Job 16

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

² Jag har hört allt det här förut.
    Ni är eländiga tröstare allihop.
³ Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret?
    Vad är det som får dig att fortsätta?
⁴ Men kanske skulle jag tala som ni
    om våra roller var ombytta,
komma med långa utläggningar
    och skaka på huvudet åt er.
⁵ Jag skulle dock uppmuntra er, trösta,
    försöka ge lindring.

⁶ Men hur mycket jag än talar,
    lindras inte min smärta.
Om jag tiger, släpper den inte.
⁷     Han har tömt mig på all min kraft
och tagit min familj från mig.^[a]
8     Du har bundit mig – och det vittnar mot mig.
Min magra gestalt anklagar mig.
⁹     Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede.
Han biter ihop tänderna mot mig
    och sänder hätska blickar mot mig.
¹⁰ De har öppnat sin mun mot mig i hån.
    De slår mig på kinden
och sammangaddar sig mot mig.
¹¹     Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga,
kastat mig i de ondas hand.
¹²     Jag levde lugnt och stilla,
men han bröt ner mig.
    Han tog mig i nackskinnet
och krossade mig
    och gjorde mig till sin måltavla.
¹³ Hans bågskyttar omger mig,
    och genomborrar skoningslöst mina njurar,
så att min galla rinner ut på marken.
¹⁴     Gång på gång anfaller han mig
och rusar emot mig som en krigare.

¹⁵ Jag har sytt säcktyg för min hud
    och sänker ner mitt ansikte^[b] i stoftet.
¹⁶ Mitt ansikte är rött av gråt,
    och runt mina ögon finns en djup skugga.
¹⁷ Ändå är mina händer fria från våld
    och min bön ren.

¹⁸ Du jord, täck inte över mitt blod!
    Låt mitt rop aldrig läggas till vila.
¹⁹ Redan nu har jag mitt vittne i himlen.
    Min försvarare finns där uppe i det höga.
²⁰ Mina vänner gör mig till åtlöje,^[c]
    mitt öga fäller tårar inför Gud.
²¹ Han vädjar för en människa inför Gud,
    som ett människobarn vädjar för sin nästa.

²² Om bara några år ska jag börja den vandring
    från vilken jag aldrig återvänder.