Add parallel Print Page Options

En förtvivlads bön

142 Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.

Jag ropar med hög röst till Herren,
    jag ropar med hög röst till Herren
    och ber om nåd.
Jag utgjuter min klagan inför honom,
    jag berättar om min nöd för honom.

När jag är färdig att ge upp,
    vet du hur jag har det.
På den väg jag går
    har de lagt ut snaror för mig.
Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
    Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.

Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
    ”Du är min tillflykt,
    min del i de levandes land.”

Lyssna till mitt rop,
    för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
    för de är starkare än jag.
För mig ut ur mitt fängelse,
    så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
    för du har varit god mot mig.