egypten och leda er till det land där nu kanaanéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer bor, ett land som flyter av mjölk och honung.’

18 De äldste i Israel kommer att lyssna till dig och följa med dig till Egyptens kung och säga: ’Herren, hebréernas Gud, har uppenbarat sig för oss och uppmanat oss att gå tre dagsresor ut i öknen och offra till Herren, vår Gud. Tillåt oss nu göra det!’

19 Jag vet att kungen i Egypten inte vill låta er gå, även om han får känna på min styrka. 20 Därför tänker jag tvinga honom. Jag ska sträcka ut min hand och låta märkliga ting ske i Egypten ända tills han låter er gå. 21 Dessutom ska jag göra egypterna så välvilligt inställda mot detta folk att ni inte går tomhänta därifrån. 22 Varje kvinna ska be om föremål av silver och guld och kläder av grannkvinnorna och kvinnorna i sitt hushåll och dem ska era söner och döttrar bära. Ja, ni ska plundra Egypten på dess rikedomar.”

Read full chapter

Footnotes

  1. 3:12 Det hebreiska ordet betyder också ska vara.
  2. 3:13 Namn innebär på hebreiska person, egenskaper, karaktär.
  3. 3:14 Namnet kommer från det hebreiska verbet för ”vara” och är en anspelning på det heliga gudsnamnet JHWH. Det innebär att Gud är evig, utan början, utan slut.
  4. 3:15 De hebreiska konsonanterna för det heliga gudsnamnet JHWH härstammar från verbet ”vara”. Namnet kom att betraktas som så heligt att man slutade upp med att uttala det och använde i stället Herren. Troligen har det uttalats Jahve.

Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon.

10 När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se egyptierna som kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. 11 (A) Och de sade till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.” 13 Mose svarade folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen. 14 (B) Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.

15 Sedan sade Herren till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de ska dra vidare. 16 (C) Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark. 17 Se, jag ska förhärda egyptiernas hjärtan så att de följer efter dem, och jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. 18 Egyptierna ska inse att jag är Herren när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.”

19 (D) Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, 20 så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andra.

21 (E) Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. 22 (F) Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. 23 Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet.

24 Men vid morgonväkten[a] såg Herren ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den. 25 Han lät hjulen på deras vagnar lossna[b] så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ”Vi måste fly för Israel! Herren strider för dem mot Egypten.”

26 Och Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över havet så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.” 27 Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen återvände vattnet till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde ut dem mitt i havet. 28 (G) Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här[c] som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.

29 Men Israels barn gick rakt[d] genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30 Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31 När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.

Read full chapter

Footnotes

  1. 14:24 morgonväkten   Nattens sista tredjedel mellan kl 2 och 6 (se Mått, mynt och tid i Uppslagsdelen).
  2. 14:25 lossna   Andra handskrifter (så Septuaginta och Peshitta): ”fastna”.
  3. 14:28 täckte … hela faraos här   Enligt Josefus och judisk tradition överlevde farao själv. Thutmose III levde till ca 1427 f Kr. Hans mumie finns i dag på Kairomuseet.
  4. 14:29 gick rakt genom havet   Används i 1 Kor 10:1f som en bild av dopet till Kristus.

Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.

10 När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.

11 De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”

13 Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. 14 Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”

15 Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. 16 Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. 17 Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. 18 Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”

19 Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, 20 så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus[a]. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.

21 När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig 22 så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 23 Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. 24 Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. 25 Han lät hjulen på deras vagnar lossna[b], så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”

26 Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” 27 Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. 28 Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.

29 Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 30 På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. 31 När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.

Read full chapter

Footnotes

  1. 14:20 Grundtexten är svåröversättlig; mer ordagrant: Molnet och mörkret var där och lyste upp natten. Enligt Septuaginta: Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra.
  2. 14:25 Enligt bl.a. Septuaginta fastna.