(A) Då sade Herren till Mose: ”Se, jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så ska jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. När de på sjätte dagen tillagar vad de har fört hem, ska det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag.”

Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: ”I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, (B) och i morgon ska ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni klagar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle klaga mot oss?” Och Mose fortsatte: ”Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni klagar mot honom. Men vilka är vi? Ni klagar inte mot oss utan mot Herren.”

Därefter sade Mose till Aron: ”Säg till hela Israels församling: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni klagar.” 10 (C) När sedan Aron hade talat till hela Israels församling, vände de sig mot öknen. Och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.

11 Och Herren sade till Mose: 12 ”Jag har hört hur Israels barn klagar. Säg till dem: I skymningen ska ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då ska ni inse att jag är Herren er Gud.”

13 (D) På kvällen kom vaktlar[a] och täckte lägret, och nästa morgon låg det dagg runt omkring lägret. 14 (E) När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. 15 (F) Israels barn såg det, och eftersom de inte visste vad det var frågade de varandra: ”Vad är det här?” Mose sade till dem: ”Detta är brödet som Herren har gett er att äta. 16 Och detta är vad Herren har befallt: Var och en ska samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer[b] per person[c] ska ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en ska ta åt dem som han har i sitt tält.”

17 Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. 18 (G) Men när de mätte upp det med gomermåttet hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite saknade ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.[d] 19 Och Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.” 20 Men de lydde inte Mose, utan vissa sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. 21 De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

22 På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. 23 Då sade han till dem: ”Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över ska ni spara åt er till i morgon.” 24 Och de sparade det till nästa morgon som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. 25 Mose sade: ”Ät det i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. 26 I sex dagar ska ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något.”

27 Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. 28 Då sade Herren till Mose: ”Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29 (H) Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen.” 30 Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen.

31 Israels barn kallade det manna[e]. Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung.[f] 32 (I) Och Mose sade: ”Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen när jag förde er ut ur Egyptens land.” 33 Till Aron sade Mose: ”Ta ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det ska bevaras för kommande släkten.” 34 Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde det framför vittnesbördet[g] för att förvaras där.

35 (J) Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända tills de kom till bebott land. De åt manna tills de kom till gränsen av Kanaans land. 36 En gomer är en tiondels efa[h].

Read full chapter

Footnotes

  1. 16:13 vaktlarLiten fasanfågel som varje vår passerar regionen på sin väg från Afrika till Europa. De fångas än i dag i tusental av egyptiska bönder med nät varje år.
  2. 16:16 en gomer   Ca 2,2 liter (jfr vers 36), enligt den judiske historikern Josefus. Krukan förvarades länge i arken (Heb 9:4, Upp 2:17).
  3. 16:16 per person   Ordagrant: ”per skalle” (hebr. gulgólet, jfr ”Golgata”, Joh 19:17).
  4. 16:18 Citeras av Paulus i 2 Kor 8:15 i samband med en insamling till de heligas behov.
  5. 16:31 mannaHebr. man? betyder ”vad?” (jfr 16:15). Detta ”bröd från himlen” (Ps 78:24) användes av Jesus som en förebild till honom (Joh 6:31f).
  6. 16:31 smakade … som honung   Det har föreslagits en koppling mellan manna och honungsdagg, ett sött sekret från bladlöss på öknens tamariskträd. Mängderna som beskrivs förutsätter dock ett under.
  7. 16:34 vittnesbördetDvs lagens tavlor som förvarades i förbundsarken (25:16, Hebr 9:4).
  8. 16:36 efa   Det grundläggande rymdmåttet, som genom arkeologiska fynd uppskattas till ca 22 liter. En äldre teori föreslår i stället 36 liter, vilket skulle öka samtliga literangivelser i GT med ca 60-65%. Antika mått varierade över tid och plats och bör betraktas som ungefärliga.

Då sa Herren till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”

Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var Herren som förde er ut ur Egypten, och i morgon ska ni få se Herrens härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” Mose sa vidare: ”Herren ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.”

Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför Herren, eftersom han har hört deras klagan.” 10 Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig Herrens härlighet i molnet.

11 Herren talade till Mose: 12 ”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.’ ”

13 Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. 14 När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt[a], som liknade rimfrost på marken. 15 När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var.

Mose svarade: ”Det är den mat som Herren har gett er att äta. 16 Herren har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått[b] per person.”

17 Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. 18 Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.

19 Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!” 20 Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem. 21 Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort. 22 På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.

23 Då talade han om för dem: ”Det är precis vad Herren har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en Herrens heliga sabbat[c]. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ”

24 De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den. 25 Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken. 26 Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.”

27 Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen. 28 Då sa Herren till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar? 29 Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.” 30 Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

31 Israeliterna kallade maten manna[d]. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.

32 Mose sa: ”Herren har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ”

33 Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför Herren för att förvaras åt kommande generationer. 34 Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet[e] för att förvaras där.

