Add parallel Print Page Options

En bön om räddning

35 Av David.

Herre, bekämpa dem som bekämpar mig!
    Strid mot dem som strider mot mig!
Ta rustningen och skölden,
    res dig och kom till min hjälp!
Lyft spjutet och lansen mot mina förföljare!
    Säg till mig: ”Jag är din räddning!”

Låt dem som är ute efter mitt liv komma på skam och vanära!
    Låt dem som planerar för min undergång få vända sig bort i skam!
Låt dem blåsa bort som agnar för vinden,
    när Herrens ängel jagar bort dem.
Gör deras väg mörk och hal,
    när Herrens ängel förföljer dem!

Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig
    och grävt en fallgrop åt mig.
Låt dem drabbas av undergång
    utan att de vet om det,
fastna i sina egna nät som de lagt ut,
    falla i sin egen grop, till sin undergång.
Men jag ska jubla i Herren
    och glädja mig över hans räddning.
10 Med hela min kropp ropar jag:
    Herre, vem är som du?
Du räddar den svage från den starke
    och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.”

11 Falska vittnen kommer emot mig.
    De frågar mig om sådant som jag inte vet något om.
12 De lönar mig med ont för gott,
    jag är övergiven.
13 När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg,
    jag ödmjukade mig själv med fasta,
    men min bön återvände bara till mig.[a]
14 Som om det varit min vän eller bror
    eller som i sorg efter en mor
    gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men nu när jag själv snubblade,
    samlades de i skadeglädje.
De samlades mot mig för anfall
    utan att jag visste något.
    De hånar mig utan hejd.
16 De mobbar mig hånfullt,
    liksom de gudlösa,
    och gnisslar tänder mot mig.[b]

17 Herre, hur länge ska du se på?
    Rädda mig från deras illgärningar,
    mitt dyrbara liv från dessa lejon!
18 Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen,
    prisa dig inför folkhopen.

19 Låt inte dem glädjas
    som utan orsak är mina fiender,
låt inte dem blinka med ögonen
    som utan anledning har hatat mig.
20 Det de säger leder inte till fred,
    och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet.
21 De gapar mot mig och säger:
    ”Haha, det var väl vad vi skulle se!”

22 Herre, du har sett detta.
    Tig inte! Var inte långt borta från mig!
23 Vakna, stå upp till mitt försvar,
    min Gud och Herre, skaffa mig rätt!
24 Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, Herre, min Gud,
    låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!”
    Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.”

26 Låt dem skämmas och förödmjukas
    som gläder sig över min olycka,
låt dem klä sig i skam och förödmjukelse
    som förhäver sig över mig!
27 Men låt alla dem få jubla av glädje
    som gläder sig över min rätt,
låt dem ständigt säga:
    ”Stor är Herren, som vill sin tjänares välgång!”

28 Då ska jag vittna om din rättfärdighet,
    lovprisa dig dagen lång.

Footnotes

  1. 35:13 Grundtextens innebörd är osäker; mer ordagrant: min bön återvände till mitt bröst.Tanken kan vara att psalmisten inte blev bönhörd, eller möjligen bad med nedsänkt huvud, som också är en vanlig tolkning (i så fall en parallellism till ”jag ödmjukade mig själv”).
  2. 35:16 Grundtextens innebörd är osäker.