16 (A) På tredje dagen, när det hade blivit morgon, började det dundra och blixtra. Ett tjockt moln lade sig över berget och ett mycket starkt basunljud hördes. Allt folket i lägret bävade. 17 (B) Men Mose förde ut folket ur lägret för att möta Gud, och de ställde sig nedanför berget. 18 (C) Hela Sinai berg täcktes av rök, för Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn, och hela berget skakade våldsamt. 19 Basunljudet blev starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom med hög röst.

20 Och Herren steg ner på Sinai berg, på toppen av berget, och Herren kallade Mose upp till bergets topp. Då gick Mose dit upp. 21 (D) Och Herren sade till Mose: ”Gå ner och varna folket så att de inte tränger sig fram till Herren för att se, för då kommer många av dem att falla ner döda. 22 Även prästerna som får komma inför Herren ska helga sig, så att inte Herrens vrede bryter ut mot dem.”

23 Mose svarade Herren: ”Folket kan inte stiga upp på Sinai berg, för du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka ut en gräns omkring berget och helga det.” 24 Då sade Herren till honom: ”Gå ner och kom sedan upp igen, och ha då Aron med dig. Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att stiga upp till Herren, så att inte Herrens vrede bryter ut mot dem.” 25 Mose gick då ner till folket och sade detta till dem.

Read full chapter

Folkets olydnad

16 På tredje dagens morgon utbröt ett åskväder. Ett tjockt moln låg över berget, och det hördes en stark hornstöt. Allt folket i lägret bävade av rädsla. 17 Mose ledde då ut dem från lägret för att möta Gud och de ställde sig vid foten av berget. 18 Hela Sinais berg var täckt av rök, eftersom Herren steg ner på det i eld. Röken bolmade upp mot skyn, precis som från en smältugn, och hela berget skalv våldsamt. 19 Hornljudet blev allt starkare. Mose talade då med Gud, och han svarade honom med hög röst. 20 När Herren stigit ner på bergets topp, kallade han Mose till sig och Mose klättrade dit upp.

21 Herren sa till honom: ”Gå tillbaka och varna folket för att tränga sig fram hit för att se Herren, för då kommer många av dem att dö. 22 Till och med prästerna[a], som annars får närma sig Herren, måste rena sig, för att Herrens vrede inte ska bryta ut mot dem.”

23 Mose svarade Herren: ”Men folket kan inte komma upp på Sinaiberget. Du har själv varnat oss och befallt mig att dra en gräns runt berget och förklara det för heligt.”

24 Men Herren sa: ”Gå ner nu och kom sedan tillbaka tillsammans med Aron, men prästerna och folket får inte tränga sig fram och försöka komma hit upp till Herren, för då ska hans vrede bryta ut mot dem.”

25 Mose gick då tillbaka ner till folket och sa detta till dem[b].

Read full chapter

Footnotes

  1. 19:22 De äldste i Israel fungerade som präster på den tiden. Prästerna i helgedomen utsågs först i 28:1.
  2. 19:25 Innebörden av versens slut är osäker i grundtexten (detta finns inte med).

Som regnet ska min lära droppa,
        som daggen ska mitt tal flöda,
    som rikligt regn på grönska,
        som regnskurar på gräs.

Read full chapter

Min undervisning ska vara som stilla regn,
    den ska falla som dagg,
som fint regn över det spirande gräset,
    ja, som rikligt regn över späd grönska.

Read full chapter

(A) Herre, när du drog ut från Seir,
        när du gick fram från Edoms land,
    då bävade jorden,
        då strömmade det från himlen,
    då strömmade vatten från molnen.
Bergen skalv inför Herrens ansikte,
    Sinai inför Herrens, Israels Guds,
        ansikte.

(B) I Shamgars dagar, Anats sons,
        i Jaels dagar låg vägarna öde.
    Vandrarna måste gå omvägar.
(C) Inga ledare[a] fanns, inga i Israel
    förrän jag, Debora, trädde fram,
        trädde fram som en moder i Israel.
(D) Man valde sig nya gudar,
        då nådde striden ända till portarna.
    Men varken sköld eller spjut
        fanns att se
            bland Israels fyrtiotusen.
Mitt hjärta tillhör Israels furstar
    och dem bland folket
        som villigt offrade sig.
    Lova Herren!

10 Ni som rider på vita åsnor,
    ni som sitter hemma på mattor
        och ni som vandrar på vägen,
            sjung![b]
11 När man sjungande
        delar byte mellan vattenhoarna
    lovprisar man Herrens
        rättfärdiga gärningar,
    hans styres rättfärdiga gärningar
        i Israel.
    Då drog Herrens folk ner
        till portarna.

12 Vakna, vakna, Debora!
        Vakna, vakna, sjung din sång!
    Res dig, Barak! Ta dig fångar,
        du Abinoams son!
13 Då satte folkets överlevare
        de tappra till anförare,
    Herren satte mig
        till anförare över hjältarna.
14 (E) Från Efraim kom män
        med rötter i Amalek.
    Benjamin följde dig
        med dina skaror.
    Från Makir kom furstar ner
        och från Sebulon
            män med ledarstav.
15 Furstarna i Isaskar
        slöt sig till Debora,
    och liksom Isaskar
        gjorde också Barak,
    ner i dalen skyndade man
        i hans spår.
    Bland Rubens ätter
        höll man stora rådslag.

16 Varför satt du kvar bland dina fållor
    och lyssnade till flöjtspel
        vid hjordarna?
    Bland Rubens ätter
        hade man stora överläggningar.
17 (F) Gilead stannade
        på andra sidan Jordan.
    Och Dan,
        varför dröjde han vid skeppen?
    Asher satt kvar vid havets strand,
        vid sina vikar stannade han.
18 Men Sebulon var ett folk
        som föraktade döden,
    likaså Naftali på slagfältets höjder.

19 Kungar drog fram och stred,
    då stred Kanaans kungar
        vid Taanak nära Megiddos vatten,
    men silverbyte vann de inte.
20 (G) Från himlen fördes strid,
    stjärnorna stred från sina banor
        mot Sisera.
21 (H) Floden Kishon svepte bort dem,
        urtidsfloden, floden Kishon.
    Framåt, min själ, med kraft!
22 Då stampade hästarnas hovar,
    hans starka hingstar
        jagade framåt, framåt.
23 Förbanna Meros,
        säger Herrens ängel,
    förbanna, ja,
        förbanna dess invånare
    eftersom de inte kom
        till Herrens hjälp,
    till Herrens hjälp bland hjältarna.

24 (I) Välsignad framför andra kvinnor
        är Jael, keniten Hebers hustru,
    välsignad framför alla kvinnor i tält.
25 Vatten begärde han,
        hon gav honom mjölk,
    bar fram gräddmjölk i högtidsskålen.
26 Hon räckte sin hand efter tältpluggen,
        sin högra hand efter hammaren.
    Med den slog hon Sisera
        och krossade hans huvud,
    spräckte hans tinning
        och genomborrade den.
27 Vid hennes fötter kröp han ihop,
        låg och blev liggande.
    Vid hennes fötter kröp han ihop
        och låg.
    Där han kröp ihop,
        där låg han utslagen.

28 Ut genom fönstret
        blickade Siseras mor,
    hon ropade gällt genom gallret:
        ”Varför dröjer hans vagn?
    Varför hörs inte
        vagnshästarnas hovar?”
29 Då svarade
        hennes klokaste hovdamer,
    och själv gav hon sig samma svar:
30 ”Säkert fick de byte och delar det nu,
    en flicka[c] eller två åt varje man,
        färggrant byte för Siseras räkning,
    färggrant byte av brokiga tyger,
        en brokig duk eller två
            för de fångnas halsar.”

31 (J) Så ska alla dina fiender förgås,
        Herre.
    Men de som älskar honom
        ska bli som solen
            när den går upp i sin kraft.

Och landet hade nu ro i fyrtio år.

Read full chapter

Footnotes

  1. 5:7 ledare   Annan översättning: ”lantbrukare” (på grund av plundringsrisken, jfr 6:4).
  2. 5:10 sjung   Annan översättning: ”tala om det”.
  3. 5:30 en flicka   Ordagrant: ”ett sköte”.

Du, Herre, ledde oss ut ur Seir
    och fram över Edoms slätter,
marken skakade, från himlen strömmade regnet ner
    och vatten strömmar ur molnen.
Bergen skälvde inför Herren,
    den Väldige på Sinai, Herren, Israels Gud.