35 Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan. 36 En omer är en tiondels efa.[f]

Read full chapter

Footnotes

  1. 16:14 Grundtextens exakta innebörd är osäker.
  2. 16:16 Ett omermått var antagligen minst 2 liter. Se också v. 22,32,33 och 36.
  3. 16:23 Sabbat betyder vilodag på hebreiska. Den instiftades av Gud redan i 1 Mos 2:3, men detta är första gången den kallas sabbat.
  4. 16:31 Manna betyder Vad är det här?Se 16:15.
  5. 16:34 Förbundstecknet var lagtavlorna med de tio budorden som man fick i 31:18. Lagtavlorna placerades senare i arken, den guldöverdragna kistan, i tältet. Se Heb 9:4.
  6. 16:36 Se not till 16:16.

Herren sänder vaktlar

31 (A) Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar[a] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar[b] över marken.

32 Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer[c], och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.

33 Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. 34 Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava[d], eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.

35 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

Read full chapter

Footnotes

  1. 11:31 vaktlar   Liten fasanfågel som varje vår passerar regionen på sin väg från Afrika till Europa. De fångas än i dag i tusental av egyptiska bönder med nät varje år.
  2. 11:31 en dagsresa … två alnar   Ett par mil och ungefär en meter.
  3. 11:32 tio homer   Motsvarar ca 2 200 liter.
  4. 11:34 Kibrot-Hattaava   Betyder ”begärsgravarna”.

31 Sedan sände Herren en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. 32 Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter[a] och det låg vaktlar överallt. 33 Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän Herrens vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. 34 Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava[b], därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. 35 Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.

Read full chapter

Footnotes

  1. 11:32 Ordagrant: tio homer. Uppgifterna om en homer varierar mellan 220 och 400 liter.
  2. 11:34 Betyder begärets gravar.

24 (A) Han lät manna regna över dem
        till mat
    och gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars bröd,
    han sände dem mat
        så att de blev mätta.
26 (B) Han lät östanvinden
        komma från himlen
    och styrde sunnanvinden dit
        med sin makt.
27 Han lät kött regna över dem
        som stoft,
    bevingade fåglar som havets sand.
28 Han lät dem falla mitt i deras läger,
    runt omkring deras[a] boningar.
29 De åt och blev övermätta,
    han lät dem få vad de haft begär till.
30 Men innan de släckt sitt begär,
    medan maten ännu var
        i deras mun,
31 (C) kom Guds vrede över dem.
    Han dödade bland de starkaste
        och slog ner Israels utvalda[b] män.

32 (D) Ändå fortsatte de att synda
    och trodde inte på hans under.
33 (E) Då lät han deras dagar försvinna
        i tomhet
    och deras år i plötslig skräck.
34 När han dräpte dem
        frågade de efter honom,
    de vände om och sökte Gud.
35 (F) De mindes att Gud är deras klippa,
    att Gud den Högste
        är deras befriare.
36 (G) De försökte bedra honom
        med sina ord,
    de ljög för honom med sin tunga.
37 Deras hjärtan var inte uppriktiga
        mot honom,
    de var inte trogna
        mot hans förbund.

38 (H) Men han är barmhärtig
    och försonar skuld,
        han vill inte förgöra.
    Ofta höll han tillbaka sin vrede
        och lät inte hela sin glöd
            bryta fram.
39 (I) Han tänkte på att de bara är kött,
    en vind[c] som försvinner
        och inte kommer åter.

40 Hur ofta trotsade de honom inte
        i öknen
    och bedrövade honom
        i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
    och kränkte Israels Helige.
42 De kom inte ihåg hans hand
    eller dagen då han befriade dem
        från fienden,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten
    och sina under på Soans mark.

44 (J) Han förvandlade deras floder
        till blod
    så att de inte kunde dricka
        ur bäckarna.
45 (K) Han sände flugsvärmar
        som förtärde dem
    och grodor som förstörde för dem,
46 (L) han gav deras gröda åt larver
    och deras skördar åt gräshoppor.
47 (M) Han slog deras vinstockar
        med hagel
    och deras fikonträd med skyfall[d],
48 han utlämnade deras boskap åt hagel
    och deras hjordar åt blixtar.
49 (N) Han sände över dem sin vredesglöd,
    harm, vrede och nöd,
        en skara av olycksänglar.
50 (O) Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
    han skonade inte deras själ
        från döden
    utan utlämnade deras liv åt pesten.
51 (P) Han slog allt förstfött i Egypten,
    livskraftens förstling
        i Hams hyddor.

52 (Q) Han lät sitt folk bryta upp
        som en fårflock
    och förde dem som en hjord
        genom öknen.
53 (R) Han ledde dem tryggt,
    de behövde inte vara rädda,
        deras fiender svaldes av havet.
54 (S) Han förde dem till sitt heliga land,
    till det berg som hans högra hand
        hade vunnit.
55 (T) Han fördrev hednafolken
        framför dem,
    han gav dem deras land
        som arvedel
    och lät Israels stammar bo
        i deras hyddor.

56 (U) Men de trotsade och frestade
        Gud den Högste,
    de höll inte fast
        vid hans vittnesbörd.
57 (V) De vek trolöst tillbaka
        som sina fäder,
    de gav vika som en opålitlig båge.
58 (W) De väckte hans vrede
        med sina offerhöjder
    och kränkte honom
        med sina avgudabilder.

