1 Samuelsboken 30
Svenska 1917
30 När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade intagit Siklag och bränt upp det i eld.
2 Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört bort dem och gått sin väg.
3 När nu David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och döttrar voro bortförda såsom fångar,
4 brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess att de icke förmådde gråta mer.
5 Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
6 Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
7 Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.
8 David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa räddning.»
9 Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
10 Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.
11 Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka
12 och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
13 Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?» Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan, därför att jag blev sjuk.
14 Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld.»
15 David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig ned till den rövarskaran.»
16 Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda land.
17 Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
18 Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda hustrur räddade David också.
19 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
20 David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»
21 Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och hälsade dem.
22 Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina barn med sig och gå hem.»
23 Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara, som kom över oss.
24 Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder? Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med varandra.»
25 Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i dag.
26 När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
27 Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet och de äldste i Jattir;
28 till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i Estemoa;
29 till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och de äldste i kainéernas städer;
30 till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i Atak;
31 till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade vandrat omkring med sina män.
1 Samuelsboken 30
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
David besegrar amalekiterna
30 När David och hans män två dagar senare kom till Siklag, fann de att amalekiterna hade gjort härjningståg till Negev och Siklag. De hade anfallit och bränt ner staden till grunden 2 och tagit kvinnorna och alla andra som fanns där tillfånga, både gammal och ung. De hade inte dödat dem utan bara tagit dem med sig.
3 När David och hans män kom till Siklag och såg staden nerbränd och att deras hustrur, söner och döttrar var tillfångatagna, 4 grät de tills de inte kunde gråta längre. 5 Davids båda hustrur, den jisreeliska Achinoam och Avigajil, Navals änka från Karmel, hade också tagits till fånga. 6 David kom i stor fara, eftersom männen i sin bittra sorg över de barn de förlorat började tala om att stena honom.
Men David hämtade styrka hos Herren, sin Gud. 7 Han sa till prästen Evjatar, Achimeleks son: ”Hämta efoden[a]!” När Evjatar kom med den, 8 frågade David Herren: ”Ska jag förfölja det där rövarbandet? Kommer jag att hinna upp dem?” Herren svarade: ”Ja, sätt efter dem! Du och dina män kommer att rädda dem som tillfångatagits.” 9 Då gick David med sina sexhundra man till bäcken i Besor. Några stannade där. 10 David fortsatte förföljandet med fyrahundra man, medan tvåhundra stannade därför att de var för trötta för att fortsätta över bäcken.
11 På fältet fann de en egypter som de förde till David. De gav honom först lite bröd att äta och vatten att dricka. 12 De gav honom också en bit av en fikonkaka och två russinkakor och efter att ha ätit dem, kvicknade han snart till. Mannen hade vid det laget inte ätit eller druckit på tre dygn.
13 ”Vem är du och vart kommer du ifrån?” frågade David. ”Jag är egypter, slav åt en amalekit”, svarade han. ”Min herre lämnade mig här för tre dagar sedan när jag blev sjuk. 14 Vi var på väg tillbaka från att ha plundrat i keretéernas del av Negev. Vi plundrade också i Kalevs del av Negev och brände ner Siklag.”
15 ”Kan du visa mig vägen till de där rövarna?” frågade David. Mannen svarade: ”Om du svär vid Gud att du inte ska döda mig eller överlämna mig till min herre, så ska jag föra dig till dem!” 16 Han visade dem sedan vägen till amalekiterna som hade spritt ut sig över ett stort område där de åt och drack, upprymda av glädje över det stora byte de hade tagit från filistéerna och från Juda land.
17 David anföll dem i gryningen och de kämpade mot dem till kvällen nästa dag. Ingen amalekit kom undan, utom fyrahundra som flydde därifrån på kameler. 18 David återtog allt som amalekiterna hade tagit och befriade också sina två hustrur. 19 Ingenting saknades, varken liten eller stor, son eller dotter, ingenting av bytet eller annat de tagit. David förde allting tillbaka. 20 Han tog också alla får och kreatur och drev dem framför sig. Och de sa: ”Detta är Davids byte.”
21 När David kom tillbaka till de tvåhundra som hade varit för utmattade för att gå vidare och därför blivit kvar vid bäcken i Besor, kom de tvåhundra nu fram för att möta David och hans män. David och hans män hälsade då vänligt på dem. 22 Men några bland Davids män var elaka och illvilliga och sa: ”De gick inte med oss, så de ska inte ha något av bytet som vi räddat! Ge dem tillbaka sina hustrur och barn och låt dem sedan gå.”
23 Men David sa: ”Nej, mina bröder! Ni får inte göra så med det som Herren har gett oss. Han har bevarat oss och de som överföll oss har han överlämnat åt oss. 24 Tror ni att någon kommer att lyssna till er när ni talar på det sättet? Den som stannar kvar för att vakta utrustningen ska få lika mycket som den som är med i striden. Alla ska vara med och dela på bytet.” 25 Därmed stiftade David en ny lag och ordning för Israel som gäller än i dag.
26 När David kom fram till Siklag, översände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner och lät hälsa: ”Detta är en gåva till er, som vi har tagit från Herrens fiender.” 27 Han sände dem till Betel, Ramot i Negev, Jattir, 28 Aroer, Sifmot, Eshtemoa, 29 Rakal, jerachmeeliternas städer, keniternas städer, 30 Horma, Bor-Ashan, Atak, 31 Hebron och till alla andra platser dit David och hans män hade kommit under sina vandringar.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.