¹⁷ David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. ¹⁸ David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. ¹⁹ Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. ²⁰ Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.”

²¹ När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. ²² Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.”

²³ Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. ²⁴ Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” ²⁵ Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag.

²⁶ När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.” ²⁷ Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, ²⁸ Aroer, Sifmot, Eshtemoa, ²⁹ Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, ³⁰ Horma, Bor-Ashan, Atak, ³¹ Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.

²⁶ När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.”