⁸ ”Jaså, du vill bli kung och regera över oss?” sa hans bröder till honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens skull och för vad han sagt.

⁹ Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. ”Hör här, jag har haft en dröm igen”, sa han. ”Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig.” ¹⁰ Han berättade denna dröm för sin far och för sina bröder. Men fadern tillrättavisade honom: ”Vad är det för en dröm? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?” ¹¹ Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob kunde inte glömma vad Josef hade sagt.

¹² En gång vallade Josefs bröder sin fars hjordar vid Shekem. ¹³ Då sa Israel till Josef: ”Dina bröder är som du vet i Shekem för att låta hjordarna beta där. Jag vill skicka dig till dem.” ”Ja, far”, svarade Josef. ¹⁴ Israel fortsatte: ”Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.”

Så skickade Israel iväg honom från Hebrondalen. Väl framme i Shekem ¹⁵ fann en man honom medan han letade på fälten. ”Vem letar du efter?” frågade mannen. ¹⁶ ”Jag letar efter mina bröder och deras hjordar”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de är?” ¹⁷ ”Ja”, sa mannen till honom. ”De är inte här längre. Jag hörde dina bröder säga att de tänkte gå till Dotan.” Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där.

¹⁸ När bröderna på avstånd såg att Josef var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom.

¹⁹ ”Här kommer drömmaren”, sa de till varandra. ²⁰ ”Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!”

²¹ När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. ²² ”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far.

²³ När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig ²⁴ och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. ²⁵ Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra^[a] som de förde med sig till Egypten.

²⁶ Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? ²⁷ Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. ²⁸ När några midjanitiska^[b] köpmän kom förbi, drog de^[c] upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar^[d]. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. ²⁹ När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder.

³⁰ Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen?^[e]” ³¹ Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. ³² Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.”

³³ Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.”

³⁴ Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. ³⁵ Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom.

³⁶ Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

⁴⁰ Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.”

⁴¹ Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” ⁴² Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom.

⁴³ Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen^[a], och framför Josef ropade man ”Böj knä!”^[b] Farao satte honom så över hela Egypten. ⁴⁴ Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.”

⁴⁵ Farao gav Josef namnet Safenat Paneach^[c]. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen^[d] i On^[e]. Josef reste sedan omkring i Egypten.

⁴⁶ Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet.

⁴⁷ Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. ⁴⁸ Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. ⁴⁹ Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt.

⁵⁰ Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. ⁵¹ Josef kallade sin äldste son Manasse^[f], för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” ⁵² Den andre sonen kallade han Efraim^[g], för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.”

⁵³ Slutligen hade de sju goda åren gått. ⁵⁴ Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt.

⁵⁵ När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem.

⁵⁶ När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. ⁵⁷ Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt.