Men hans bröder sade till honom: ”Ska du bli vår kung? Ska du härska över oss?” Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och det som han sagt.

Sedan fick han en annan dröm som han berättade för sina bröder. ”Lyssna”, sade han, ”jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.” 10 När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: ”Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?” 11 Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.

Josef blir såld till Egypten

12 Och hans bröder gick för att valla sin fars får i Shekem.[a] 13 Då sade Israel till Josef: ”Se, dina bröder vallar fåren i Shekem. Jag vill sända dig till dem.” Han svarade: ”Jag är redo.” 14 Israel sade till honom: ”Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked.” Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Shekem.

15 Där mötte han en man medan han irrade omkring på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte. 16 Han svarade: ”Jag letar efter mina bröder. Säg mig var de vallar sin hjord.” 17 Mannen svarade: ”De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan[b].” Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

18 Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, började de prata om att döda honom. 19 De sade till varandra. ”Där kommer drömmaren. 20 Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur åt upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar!” 21 (A) Men när Ruben hörde det, ville han rädda honom från dem och sade: ”Vi kan inte slå ihjäl honom.” 22 Och han fortsatte: ”Spill inte blod! Kasta ner honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!” Han ville nämligen rädda honom från dem och föra honom tillbaka till hans far.

23 När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga dräkten som han hade på sig. 24 (B) Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom,[c] det fanns inget vatten i den. 25 Sedan satte de sig ner för att äta.

Då fick de se en karavan[d] med ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum[e], och de var på väg ner till Egypten. 26 Då sade Juda till sina bröder: ”Vad vinner vi på att döda vår bror och dölja hans blod? 27 Kom, vi säljer honom till ismaeliterna! Vår hand ska inte komma vid honom, han är ju vår bror, vårt eget kött och blod.” Och bröderna lyssnade på honom. 28 (C) När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver[f] till ismaeliterna[g], som förde Josef till Egypten.

29 (D) När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder 30 och gick tillbaka till sina bröder och sade: ”Pojken är inte där! Vart ska jag nu ta vägen?”

31 Men de slaktade en bock och tog Josefs dräkt och doppade den i blodet. 32 Sedan skickade de hem den hellånga dräkten till sin far och lät säga: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.” 33 (E) Och han kände igen den och sade: ”Det är min sons dräkt! Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven.” 34 Och Jakob rev sönder sina kläder, svepte säcktyg[h] om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. 35 Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag ska med sorg fara ner i dödsriket till min son.” Så grät hans far över honom.

36 (F) Men midjaniterna[i] sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna.

Read full chapter

Footnotes

  1. 37:12 valla … i Shekem   I de svalare högländerna fanns bete även under den torra sommaren.
  2. 37:17 Dotan   Stad drygt två mil norr om Shekem (2 Kung 6:13) med goda betesmarker omkring.
  3. 37:24 brunnen … tom   Torra brunnar eller cisterner användes ofta som fånghålor (jfr Jer 38:6, Sak 9:11).
  4. 37:25 karavan   Shekem och Dotan låg vid den stora karavanvägen mellan Egypten och Mesopotamien.
  5. 37:25 dragantgummi, balsam och ladanum   Olika typer av väldoftande kådor.
  6. 37:28 tjugo siklar silver   Drygt 200 gram, ungefär två årslöner för arbetaren (Dom 17:10). Detta var ett vanligt pris för en slav enligt t ex Hammurabis lag (jfr 3 Mos 27:5).
  7. 37:28 ismaeliterna   Troligen en undergrupp eller ett alternativt namn för midjaniterna. De två benämningarna används om vartannat (jfr 37:36, 39:1, Dom 8:22, 24).
  8. 37:34 rev sönder sina kläder, svepte säcktyg   Uttryck för djup sorg (jfr Est 4:1, Job 1:20).
  9. 37:36 midjaniterna   Så Septuaginta. Masoretiska textens vokalisering: ”medaniterna” (släktingar till midjaniterna, jfr 1 Mos 25:2).

”Jaså, du vill bli kung och regera över oss?” sa hans bröder till honom. Deras hat till honom tilltog både för drömmens skull och för vad han sagt.

Sedan hade han en annan dröm, som han också berättade för sina bröder. ”Hör här, jag har haft en dröm igen”, sa han. ”Solen och månen och elva stjärnor bugade sig djupt för mig.” 10 Han berättade denna dröm för sin far och för sina bröder. Men fadern tillrättavisade honom: ”Vad är det för en dröm? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss inför dig?” 11 Bröderna blev avundsjuka på Josef, men Jakob kunde inte glömma vad Josef hade sagt.

12 En gång vallade Josefs bröder sin fars hjordar vid Shekem. 13 Då sa Israel till Josef: ”Dina bröder är som du vet i Shekem för att låta hjordarna beta där. Jag vill skicka dig till dem.” ”Ja, far”, svarade Josef. 14 Israel fortsatte: ”Gå och ta reda på hur de har det och hur det står till med djuren, och kom sedan tillbaka och rapportera för mig.”

Så skickade Israel iväg honom från Hebrondalen. Väl framme i Shekem 15 fann en man honom medan han letade på fälten. ”Vem letar du efter?” frågade mannen. 16 ”Jag letar efter mina bröder och deras hjordar”, svarade Josef. ”Kan du tala om för mig var de är?” 17 ”Ja”, sa mannen till honom. ”De är inte här längre. Jag hörde dina bröder säga att de tänkte gå till Dotan.” Då fortsatte Josef till Dotan och hittade dem där.

18 När bröderna på avstånd såg att Josef var på väg till dem, bestämde de sig för att döda honom.

19 ”Här kommer drömmaren”, sa de till varandra. 20 ”Kom, så dödar vi honom och kastar honom i brunnen och säger att ett rovdjur har ätit upp honom. Sedan får vi se vad det blir av hans drömmar!”

21 När Ruben hörde detta, ville han rädda Josef ur deras händer. ”Nej, vi får inte döda honom”, sa han. 22 ”Spill inte blod”, fortsatte han. ”Kasta honom i stället i brunnen här i öknen, men rör honom inte.” Ruben tänkte nämligen rädda honom från de andra och låta honom återvända till sin far.

23 När Josef kom fram, drog de av honom hans vackra dräkt som han hade på sig 24 och tog honom och kastade honom i brunnen som var tom på vatten. 25 Sedan satte de sig ned för att äta. Då lade de märke till en karavan ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och myrra[a] som de förde med sig till Egypten.

26 Juda sa till de andra: ”Varför skulle vi döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? 27 Kom, vi säljer honom till ismaeliterna, så slipper vi bruka våld mot honom. Han är ju trots allt vår bror, av samma kött och blod som vi.” Bröderna höll med om detta. 28 När några midjanitiska[b] köpmän kom förbi, drog de[c] upp Josef ur brunnen och sålde honom till ismaeliterna för tjugo silverpengar[d]. Köpmännen tog honom sedan med sig till Egypten. 29 När Ruben kom tillbaka till brunnen och såg att Josef inte var där, slet han sönder sina kläder.

30 Han gick tillbaka till sina bröder och sa: ”Pojken är borta! Vart ska jag nu ta vägen?[e] 31 Då tog de Josefs dräkt, dödade en bock och doppade dräkten i blodet. 32 Sedan skickade de dräkten till sin far och sa: ”Det här är vad vi hittat. Se efter om den är din sons dräkt.”

33 Fadern kände omedelbart igen den och sa: ”Ja, den tillhör min son. Ett rovdjur har ätit upp honom. Josef har blivit ihjälriven.”

34 Jakob rev sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg och sörjde sin son länge. 35 Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas. ”Jag kommer att dö av sorg över min son och gå i dödsriket med honom”, sa han och grät otröstligt över honom.

36 Framme i Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

Read full chapter

Footnotes

  1. 37:25 Översättningen av de hebreiska benämningarna på varorna här är osäker; man känner inte till ordens exakta betydelse.
  2. 37:28 Köpmännen benämns både som ismaelitiska och som midjanitiska. Jfr 37:36; 39:1. Kanske fanns båda med i karavanen.
  3. 37:28 Om subjektet ”de” är köpmännen eller bröderna framgår inte av den hebreiska texten.
  4. 37:28 Tjugo silverpengar eller siklar verkar ha varit mycket mindre än priset på en slav (jfr 2 Mos 21:32).
  5. 37:30 Ruben var äldste sonen och hade därför ansvar för de andra.

40 (A) Du ska styra[a] över mitt hus, och allt mitt folk ska rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen ska jag vara högre än du.” 41 Och farao sade till Josef: ”Se, jag sätter dig över hela Egyptens land.” 42 Och farao tog av ringen[b] från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld runt hans hals. 43 (B) Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade ”Abrek[c]!” framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land.

44 Sedan sade farao till Josef: ”Jag är farao. Utan din vilja ska ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot.” 45 Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa[d] och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On[e]. Sedan reste Josef omkring i Egyptens land.

46 Josef var trettio år[f] när han stod inför farao, Egyptens kung. Han lämnade farao och reste omkring i hela Egypten. 47 Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, 48 och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje stad lagrade han den föda som kom från fälten runt omkring. 49 På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas.

50 (C) Innan hungeråren kom föddes två söner åt Josef. De föddes av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. 51 Josef gav den förstfödde namnet Manasse[g], ”för”, sade han, ”Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus.” 52 Den andre gav han namnet Efraim[h], ”för”, sade han, ”Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land.”