På Shamgars, Anats sons, och Jaels tid
    låg vägarna öde.
Vandrarna valde vindlande stigar.
    Israel saknade ledare,
tills Debora trädde fram,
    tills hon blev en mor för Israel.
När Israel valde nya gudar
    kom striden fram till stadsportarna.[a]
Varken sköld eller spjut fanns.
    Israels 40 000 saknade vapen.
Mitt hjärta vänder sig till Israels ledare
    och till alla som villigt följer dem!
Prisa Herren!

10 Prisa honom, alla ni som rider på vita åsnor,
    och sitter på dyrbara mattor
och alla ni som går till fots!
11     Sångarna sjunger lovsång vid brunnen,
sången om Herrens rättfärdiga gärningar,
    hur han räddade Israel
med sina krigare.

Herrens folk tågade in
    genom portarna.
12 Vakna, Debora,
    vakna och sjung!
Stå upp, Barak!
    Du, Avinoams son, för bort dina fångar!

13 Männen som fanns kvar
    marscherade ner till de tappra.
Herrens folk kom till mig
    med sina mäktiga.
14 Män kom från Efraim,
    med rotfäste i Amalek,
och Benjamin,
    som följde efter dig med dina skaror.
Från Makir kom furstar
    och från Sebulon män med ledarstav.
15 Isaskars furstar följde Debora
    och Barak ner i dalen.
Men Rubens stam
    höll grundliga rådslag.
16 Varför satt du hemma bland fållorna[b]
    och lyssnade på herdeflöjter?
Rubens stam höll grundliga rådslag.
17     Gilead stannade på andra sidan Jordan.
Varför blev Dan kvar vid sina fartyg?
    Och Asher blev kvar vid stranden
i lugn och ro.
18     Men Sebulons och Naftalis stammar
riskerade livet på stridsfältets höjder.

19 Kanaans kungar
    stred vid Tanak
nära Megiddos källor
    men de blev utan silver och utan byte.
20 Till och med himlens stjärnor
    stred mot Sisera.
21 Den brusande floden Kishon,
    urtidsfloden
förde bort dem.
    Dra vidare, var stark min själ!
22 Hör hovtrampet från fiendens hingstar!
    Se hur stridshästarna jagar fram!
23 Men Herrens ängel befallde att förbanna Meros.
    ’Förbanna dess inbyggare’, sa han.
’De kom inte till Herrens hjälp,
    till Herrens och hjältarnas hjälp.’

24 Välsignad bland kvinnorna ska Jael vara,
    keniten Hevers hustru,
ja, välsignad mer än andra kvinnor som bor i tält.
25     Han bad om vatten, men hon gav honom mjölk
i en dyrbar skål,
    hon bjöd honom på tjockmjölk.
26 Hennes hand grep efter tältpluggen,
    hennes högra hand efter hammaren,
och med snickarens hammare
    slog hon honom i huvudet,
genomborrade Siseras tinning.
27     Han sjönk ner vid hennes fötter,
låg stilla och var död.

28 Siseras mor såg väntande ut genom fönstret
    och hon ropade:
’Varför dröjer hans vagn så länge?
    Var är klappret av hovar?’
29 Då svarar hennes hovdam,
    och själv ger hon samma svar:
30 ’Bytet de skiftar är stort,
    en flicka åt var man eller två,
dyrbara mantlar åt Sisera
    och vackra tyger,
brokiga dukar, en eller två åt den som tog byte.
    Allt detta som byte!’

31 Herre, så ska alla dina fiender förgås,
    men de som älskar Herren ska stråla av kraft
    som den uppgående solen!”

Därefter fick landet fred i fyrtio år.

Read full chapter

Footnotes

  1. 5:8 Grundtexten är mycket svårtolkad och innebörden osäker.
  2. 5:16 Eller: vid lägerelden. Eller: mellan sadelväskorna.

(A) Då skakade jorden och bävade,
        bergens grundvalar darrade,
    de skakade av hans brinnande
        vrede.

Read full chapter

Då darrade jorden och bävade,
    bergens grundvalar skakade.
    De skälvde, för han var vred.

Read full chapter

19 Din åska dundrade i virvelstormen,
    blixtar lyste upp världen,
        jorden darrade och bävade.

Read full chapter

19 Din åskas dån hördes i stormvinden,
    blixtarna lyste upp världen,
    jorden skakade och darrade.

Read full chapter