⁸ Men hans bröder sade till honom: ”Ska du bli vår kung? Ska du härska över oss?” Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och det som han sagt.

⁹ Sedan fick han en annan dröm som han berättade för sina bröder. ”Lyssna”, sade han, ”jag har haft en dröm till. Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.” ¹⁰ När han berättade detta för sin far och sina bröder, tillrättavisade hans far honom och sade: ”Vad är det för en dröm du har haft? Skulle jag och din mor och dina bröder komma och buga oss ner till jorden för dig?” ¹¹ Bröderna blev avundsjuka på honom, men hans far lade det på minnet.

Josef blir såld till Egypten

¹² Och hans bröder gick för att valla sin fars får i Shekem.^{[a] 13} Då sade Israel till Josef: ”Se, dina bröder vallar fåren i Shekem. Jag vill sända dig till dem.” Han svarade: ”Jag är redo.” ¹⁴ Israel sade till honom: ”Gå och se efter om allt är väl med dina bröder och med fåren. Kom sedan tillbaka till mig med besked.” Så sände han i väg honom från Hebrons dal, och han kom till Shekem.

¹⁵ Där mötte han en man medan han irrade omkring på fältet. Mannen frågade honom vad han sökte. ¹⁶ Han svarade: ”Jag letar efter mina bröder. Säg mig var de vallar sin hjord.” ¹⁷ Mannen svarade: ”De har gått härifrån. Jag hörde dem säga att de skulle gå till Dotan^[b].” Då gick Josef vidare efter sina bröder och fann dem i Dotan.

¹⁸ Men när de såg honom på avstånd, innan han kommit fram till dem, började de prata om att döda honom. ¹⁹ De sade till varandra. ”Där kommer drömmaren. ²⁰ Kom nu, så dödar vi honom och kastar honom i en brunn! Sedan kan vi säga att ett vilddjur åt upp honom. Så får vi se hur det går med hans drömmar!” ^21 (A) Men när Ruben hörde det, ville han rädda honom från dem och sade: ”Vi kan inte slå ihjäl honom.” ²² Och han fortsatte: ”Spill inte blod! Kasta ner honom i brunnen här i öknen, men bär inte hand på honom!” Han ville nämligen rädda honom från dem och föra honom tillbaka till hans far.

²³ När Josef kom fram till sina bröder, slet de av honom den hellånga dräkten som han hade på sig. ^24 (B) Och de tog honom och kastade honom i brunnen. Den var tom,^[c] det fanns inget vatten i den. ²⁵ Sedan satte de sig ner för att äta.

Då fick de se en karavan^[d] med ismaeliter som kom från Gilead. Deras kameler var lastade med dragantgummi, balsam och ladanum^[e], och de var på väg ner till Egypten. ²⁶ Då sade Juda till sina bröder: ”Vad vinner vi på att döda vår bror och dölja hans blod? ²⁷ Kom, vi säljer honom till ismaeliterna! Vår hand ska inte komma vid honom, han är ju vår bror, vårt eget kött och blod.” Och bröderna lyssnade på honom. ^28 (C) När de midjanitiska köpmännen kom förbi, drog de upp Josef ur brunnen. De sålde honom för tjugo siklar silver^[f] till ismaeliterna^[g], som förde Josef till Egypten.

^29 (D) När Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns inte Josef där. Då rev han sönder sina kläder ³⁰ och gick tillbaka till sina bröder och sade: ”Pojken är inte där! Vart ska jag nu ta vägen?”

³¹ Men de slaktade en bock och tog Josefs dräkt och doppade den i blodet. ³² Sedan skickade de hem den hellånga dräkten till sin far och lät säga: ”Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.” ^33 (E) Och han kände igen den och sade: ”Det är min sons dräkt! Ett vilddjur har ätit upp honom. Josef är säkert ihjälriven.” ³⁴ Och Jakob rev sönder sina kläder, svepte säcktyg^[h] om sina höfter och sörjde sin son under lång tid. ³⁵ Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: ”Jag ska med sorg fara ner i dödsriket till min son.” Så grät hans far över honom.

^36 (F) Men midjaniterna^[i] sålde Josef i Egypten till Potifar, som var hovman hos farao och befälhavare för livvakterna.

^40 (A) Du ska styra^[a] över mitt hus, och allt mitt folk ska rätta sig efter dina befallningar. Bara när det gäller tronen ska jag vara högre än du.” ⁴¹ Och farao sade till Josef: ”Se, jag sätter dig över hela Egyptens land.” ⁴² Och farao tog av ringen^[b] från sin hand och satte den på Josefs hand, och han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en kedja av guld runt hans hals. ^43 (B) Han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen och man ropade ”Abrek^[c]!” framför honom. Så satte farao honom över hela Egyptens land.

⁴⁴ Sedan sade farao till Josef: ”Jag är farao. Utan din vilja ska ingen i Egyptens land lyfta hand eller fot.” ⁴⁵ Farao gav Josef namnet Safenat-Panéa^[d] och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On^[e]. Sedan reste Josef omkring i Egyptens land.

⁴⁶ Josef var trettio år^[f] när han stod inför farao, Egyptens kung. Han lämnade farao och reste omkring i hela Egypten. ⁴⁷ Under de sju goda åren gav landet skörd i överflöd, ⁴⁸ och under dessa sju år samlade Josef in allt ätbart och lagrade det i städerna. I varje stad lagrade han den föda som kom från fälten runt omkring. ⁴⁹ På så sätt samlade Josef så mycket säd som det finns sand i havet. Till sist slutade han att hålla räkning på den, för den kunde inte räknas.

^50 (C) Innan hungeråren kom föddes två söner åt Josef. De föddes av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. ⁵¹ Josef gav den förstfödde namnet Manasse^[g], ”för”, sade han, ”Gud har låtit mig glömma all min olycka och hela min fars hus.” ⁵² Den andre gav han namnet Efraim^[h], ”för”, sade han, ”Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land.”

⁵³ Men de sju överflödsåren i Egypten tog slut.^{[i] 54 (D)} Och så började de sju hungeråren som Josef hade förutsagt. Det blev svält i alla länder, men i Egypten fanns det bröd överallt. ⁵⁵ Och när hela Egyptens land började hungra och folket ropade till farao efter bröd, sade han till alla egyptierna: ”Gå till Josef och gör som han säger!” ⁵⁶ När svälten hade brett ut sig över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd till egyptierna. Men svälten blev allt svårare i Egypten. ⁵⁷ Och man kom från hela världen till Josef i Egypten för att köpa säd, för svälten var svår i hela världen.