53 Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut.[i] 54 (D) Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev svält i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. 55 Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: ”Gå till Josef och gör som han säger!” 56 När svälten hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men svälten blev allt svårare i Egypten. 57 Och man kom från hela världen till Josef i Egypten för att köpa säd, för svälten var svår i hela världen.

Read full chapter

Footnotes

  1. 41:40 styra   Josef är den förste kände semiten som upphöjs till en sådan position i Egypten. Det blev vanligare under hyksostiden (1750-1550 f Kr). Även den monoteistiske farao Akhenaten (ca 1353-1336 f Kr) hade en liknande semitisk minister vid namn Tutu.
  2. 41:42 ringen   Med denna kunde Josef signera i faraos namn (jfr 1 Kung 21:8, Est 3:10, 8:2).
  3. 41:43 Abrek   Betydelsen oviss, kanske ”knäböj”.
  4. 41:45 Safenat-Panéa   Betydelsen oviss, kanske egyptiska för ”Gud har talat, han ska leva” eller ”den som känner hemligheter”.
  5. 41:45 prästen i On   Den inflytelserike översteprästen för solguden Ra. On låg 1,5 mil norr om Kairo.
  6. 41:46 Josef var trettio år   Ca 1885 f Kr (jfr 45:6, 47:28).
  7. 41:51 Manasse   Anknyter till det hebreiska ordet för ”glömma”.
  8. 41:52 Efraim   Anknyter till det hebreiska ordet för ”göra fruktsam”.
  9. 41:53 de sju överflödsåren … de sju hungeråren   Ca 1885-1878 och 1878-1871 f Kr.

40 Därför utser jag dig som ansvarig för hela mitt hov och hela mitt folk ska rätta sig efter dig. Bara tronen ska vara förbehållen mig.”

41 Farao sa till Josef: ”Jag ger dig ansvaret för hela Egypten.” 42 Sedan tog farao av sig sin egen sigillring och satte den på Josefs finger, klädde honom i fina linnekläder och satte en guldkedja runt halsen på honom.

43 Han lät också Josef åka i vagnen närmast hans egen[a], och framför Josef ropade man ”Böj knä!”[b] Farao satte honom så över hela Egypten. 44 Farao sa till Josef: ”Jag är visserligen farao, men ingen ska lyfta vare sig hand eller fot i hela Egypten om inte du har befallt det.”

45 Farao gav Josef namnet Safenat Paneach[c]. Han gav honom också Asenat till hustru, en dotter till Poti Fera, prästen[d] i On[e]. Josef reste sedan omkring i Egypten.

46 Josef var trettio år gammal när han började sin tjänst hos farao. Han började då resa genom hela landet.

47 Under de följande sju välfärdsåren blev det rika skördar överallt. 48 Under dessa sju år av överflöd samlade Josef in en del av skörden i Egypten och lagrade den i städerna. I varje stad samlades jordbruksprodukter från omgivningen. 49 Josef samlade in så mycket säd att den var som sanden i havet. Man kunde till slut inte hålla räkning på den eftersom det var omöjligt.

50 Innan det första svältåret började fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. 51 Josef kallade sin äldste son Manasse[f], för han sa: ”Gud har fått mig att glömma allt mitt elände och förlusten av min familj.” 52 Den andre sonen kallade han Efraim[g], för han sa: ”Gud har gjort mig fruktsam i mina lidandens land.”

53 Slutligen hade de sju goda åren gått. 54 Då började sju års svält, precis som Josef hade förutsagt. Det blev svält även i grannländerna, men i Egypten fanns det tillräckligt med bröd överallt.

55 När folket i Egypten började känna av svälten bad de farao om mat och han skickade dem till Josef. ”Lyd honom vad han än säger”, sa han till dem.

56 När hungersnöden gick fram över hela landet, öppnade Josef sädesförråden och sålde säd till egypterna eftersom hungersnöden var så svår i Egypten. 57 Från hela världen kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, för hungersnöden var svår överallt.

Read full chapter

Footnotes

  1. 41:43 Eller den näst förnämsta vagnen.
  2. 41:43 Grundtextens ord avrek kan möjligen också betyda lämna plats. Dess betydelse är inte säker.
  3. 41:45 Den exakta betydelsen av namnet är osäker. Det kan möjligen betyda Gud talar och lever.
  4. 41:45 Poti Fera, Josefs svärfar, var möjligen präst åt solguden Ra.
  5. 41:45 Heliopolis.
  6. 41:51 Manasse låter som ”fått mig att glömma” på hebreiska.
  7. 41:52 Efraim låter som två gånger fruktsam på hebreiska.