59 Gud hörde det och blev vred,
    han förkastade Israel med all kraft.
60 (X) Han övergav sin boning i Shilo[e],
    det tält han rest bland människorna.
61 (Y) Han gav sin makt i fångenskap
    och sin ära[f] i fiendehand.
62 (Z) Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
    han blev vred på sin arvedel.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
    deras unga kvinnor
        blev utan brudsång.
64 (AA) Deras präster föll för svärd,
    deras änkor kunde inte
        hålla dödsklagan.

65 Då vaknade Herren som ur sömn,
    som en hjälte bedövad av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender
    och drog evig skam över dem.
67 Han förkastade Josefs hydda
    och utvalde inte Efraims stam,
68 (AB) men Juda stam utvalde han,
    Sions berg som han älskar.
69 (AC) Han byggde sin helgedom
        hög som himlen,
    grundade den likt jorden för evigt.

70 (AD) Han utvalde sin tjänare David
    och tog honom från fårens fållor,
71 (AE) han hämtade honom från tackorna
    och satte honom till herde
        för Jakob, sitt folk,
            för Israel, sin arvedel.
72 Han var deras herde med rent hjärta
    och ledde dem
        med förståndig hand.

Read full chapter

Footnotes

  1. 78:28 deras … deras   Andra handskrifter: "sitt … sina".
  2. 78:31 utvalda   Annan översättning: "unga".
  3. 78:39 vind   Annan översättning: "ande".
  4. 78:47 skyfall   Ordets innebörd oklar. Annan möjlig översättning: "frost" (så Septuaginta).
  5. 78:60 Shilo   Plats strax norr om Jerusalem där tabernaklet stod under domartiden (se t ex 1 Sam 1:3f).
  6. 78:61 sin makt … sin ära   Guds förbundsark som utlämnades åt filisteerna (se 1 Sam 4-6).

24 han lät manna regna ner som mat,
    han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
    han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
    och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
    fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
    runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
    Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
    innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
    Han dödade de starkaste
    och slog ner Israels unga män.

32 Trots detta fortsatte de att synda
    och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
    och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
    vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
    att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
    de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
    och de var inte trogna mot hans förbund.
38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
    han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
    lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
    som försvinner som en vindpust,
        för att inte komma åter.

40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
    och bedrövade honom i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
    och gjorde Israels Helige bedrövad.
42 De kom inte ihåg den makt som han visade
    när han befriade dem från fienden,
43 när han gjorde sina tecken i Egypten
    och sina under på Soans slätter.
44 Han förvandlade deras floder till blod,
    och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
    och grodor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt gräshoppor
    och deras skörd åt skadedjur.[a]
47 Han förstörde deras vinrankor med hagel
    och mullbärsfikonträden med slagregn[b].
48 Han utlämnade deras boskap åt hagel
    och deras hjordar åt blixten.[c]
49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
    vrede, harm och förbittring,
    en skara av olycksänglar.
50 Han gav sin vrede fritt utlopp
    och skonade inte deras liv,
    utan lät dem dö av pest.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
    de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
52 Han ledde ut sitt folk som en flock,
    han ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
    och havet täckte deras fiender.
54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
    till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55 Han drev bort folken framför dem,
    han delade ut deras land som arvedel
    och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.

56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
    och höll inte hans befallningar.
57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
    bort, som en förrädisk båge.
58 De retade upp honom med sina offerplatser
    och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
59 När Gud hörde dem blev han vred,
    och han förkastade Israel helt.
60 Han övergav sin boning i Shilo,
    det tält han hade satt upp bland människorna.
61 Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap
    och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet
    och var vred på sin egendom.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
    och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
64 Prästerna dödades med svärd
    och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.

65 Då vaknade Herren, som ur en sömn,
    som en krigare som varit upprymd av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
    han skickade bort dem till evig skam.
67 Han förkastade Josefs boningar,
    han utvalde inte Efraims stam.
68 I stället utvalde han Judas stam
    och berget Sion som han älskade.
69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
    lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
70 Han utsåg David till sin tjänare
    och hämtade honom från fårfållorna.
71 Från fåren hämtade han honom,
    för att bli herde för hans folk Jakob,
    för Israel, hans arvedel.
72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
    han ledde dem med skicklig hand.

Read full chapter

Footnotes

  1. 78:46 I grundtexten används olika ord för gräshoppor i parallellismen i denna vers, medan vi bara har ett ord i svenskan.
  2. 78:47 Det hebreiska ordets exakta betydelse är okänd, kanske häftigt regn eller flod, troligen är det en parallell till hagel.
  3. 78:48 Eftersom hagel redan förekommer i föregående vers är det möjligt att ordet i denna vers skulle kunna tolkas som sjukdomar (ett mycket liknande ord), och ”blixt” som pest; denna tolkning stöds av ett par hebreiska handskrifter.
  4. 78:61 Syftar uppenbarligen på förbundsarken.